EN NY BOK. Elin Grelsson: Vi behöver inte vara rädda (Natur & Kultur)
Elin Grelsson har valt ett ovanligt perspektiv när hon låter sekreteraren Lotte Altmann vara berättarröst i sin roman om både hennes och författargiganten Stefan Zweigs liv och arbete tillsammans. Foto: Sofia Runarsdotter.
När Lotte Altmann gick i par med författargiganten Stefan Zweig var hon inte bara hans sekreterare. Hon framstår också som en viktig del av hans sena författarskap, där hennes närvaro hade en betydelsefull uppgift i den kreativa processen. Elin Grelsson har med romanen Vi behöver inte vara rädda skapat ett äreminne över hennes gärning. Och det väcker till liv tankar om en löftesrik författarkarriär även för Grelsson själv inför framtiden.
DEN ENE HADE livet bakom sig. Den andra stod just i begrepp att börja det på egen hand. Det var två generationer som möttes i London 1934, författaren Stefan Zweig och hans blivande sekreterare Lotte Altmann, som skulle bli den andra hustrun. Hon svårt drabbad av tbc och hade vistats på sanatorium, varit inskriven vid universitetet i Frankfurt men som judinna utestängd från vidare universitetsstudier. Bägge landsflyktiga från det nazistiska Tyskland.
Stefan Zweig hörde till de författare som fick sina böcker kastade i bokbålet på Bebelplatz i Berlin 1933. Där ingick titlar som redan på utgivningsdagen sålt i 20 000 exemplar. När memoarvolymen Världen av igår publicerades på originalspråket 1944 var det i Stockholm av en förläggare som levde i exil.
ZWEIG LEVDE under en tidsepok då teknik, medicin, kommunikationer och så småningom social välfärd genomgick en stark utveckling. Och det under ett århundrade som samtidigt blev det i många avseenden kanske grymmaste sekel som mänskligheten upplevt. Med barbari och med vidrigheter som fick djupgående rent existentiella motsvarigheter. Och i den bemärkelsen måste sägas ha inneburit en period av vår civilisations tillbakagång.
Hans livsöde är representativt för många konstnärligt verksamma och intellektuella som på olika sätt drabbades. Och det inte så lite av det mänskliga vanvettets och våldsideologiernas villkor. Sin uppväxt tillbringade han i det habsburgska kejsardömets Wien. Han drogs till en början med av utvecklingstron och optimismen inför framtiden. Trots upplevelser av två världskrig och brännmärkningen av den judiska tillhörigheten höll han ändå fast vid sin tro på ett enat Europa och sin kosmopolitiska övertygelse.
I ELIN GRELSSONS roman Vi behöver inte vara rädda får läsaren följa den historiska utvecklingen och villkoren för en av de för repressalier utsatta under en tid, som sammanfaller med Stefan Zweigs sista decennium i livet. Hon har valt en ovanlig synvinkel, när den delvis dokumentära boken återger händelserna ur ett personligt perspektiv. Bägge i exil i England där författaren söker säkerhet för att hitta den skrivro han behöver.
Lotte som sökt tillflykt med sin familj och är utbildad bibliotekarie, blir hans sekreterare och den som skriver ut manusen efter diktamen. Efter hand uppstår ett kärleksförhållande och det blir Lotte som också står vid hans sida vid alla framträdanden, tillställningar och på resorna under turnéerna. Elin Grelsson följer på så sätt inte bara de skrivna texternas tillkomst, utan är också den som lyssnar till och även vidarebefordrar de löpande tankarna och reaktionerna. Alltefter de politiska förvecklingarna och förloppet från de olika fronterna under krigets gång.
EFTERSOM Stefans men också Lottes nära vänner och släktingar ingår i händelseförloppet har det samtidigt blivit en översikt som återger det som sker ur ett brett perspektiv. Formen är både dagbokens och en de korta kapitlens redogörelser. Ofta kan man tala om en journalistisk skärpa, när författaren hittat fram till avsnitt som i det begränsade formatet lyckas avtäcka det allra mest väsentliga. Och det gäller lika mycket personteckningen och gestaltningen av romangestalternas samvaro som vid återgivningen av stämningar eller naturimpressioner.
De vanligast förekommande utsiktspunkterna är i Bath utanför London, i just London, i Frankfurt, Ossining utanför New York, Nice, sanatoriet i Bergamo och på slutet det sista hemmet i Petropolis i Brasilien. Ungdomsvännerna till Lotte, Aaron och Anna, med judiska bakgrunder nämns i ordalag som styr tankarna till Holocaust, Elin Grelssson är överlag skicklig att hålla inne med sådant som läsaren själv får fylla i.
DETSAMMA KAN också sägas om de sammanhang där första hustrun Friderike omnämns. Eller de kval som hennes närvaro i bakgrunden, mest hela tiden, väcker hos Lotte. Något som triggar den otrygghet också på det personliga planet, som förstärker hennes beroende av Stefan. Även om hon inte har lika god hand med att bemästra makens tungsinthet och svarta tankar som första hustrun.
Det är naturligtvis också lätt att se att Lotte framlever sitt äktenskap i skuggan av den berömde författaren. Samtidigt blir hennes tuberkulos en tidsmarkör, som ger associationer till en annan samtida författargigant. Den rädsla som omfattas av boktiteln har flera ansikten. Det nog allra tyngsta är mängden av alla de människor som via Stefan Zweigs söker hjälp att undfly den nationalsocialistiska diktaturen. Det var en hjälpargärning som onekligen begränsade hans kreativa frihet och möjligheter.
DÄRFÖR KAN också ironin sägas ha fått en distanserande innebörd i en bok där rädslan är en grundstämning. Och detta tillsammans med en sorg över ett svunnet Europa, som fallit i bitar, vilket var en av drivkrafterna för Zweig själv i memoarvolymen Världen av igår. Den bok hans skrev tillsammans med Lotte och som blev deras sista gemensamma större arbete.
Betraktad ur ett helhetsperspektiv var Lotte på intet sätt någon statist i den berömde diktarens liv. Det, om något, framgår av Elin Grelssons mycket läsvärda roman. Ett värdigt äreminne kan man med fog säga. Grelsson har ett väl utvecklat språk, en berättarröst med stor bärighet och ett säkert grepp om det hon vill berätta. Rätt förvaltat kan det bli ett av våra stora författarskap framöver.
Bo-Ingvar Kollberg
Sidstycken.com