TEATER. Uppsala stadsteater, Lilla scenen: Studie i mänskligt beteende av Lena Andersson. Dramatisering Åsa Forsblad Morisse och Lovisa T Onnermark. Regi: Lovisa T Onnermark, scenografi: Hanna Cecilia Lindkvist.
Alldeles i början går det lite för fort för att pjäsen ska hinna få kontakt med sin publik. Men sedan sitter den där den ska. Som en rad spegelbilder där vi kan känna igen och skratta åt oss själva och kanske även får uppleva hel del empati och tröst. Uppsala stadsteater sätter upp en dramatisering av Lena Anderssons prosabok Studie i mänskligt beteende. Vi lever med i föreställningen, förfäras och gläds.
ATT KALLA DEN för fallstudier är kanske det närmaste man kan komma Uppsala stadsteaters nya pjäs på Lilla scenen. Den bygger på Lena Anderssons prosabok för några år sedan Studie i mänskligt beteende. Tillsammans med Lovisa T. Onnermark som också är föreställningens regissör, har teaterns egen Åsa Forsblad Morisse givit scenisk form åt bokens gestaltningar av kvinnliga levnadsöden. Mitt i dagens samhällsliv.
Den påminner i utförandet om Artur Schnitzlers skådespel Ringlek, där personer uppträder och återkommer i de olika scenerna och skildrar olika faser i ett kärleksdrama, som samtidigt ger en bred samhällsbild. I ett förord till boken hänvisar Lena Andersson själv till Willy Kyrklunds beskrivning en gång av sitt författarskap: ”Jag söker efter den fråga på vilken människolivet är ett svar”.
EN DIREKT MOTSVARIGHET mellan de bägge är också ironin. Och det är nog den som utgör huvudnyckeln till både bok och föreställning. På samma gång som samhällssatiren flödar. Det här är oss själva som iscensättningen berättar om. I all vår skröplighet och alla begränsningar. Men också storhet i förmågan att fantisera och drömma och för det mesta hitta uthärdliga lösningar på de flesta av svårigheter.
Ytterligare en författare man får i tankarna är Kristina Lugn med sina ömsinta och avslöjande formuleringar om de tillkortakommanden som ingen slipper ifrån. Det löjeväckande hålls på plats av en empati som inte vet av några gränser. Med den här pjäsen på Lilla scenen framför ögonen, skulle man också kunna tala om en återgivning av många mellanmänskliga relationers grammatik.
DET DRÖJER några ögonblick innan föreställningen får kontakt med sin publik (inte så fort där, tack!). Men om det som kommer sedan, får man nog ändå säga, att åtskilligt bevarar och ger spridning åt just det som är Lena Anderssons särmärke som skribent. Den skarpa hjärnan och den vassa tungan. Det finns få andra som kan avslöja och ge åskådlighet åt alla de tankar och känslor som vi har. Men oftast behåller för oss själva. Dem vet inga andra. Utom Lena Andersson förstås.
Hela uppsättningen får på så sätt en speglingsfunktion som heter duga. Ibsen var, som bekant, en av de stora mästarna när det gällde att lyfta fram hela den väldiga mängden av livslögner som gör livet uthärdligt för oss. Lena Andersson rör sig i dessa gränstrakter.
DET ÄR TILL skådespelarna vi får rikta tacken. För att vi nu kan bli lite klokare av den duvning i självkännedom de består oss med. För visst går det att hitta flera svar här till den inledningsvis hos Willy Kyrklund hämtade frågan.
Det har inte varit alldeles lätt att helt undvika, att de från boken dramatiserade kapitlen ges en dragning åt sketchhållet vid framförandet. Något som kan innebära svårigheter för publiken, att tillräckligt minnas pjäsrollerna från tidigare situationer när de återkommer. Men samtidigt ger det skådespelarna möjligheter att sammantaget visa sig mera öppet och mångskiktat, något som lyfter fram flera sidor av deras personligheter. Och ger dem tillfällen att bli sedda ur också andra aspekter.
DEN SAMSPELTA kvinnoensemblen visar sig i det avseendet på styva linan vid åtskilliga tillfällen. I kroppsspråk, röster och inte minst mimik. Så här rik i sitt skådespelaruttryck har jag nog aldrig tidigare sett Jennifer Amaka Pettersson, som framstår som en riktig fena på ett ansiktes allt finstilta. Inklusive tonfall och nyanser. Även Gloria Tapia har även hon möjligheter att stanna till i en rollgestaltningsförmåga, som man gärna vill se mycket mera av.
Livia Göttfert växer i sina, några riktigt krävande roller, undan för undan ju längre hon finns på scenen. Till Moa Silén är det nästan så att man hinner få en personlig relation under spelets gång. Och Åsa Forsblad Morisse visar att hon är föreställningens givna tungviktare. Med en scennärvaro som den självklara spelledaren.
OM ÄN IBLAND I ETT lite för hårt tempo är det många teman, som hinner behandlas eller åtminstone beröras. Den i publiken som läst Lena Anderssons förlaga är bäst förberedd. Visst ligger det ett kvinnoperspektiv över helheten. Men åtskilligt har också en allmänmänsklig räckvidd. En del av innehållet har fått ett överrepresenterat utrymme och delar av det hade kunnat lämnas därhän. Något att tänka på inför nypremiären i höst.
Ändå vill jag ge en sommarblomma till var och en av skådespelarna. Och en riktig vacker bukett dessutom till Hanna Cecilia Lindkvist, som gjort den sinnrika och finurliga scenografin. Ett motsvarande fång också till Lovisa T Onnermark för hennes många fyndiga regigrepp. Inte minst när hon, medan några av skådespelarna agerar, låter de andra inta de ideala åskådarnas position. Som kören hade i den antika, grekiska teatern. Uppsala stadsteater och dess chef Rikard Lekander kan gå till sommarvila efter ännu en framgångsrik säsong!
Bo-Ingvar Kollberg
Sidstycken.com