TEATER. Uppsala stadsteater, teatertältet i Gottsunda: Monster och Gudar. Av: Sally Palmqvist Procopé, Karin Foladi, Janna Granström, Olle Jernberg och Angela Wand. Regi: Sally Palmqvist Procopé.
Skådespelarna i föreställningen Monster och gudar: Victor Ström, Emily Jankkila, Willma Idris och Harry Friedländer. Foto Leonard Stenberg.
De gör lite som de vill, gudarna på Olympen i Uppsala stadsteaters föreställning i teatertältet i Gottsunda. Men barnen har ganska roligt av deras vandel. Allra oftast av det spännande slaget. De allra yngsta behöver kanske ibland lite vuxenstöd. Men visst är det betagande med färgrikedomen, alla finurligheter och överraskningar. Allt framfört av skickliga skådespelare.
DET ÄR DUNDER och teaterrök, toner på elgitarr. En längsgående spricka delar arenascenen. Publiken på varsin sida. Uppsala stadsteater är tillbaka med ny sommarteater för en ung publik i teatertältet i Gottsunda. Den heter Monster och Gudar. Regissören Sally Palmqvist Procopé. Så här kunde det ha gått till vid vår allra första början. Fast vi är mera vana vid andra figurer, som en gång satte igång oss och gjorde oss till de människor vi är.
För barnteater ett givetvis ganska djärvt grepp. Legogubbarna skulle bara veta. Eller de skräckmonster och fantasifoster som dagens leksaksaffärer fyller sina färgglada kataloger med. Skräck som säljargument. Rollerna i den här pjäsen är av något äldre datum. På avbildningar nästan hur gamla som helst. När de första gången förekommer i skrift får vi gå flera tusen år tillbaka.
GREKERNAS ZEUS fanns långt innan våra dagars tro på en allsmäktig Gud. Både han själv och hans medarbetare stökade, ställde till och tokade till det för sig. För det mesta långt utöver vad vi stackars människor förmår. Ännu mindre vågar. Allt enligt det här författarkollektivet. Så kunde de hålla på som de ville, både med sådant som var tillåtet och annat de inte fick göra. Där fanns Athena, Hon var Zeus dotter, stridens och vishetens gudinna. Och Prometheus med den brandgula ullfällen draperad som hos en herde. Utom att se till att det kom människor till världen gav han oss också elden. Så att vi kunde laga mat och inte behövde frysa
Med Perseus får föreställningen en äventyrare som kan vara både målmedvetet listig och emellanåt djupt sorgsen. På hans lott faller de flesta av de allra farligaste äventyren och rollen blir någon för den unga publiken att identifiera sig med. Även om en del av förloppet utspelas utanför scenen. Bäst så. I den antika teatern uppträdde det också i återberättad form.
HJÄLTEN IKAROS iförd flygarhuva och liksom sin pappa Daidalos även han försedd med tänger och andra verktyg i ett bälte på magen, är väl den mest anakronistiska figuren i det här sällskapet. Mot slutet kommer också fjädrarna fram, de som hopfogade med bivax smälter nära solen och får sonen att störta i havet. Det är i den skepnaden han oftast återkommer också i våra dagar. I den vådliga provflygningen. Men fjädrarna har också andra funktioner. Som när de blir en kroksabel som beseglar den långhåriga Medusas öde. Och annat smått och gott.
Det är i det skedet som även de tre rysliga häxorna uppträder. Poängen med dem är att de tillsammans måste dela på det växelvis burna ögat. Att detta dessutom gäller en gemensam tand, har man dock lämnat åt sidan. Ändå är det lite farliga och lite skrämmande inte helt bortplockat. För de äldre barnen kanske utan problem. Men när uppsättningen pågått i ungefär 50 minuter, alltså snart är slut, kan det nog också vara bra för de allra yngsta att ha ett knä att krypa upp i. Men det kan säkert räcka med handen från en för ändamålet just då inlånad storasyster intill.
DET VÄXLAS FRISKT mellan skämt och allvar, raffel, bus, finurligheter, antik teologi, anskrämlighet och inte minst skönhet under pjäsens gång. Scenografi- och kostymansvarig är Johanna Mårtensson. Blomman, som representerar skönheten i livet och får slå ut i början, är gudarnas gåva till mänskligheten. Labyrinten i Knossos i leksaksformat som hör till, kunde vara hämtad från barnens rum därhemma. Cyklopen hör till vidundrens värld och behöver vid sitt uppträdande kanske också lite handhållning. Han har definitivt ingenting med simning eller dykning i badet vid stranden att göra. Den inlagda melodifestivalen är lite fantasilöst ditfogad. Fast spel på panflöjt eller lyra passar förstås bra i pjäsens värld.
Det härligaste inslaget kommer annars när Emily Jankkila flyger ut från väggen. Ett lysande exempel på vad mänskligheten förmår göra med sina tekniska framsteg. När man låter bli att skjuta projektiler på varandra. De fyra skådespelarna Wilma Idris, Emily Jankkila, Harry Friedländer och Victor Ström har en del att göra på scenen, inte minst att komma ihåg alla myllrande rörelser och förflyttningar under skeendets gång. Lite långsammare taltempo ibland vore förstås bra. Men annars blir deras besök i gudarnas värld av det betagande slaget. Lite vetande följer med på köpet. För att lära sig hyfs, får de unga dock bege sig någon annanstans.
Bo-Ingvar Kollberg
Sidstycken.com
Uppsala stadsteater, teatertältet i Gottsunda: Monster och Gudar av Sally Palmqvist Procopé, Karin Foladi, Janna Granström, Olle Jernberg och Angela Wand, regi: Sally Palmqvist Procopé, scenografi och kostymdesign: Johanna Mårtensson, maskdesign: Per Åleskog, ljusdesign: Jonas Nyström, ljud och komposition: Britta Persson, dramaturgi: Vesna Stanisic. I rollerna: Emily Jankkila, Willma Idris, Harry Friedländer och Victor Ström.