EN NY BOK. Ellinor Skagegård: Vildfåglar ( Polaris)
Den nu utgivna romanen Vildfåglar är första delen i Ellinor Skagegårds nutidsanpassade romantrilogi, Uppsalakransen, om Uppsaliensiskt studentliv under början av förra seklet. Foto: Magnus Lejhall.
Vi får vara med och vår egen närvaro i läsningen blir efter hand lika omedelbar och självklar som hos gestalterna i Ellinor Skagegårds roman Vildfåglar. Den är tänkt att bli första delen i en trilogi med samlingsnamnet Uppsalakransen. Här är det studentlivet och det akademiska Uppsala under tiden för förra seklets början, som ingår i handlingen. Fyra kvinnliga studenter rör sig i studie- och sällskapslivet i en skildring, som ger känslorna en i hög grad nutida förankring. Lite sorgligt ibland. Kanske. Men vilken bra berättare hon är!
I VARJE JOURNALIST finns en inneboende, oförlöst författare, brukar det heta. Med oskrivna diktsamlingar, romaner och andra litterära texter, som bara väntar på att bli till. Måhända det! Ellinor Skagegård dock, började i en annan ända. Med ett par fackböcker. En om Fanny Mendelssohn, pianist och kompositör, storasyster till Felix i en biografi som placerar henne i verkshöjd med den senare, som länge intog förstaplatsen i familjehierarkin. I den andra volymen ägnas uppmärksamheten åt journalistlegenden, den produktive Märta Lindqvist som var en av Svenska Dagbladets profiler under första delen av förra seklet.
I den tiden har Skagegård också placerat sin första roman, Vildfåglar, där handlingen utspelas i Uppsalas studentkretsar åren från 1902 och framåt, då den kvinnliga närvaron vid universitetet var något begränsad. På den fronten har det, som bekant, hänt en del sedan dess. Även om romanen på så sätt utgör ett stycke kvinnohistoria, som i framtiden säkert kommer att räknas till de böcker som ger en historiskt autentisk återgivning av denna epok, är det ingen bok bara om hur det en gång varit. De känslor som svarar för de verkningsfullaste inslagen i den här berättelsen hör i högsta grad hemma i vår egen tid. Över hundra år senare.
OCH DET ÄR i bägge dessa avseenden Ellinor Skageård visar sin lejonklo. Det handlar om läsarens närvaro i skeendena. Det berättartekniska sinnet, varken för mycket eller för lite, är journalistens verk. När känslorna står i förgrunden är det reporterns, som skönlitterär författare, som har ordet. Vilken av dessa röster som än får kommandot i det fortsatta skrivandet kan vi utgå från, att de kommer att stå på läsarens sida. Förstlingsverket inom romangenren ska åtföljas av två delar ytterligare. Det är en trilogi alltså, som vi har att vänta oss. Eftersom den tidigare biografin om Märta Lindqvist bygger på en hel del research om någon som både var student i Uppsala och sedan lärare på Skrapan, kan man anta att en del av källstudierna redan finns klara för kommande delar.
Fyra kvinnliga studenter får representera de livsöden som står i förgrunden. De har alla förebilder ur verkligheten, men är i huvudsak fantasins skapelser. Lottie Jung från en prästfamilj i Gävle är den som får bära den tyngsta bördan. Hennes studier i litteraturhistoria följer en kursplan som ägde bestånd under större delen av förra seklet. Det är främst verk av författare valda utifrån gängse kriterier som åberopas, att Johan Henrik Kellgren får en särskild plats är väl en tidsmarkör för en tid där idéerna och biografierna fick avgöra grundkursen.
NÄR EN ANNAN av gestalterna, Greta Beckius, förekommer med studier i bl a hebreiska och grekiska får man en sentida gigant i tankarna, Sven Delblanc, som gärna hänvisade till just det senare språket som en av sina viktigaste inspirationskällor. Tanken går osökt till 2026-års mottagare av Nobelpriset i litteratur, Anne Carson, som bekänt samma sak. Den lite udda Murre var i studentlivet syster till John Landquist, en av 1900-talets mest framstående företrädare för dåtidens humanistiska filosofi på svensk botten. Bakom smeknamnet Ila döljer sig Emelie Fogelklou, religionshistoriker i Nathan Söderbloms grannskap. På så sätt blir romanen också ett stycke kulturhistoria. Att den huvudsakliga undervisningen sköttes via föreläsningar, utgör säkert en tänkvärd insikt för dagens kandidater vana vid klassrumspedagogik.
Till titeln Vildfåglar hör inte minst det övergripande temat i berättelsen, de livsvillkor som följer av kravet att rå sig själv, vara sin egen och hitta en egen plats i tillvaron. Man kan också tala om vuxenblivandet, det ofrånkomliga som måste inträffa hos alla och envar. I varje fall senast då. (Undantaget var 1968, då Uppsala kryllade av Maoister i skilda kulörer). Det är därtill och inte annat än, att även språket börjar vibrera när kärleken, som den ofta gör, är på tal.
ATT KVINNOKAMPEN betonas med eftertryck och står långt fram i angelägenhetsgrad är en självklarhet. Även om det vid den här tiden fortfarande var männens normer – och fördomar – som bestämde åtskilligt. Usch, på oss! Ellinor Skagegård styr med säker hand sin epik i ett Uppsala, där hon är väl hemmastadd. Hon hittar ledtrådar och sidospår och visar säker känsla med sin betydelsefulla och avgörande blick för förloppets krav. Öppnar eller vrider åt berättarflödet efter dramaturgins behov. Där finns en uppenbar och välkalibrerad slagruta för språkets valörer, oftast chosefri men alltid i ögonhöjd med läsaren. Studierna får sitt. Men också student- och nationslivet med Linnéjubileum och annat som hör det akademiska till.
Men där ingår också fördjupningar i personporträtten med familjerelationer hemåt eller i relationsspelet studentvännerna emellan. Ett eget område fylls dessutom av den uppsaliensiska tidningsvärlden med profiler och interiörer av det upplysande slaget. Bandymatcher på Fyrisån har nog inte så många upplevt. Vill man hitta en formulering som kan bli klassisk inom Uppsalalitteraturen, kan till Karl-Gustav Hildebrands klassiska Uppsaladikt om kajorna fogas ”livets hänsynslösa oförutsägbarhet”. Här någonstans sammanfattas nog bokens motpol till idyllvärlden i Wennerbergs Gluntarna. Annars en ofta förekommande metafor, när staden vid Fyris är på tal. Det betyder att Skagegård givit sig i kast med såväl de stora som de små livsfrågorna.
LITE DÅ OCH DÅ kan i den tankens riktning nog Vildfåglar sägas vara en en smula sorgsen och lite vemodig bok. Och den är det på ett bra sätt! För det får hon av undertecknad examinator Med beröm godkänd. Och spets!
Bo-Ingvar Kollberg
Sidstycken.com