Fångar i beroendet

TEATER. Uppsala stadsteater, Lilla scenen: Århundradets kärlekssaga av Märta Tikkanen.

Rollen som Märta är uppdelad på tre skådespelare i den smältdegel av beroende som växer fram på scenen, Åsa Forsblad Morisse, Linda Kulle och Lolo Elwin. Foto: Micke Sandström

Pulsen från ursprungstexten med en människa som söker efter sitt egenvärde är det bärande elementet i Århundradets kärlekssaga, som ges på Uppsala stadsteaters Lilla scen.

TEMAT ÄR att vara alkoholisthustru. Dikterna skildrar den dagliga tillvaron under sådana villkor. De är korta och fångar ögonblicken, episoderna, känslorna, betänksamheten och reflektionerna. Men här och var också ofrånkomliga, långt inifrån kommande, reaktioner. Kanske är det kärlek? Eller möjligen bara ett ovanligt starkt beroende? I en svårdefinierad parbildning med det totala beroendets förtecken?

Märta Tikkanens exempellösa framgång Århundradets kärlekssaga från 1978 är översatt till många språk. Den ges ständigt ut i nya upplagor. Och får plats på scenen i dramatiseringar lite varstans. Nu i höst har dessutom två biografier om författaren publicerats, Siv Storås De oerhörda orden, om hela diktarlivet. Och Johanna Holmströms porträtt med den talande titeln ”Borde hålla käft”. Den senare bygger på intervjuer och har blivit föremål för en finlandssvensk censurdebatt. Hur mycket har avlägsnats ur det ursprungliga manuskriptet? Av hänsyn till de inblandade eller av andra orsaker?

DEN DRAMATISERING som nu ges på Uppsala stadsteater låter tre skådespelare uppträda i rollen som Märta. Även om boken som sådan är väl sammanhållen med en oavbruten följd av liknande händelser, reaktioner och återkommande tankar på uppbrott. Fördelen är att flera röstlägen kan bli tydliga. Även maken Henrik är tilldelad en egen representation med ryssmössa som attribut. Den feministiskt laddade stämtonen består dock utan inskränkningar.

För dramatiseringen svarar Hedvig Claesson, som också är regissör. Hon har byggt upp sin föreställning med en dämpad dramaturgi, som ändå ställer några av de mest karaktäristiska händelserna i familjemönstret i förgrunden. Och de därmed förknippade frågorna. Över lag är uppsättningen mera redovisande än utlevande. Flera av problemen har kanske hunnit formuleras om sedan tillkomstiden, men ändå knappast förlorat sin giltighet.

De bärande frågorna är som i grundtexten, spörsmålen om könsrollerna i hemmet, om ansvaret och skulden för det dysfunktionella umgängesmönstret. Men också vikten av den intakta fasaden utåt och så även att hålla de starka känslorna av både kärlek och hat i ett någorlunda fast grepp. Att det är en partsinlaga från den kvinnliga sidan går inte att bortse från, men ändå finns där hörbara glipor och andningshål utåt, vilka står för balansen mellan parterna i den här inbördes envigen.

TYNGDPUNKTEN är fortfarande, att det säkert är så här det kan gå till i en missbrukarfamilj, där huvudpersonen till största delen är instängd i sin diagnos. Kvinnan å sin sida kämpar inte bara för sitt eget utrymme i samlivet, hon söker också efter sitt egenvärde som människa. Och det är väl här som uppsättningen mycket förtjänstfullt kretsar kring det som är själva pulsen i det självbiografiska stoffet. Även barnperspektivet ges tydliga konturer och där finns en av dramatiseringens mest gripande utlöpare.

Lolo Elwin, Åsa Forsblad Morisse och Linda Kulle gör i ord och ton de tre samtidiga rollgestaltningarna av Märta Tikkanens alter ego med stor lyhördhet gentemot varandra. Som är det ändå en person som talar. Trots Henriks fiktiva närvaro har de lyckats lösa problemet med envägskommunikationen genom att vara sparsamma med de egna individuella uttrycken. Så handlar mycket i äktenskapet också om dess stumhet, kontaktlöshet och en parbildning där kontrahenterna är ensamma, om än tillsammans. Inlånade visor medger avbrott och flera dimensioner utöver de ursprungliga. Och den i scenografin avbildade, färgstarka vardagsverkligheten tillför förloppet en förankring, som är lika mycket nu som då.

En annan finlandssvensk författare, Claes Andersson, skrev några år före 1978 en pjäs Familjen, också den om en alkoholistfamilj. Men där utifrån en systemorienterad syn inom psykologin på de här frågorna. Med förloppet som ett tänkvärt spel om syndabockar. Med skuldfrågan ur en annan aspekt i ett ändå motsvarande skeende.  Kanske vore det idé att nu plocka fram den texten igen ur pjäsbiblioteket!

Bo-Ingvar Kollberg

Sidstycken.com

Uppsala stadstetater, Lilla scenen. Dramatisering och regi: Hedvig Claesson, scenografi och kostym: Linn Henriksson Strååt, dramaturg: Marie Persson Hedenius, ljus: Tommy Sahlén, mask: Johanna Rönnbäck. I rollerna: Lolo Elwin, Åsa Forsblad Morisse och Linda Kulle.