TEATER. Uppsala stadsteater, Stora scenen: Bellman 2.0 av Nikolaj Cederholm. Musikarr: Kåre Bjerkø.
Det är ett friskt och fyndigt framförande av Bellmans epistlar och visor i den föreställning Bellman 2.0 som nu ges på Uppsala stadsteater. Den rådande pandemin gör dessutom att man som publik känner sig utvald.
DET FÅR SÄGAS VARA en smart idé som ligger bakom Uppsala stadsteaters nya uppsättning Bellman 2.0. Att dubbelexponera den folkkäre poetens samtid med vår egen tids missaktade Svenska Akademien. Nu ska sägas att den akademi som deltar i föreställningen mest liknar den sammanslutning som den såg ut för några år sedan. Mera än dagens först tilltufsade och sedan till oigenkännlighet förvandlade motsvarighet med ny besättning på många stolar. Men tanken fungerar!
Uppsättningen av Bellman 2.0 på Uppsala stadsteaters Stora scen är teater som konsert. Här framförs de välbekanta, och en del mindre spridda, epistlarna och sångerna som en serie revynummer. Under författaren och regissören Nikolaj Cederholms ledning sätter de sig över åtskilliga av alla de klichéer och floskler som brukar frodas i andra sammanhang. Den bellmanska visskatten ges en fräschör och friskhet under bistånd av Kåre Bjerkøs musikaliska arrangemang, som får innehållet i de gamla texterna att framstå mera välbehållna från det sena 1700-talet till våra dagar än någonsin. När var man med om det senast?
Det svänger om Bellman på ett helt oemotståndligt vis. Något som färgar hela föreställningen och ger den dess publikvinnande grundgrepp. Det inrymmer allt från grov realism till dans dröm, saga, dockteater och skuggspel. Musikerna finns med på scenen tillsammans med skådespelarna och de är samstämda och synkroniserade vokalt, instrumentellt och i rörelserna, som om de aldrig gjort något annat. Antingen de baxar bord, framför en snapsbalett eller städar upp efter ett fylleslag. Det här har blivit gycklarnas föreställning med utlöpare ända till teaterkonstens gryning. Man får medeltidens marknadsupptåg i tankarna men även stämningen vid en rockkonsert av högsta potens. Ibland med ett decibeltal som är det på riktigt!
BELLMANS SATIRER, dryckesvisor och bibelparodier i de förunderliga texterna kommer väl till sin rätt. Timglaset rinner genom föreställningen med människor i all sin ömklighet jämsides med naturen i sin vackraste dräkt. Det som väl ingen kan förneka är livet i dess högsta rikedom. Det är ensemblespel när det är som mest välsmort. Både musiker och aktörer finns med på scenen och emellanåt går det inte att avgöra vem som hör hemma var. Att lyfta fram någon särskilt är ogörligt, men att scenograf, kostymdesigner, koreograf och ljussättare är värda var sin eloge är ofrånkomligt. Den suggestivt och åskådligt framställda eldsvådan blir en teknisk fullträff.
Niklas Hjulström och Aksel Morisse ger ett extra tryck åt framförandet i kraft av rutin och erfarenhet, egentligen bara vad man har rätt att vänta sig. Svenska Akademien står nog rycken, också efter att ha rådbråkats på det här sättet. Det har vi sett i andra sammanhang. Den ”sorg i rosenrött” Tegnér skaldade om när det gäller Bellmans diktning är både fyndigt och lyhört återgiven. Efteråt kan man förstås fundera på vilken symbolik som ryms i krokodilen på slutet. Om det är Kulturprofilens Forum, som möjligen avses?
Den uppmärksamme kan också se anspelningar på åtskilligt annat under resans gång, från Karl XII:s likfärd till sketchen om Grevinnan och betjänten. Det är inte bara coronapandemins krav på högst 50 personer närvarande, som får besökaren att känna sig utvald. Där man sitter utspritt i Stora scenens gradäng. Bara att befinna sig i publiken och vara närvarande räcker. Och få se och lyssna till ett alltigenom imponerande framförande.
Bo-Ingvar Kollberg
Sidstycken.com
Stora scenen: Bellman 2.0 av Nikolaj Cederholm och musikarrangemang av Kåre Bjerkø. Scenografi: kim Witzell, kostym: Line Bech, kapellmästare: Carina E Nilsson, koreograf: Ossi Niskala, ljus: Joakim Brink, ljusöverföring: Anders Ekman, mask: Cais-Marie Stockhaus-Björnlod.