UR KULTURLIVET:
Årets Nobelpristagare i litteratur, Louise Glück, ger i sina dikter läsaren möjlighet att flytta sig själv och den egna blicken långt bortom det dagliga vaneseendet. I sin Nobelföreläsning berättar hon om hur det började.
Vild iris ingår i höstens bokutgivning. Tidigare finns Averno och Ararat på svenska och i dagarna har bokförlaget Rámus publicerat Meadowlands. I maj utkommer Ett byliv. Jonas Brun och Stewe Claeson är översättare.
BLAND NOBELPRISTAGARNA I LITTERATUR får Louise Glück sägas höra till de lågmäldas skara. För henne är förtroligheten och närheten till läsaren den främsta drivkraften. Hon vill väcka ett samtal till liv, där dikten ger impulser och den som läser henne svarar med sina egna erfarenheter. I varje fall är det så hon förklarar varför hon skriver. I den Nobelföreläsning hon givit nu i december i samband med överlämnandet av utmärkelsen. Den finns på Svenska Akademiens hemsida för den som vill läsa grundtexten, vilken är påfallande kort i förhållande hur de här föredragen oftast brukar se ut.
I sin föreläsning berättar Louise Glück om hur hon själv under en otrygg barndom hittade poesin. Det var när hon var mycket liten och tog del av dikter av William Blake och Shakespeare. Det hon fäste sig särskilt vid var hur i synnerhet Blake fick henne att upptäcka undertexten i hans dikt om en svart pojke. Där det som innehållet i förstone berättade om ledde till motsatsen av vad hon just läste. Inuti henne själv vaknade den orättvisa som pojken var utsatt för till en delaktighet i dennes livsöde som texten på ytplanet alls inte kom åt. Hon fick en aning om vad dikt kunde vara. Under förutsättning att den formuleras så öppet och utan förbehåll som hos Blake. Sedan gav Emily Dickinson ytterligare en pusselbit, med en närhet som stannade kvar som ett bestående eko.
DET TILLTALET kännetecknar också Louise Glücks egen poesi. Även hon skriver dikt som kräver en mottagares idel öra och delaktighet på samma våglängd som det som berättas. Det är inte det poetiska språket som utgör det viktigaste. I stället låter hon sina bilder tala, när de återger händelser vilkas förlopp hela tiden byter spår eller ändrar riktning. Ofta åt helt oväntade håll men ändå sammanhållna av ämnen som når långt utöver de enskilda infallen. Efter hand som de uppträder, avtecknar sig tankar, som har med de stora livsfrågorna att göra. Men aldrig på det högtidliga vis som vanligtvis infinner sig när de är på tal. I Glücks dikter blir liv och död, kärlek och förlust igenkännbara i läsarens egen föreställningsvärld. Som den gestaltar sig i stunder av eftertanke och allvar. Det blir på så sätt en ovanligt tillgänglig och öppen poesi att ta del av. Ofta i sinnlig gestalt. Mer än en gång är det upplevelsen att alls finnas till, som dikterna strävar efter att ringa in och medvetandegöra.
I diktsamlingen Vild iris (Rámus förlag, översättning: Jonas Brun) utspelas förloppen i en trädgård, som har en hel del gemensamt med det mytens paradis som fortlever i en drömlik tillvaro hos oss alla. Där finns fruktbärande träd och buskar, blommor, odlade för sin färgprakt, och dofter som sprider sig alltmedan människors liv och naturens kretslopp följs åt. Ljuset och synliggörandet har en framskjuten plats. Bland årstiderna försommaren, och då allra mest tiden före midsommar, innan allt vänder och växandet avtar. Växterna deltar med egna tankar, gärna av det sakliga slaget. Gryning och skymning får ge namn åt flera dikter och då och då framstår rolldikterna med sina konfliktteman som om de ingick i en dramaövning.
DET ÄR MOT EN SÅDAN BAKGRUND Louise Glück inbjuder sin läsare att vara närvarande. Ibland i en stilla och rofylld acceptans av livets omöjliga gåta. Allt det bräckliga, obeständiga eller tillfälliga betraktas i ett evighetsperspektiv. Flera verkligheter är möjliga, som inte heller de består. Sorgen eller vemodet hör till det återkommande bland alla känslor av olika styrka. Medan sådant som varit bortträngt eller omedvetet lockas fram ur psykoanalysens glömska. I sökandet av något varaktigt eller något som kan ge bilderna ett fäste är det bara sällan, som dikterna lyckas i sitt uppsåt.
Ändå tycks här finnas en frihet, som har med dikternas egen tillblivelse att göra. Det är i denna skapelseakt som Louise Glück visar sitt mästerskap. Det är i de ögonblicken hennes tidiga erfarenhet från William Blake återkommer. Och nu är det hennes läsare, som ges tillfälle att flytta blicken och sig själva långt bortom det dagliga vaneseendet.
Bo-Ingvar Kollberg
Sidstycken.com