TEATER: Uppsala stadsteater: Teaterterapin Fadren av Emma Roswall.
Emma Roswalls bearbetning efter egen näbb av Strindbergs pjäs Fadren är både fyndig och finurligt gjord. Här finns tydliga anspelningar till dagens samhälle och verklighet. Av reaktionerna att döma har det blivit en föreställning, som griper tag i sin publik och har en hög igenkänningsfaktor.
ÄR DET FAMILJERÅDGIVNING inför öppen ridå? Eller vill Emma Roswall ge Strindberg lite upprättelse efter alla klyschor om hans aversion mot kvinnorna? Bägge dessa tolkningar är fullt möjliga i pjäsen Teaterterapin Fadren, som nu ges på Uppsala stadsteaters scen Intiman. Merparten av innehållet är hämtat från Nationaldiktarens förlaga. Men inramningen av de välkända och här utspridda delarna av det ofta spelade sorgespelet är fyndig. En terapisession som är förlagd till nutid och en problematik som faktiskt får en lösning. När Ryttmästaren och hans hustru når fram till ett slags försoning.
Kanske bör man ha ett hum om grundtexten för att helt kunna ta till sig hur finurligt Emma Roswall, som också är föreställningens regissör, gått till väga i ett drama, som tillkom 1887. Men som i sig rymmer många frön till det som är dagens metoo-rörelse. Och mera än så. Ger en möjlig anvisning om hur all den vrede som kanaliseras där kanske kan komma vidare. Och det enbart med de två huvudrollerna kvar. Medan det övriga persongalleriet har fått stryka på foten.
INTE FÖR ATT DET SAKNAS härskarteknik i en pjäs som brukar sägas handla om hjärnornas kamp. Eller att den övergripande frågan om faderskapet till ett barn lämnats därhän. Köns- och maktkampen får sitt. Likaså projektionerna, allt det manipulativa, äktenskapskrisen och känslor som drivs till det yttersta. Men någon brinnande fotogenlampa som viner genom luften behövs inte. Lika lite som tvångströjan eller slaganfallet som ändar ryttmästarens liv.
Inte heller finns här några anklagelser av det opreciserade, generella slaget. Ryttmästaren, Henrik i pjäsen, får i stället driva sin osäkerhet om barnets upphov från sin helt egen livshistoria. Och är väl den roll som till skillnad från hos Strindberg blir den minst sympatiska. Någon dotter Bertha har ännu inte kommit till världen. Och när hennes blivande mamma, här kallad Anne, framställer den ännu inte fullt ut genomförda jämställdheten i betydligt försonligare ordalag än Laura någonsin gör, är det inte i första hand i termer av makt hon resonerar.
KANSKE LIGGER MYCKET i pjäsens förmåga att vara i takt med dagens samhälle och verklighet däri, att vi vet mera om människans psykologi än vad man gjorde i slutet av 1800-talet. Och med våra betydligt mera nyanserade kunskaper finns det ännu mindre anledning än då, att moralisera över människors olikheter eller ståndpunkter. När de avviker från den majoritet som för tillfället har övertaget.
Vi är alla beskaffade var och en på sitt sätt, och de olikheterna har rätt att mötas av respekt. Det är ett av budskapen i pjäsen. Ett annat är att det finns livsvärden att föredra framför andra. Som att uppriktighet har försteg framför lögner på hög. Kanske inte så omvälvande. Men de fungerar, och gör det utan större åthävor i den här uppsättningen.
JAKOB FAHLSTEDT, som gör familjeterapeuten och därmed ersätter amman, prästen, knekten Nöjd och de andra figurerna, låter hela sitt breda register av intagande skådespelarförmåga styra och bestämma turerna. Och det med en mask som blir alltmer Strindberslik efter som tiden går. Jeff Lindströms Henrik förvandlas från en inledningsvis emotionell krympling utan räddning till en varm, blivande pappa som till slut inser att även andra människor finns. Runt omkring. Med små medel men skickligt genomfört.
Och för Ellen Edlund, praktikant från Teaterhögskolan i Helsingfors, som gör Lauras roll och nu redan i början av sin skådespelarbana har alla behövliga uttryck helt i sin hand, har man alla skäl att förutspå en framtid av det riktigt löftesrika slaget.
FÖRESTÄLLNINGEN som helhet då? Jo det var inte svårt att se, att igenkänningsfaktorn är hög. Publiken var både tagen och berörd.
Bo-Ingvar Kollberg
Sidstycken.com
Uppsala stadsteater, scenen Intiman: Teaterterapin Fadren av Emma Roswall, fritt efter August Strindbergs Fadren. Manus och regi: författaren, scenografi och kostym Emma Roswall, dramaturg: Marie Persson Hedenius, föreställningsdramaturg: Jonas Bernander, ljus: Mats Öhlin, mask: Johanna Rönnbäck. I rollerna: Jakob Fahlstedt, Jeff Lindström och Ellen Edlund.