Vådlig resa ovan där

TEATER. Uppsala stadsteater, Stora scenen: Djur som hatar människor av Erik Gedeon.

Katija Dragojevic gör rollen som kapten Eva, en människa, och Elisabeth Wernesjö orangutangen och maskinchefen Ragnhild i Djur som hatar människor på Uppsala Stadsteater. Foto Sören Vilks

I pjäsen Djur som hatar människor har jorden blivit obeboelig och djuren färdas i en rymdraket på väg till en ny planet. I rollen som expeditionens ledare lägger Katija Dragojevic ribban högt för en föreställning, där även de övriga skådespelarna håller högsta klass. Det har blivit ett stycke musikteater med ironin som grundton. Och ett både tänkvärt och njutbart inlägg i diskussionen om klimatkrisen.

UPPSALA STADSTEATER går från klarhet till klarhet. Till det senaste hör, att man i höst utökat ensemblen med ett helt menageri. Och det står inte en välsorterad djurpark långt efter. Där finns exotiska inslag som lejon och orangutang. Men också närproducerade husdjur som ko, häst, padda, hund, korp och mus. Som pricken över i, ett covid-virus. De är samtidigt inte vilka kreatur som helst. Utan Djur som hatar människor. Så heter pjäsen.

Man får svunna tider i tankarna. Då Lars Engström var teaterchef, politikerna Karl Söderberg och Ola Carlsson från Teaterpartiet, satt i styrelsen. Och man hade mycket musikteater på repertoaren. I den här föreställningen skymtar både Aniara, Djurfarmen och Noak med sin ark i bakgrunden. Stora scenen har i Sven Dahlbergs ståtliga scenografi blivit ett rymdskepp. Och man är på väg till en fjärran planet. Sedan jorden har blivit obeboelig. De första tonerna är från Blinka lilla stjärna. Genast efter, tar den dystopi över som media påminner oss om dagligen.

HELA FÖRESTÄLLNINGEN HAR ett och samma ursprung, multiteatermannen Erik Gedeon. Han ensam svarar för både text, musik och regi. Och har därmed haft alla möjligheter att låta en verkningsfull ironi flöda ohämmat. I orkesterdiket sitter en stråkkvartett, förstärkt med såväl piano/synth som slagverk. Och pjäsen vänder på vårt vanliga, från människan utgående, perspektiv på tillvaron. Här är det djuren som har företräde. Den enda människan i sammanhanget är visserligen boss över alltsammans. Men hon får det hett om öronen. Hennes förslagenhet, list, manipulationsförmåga och härskarlater sätts oavlåtligt på prov.

Nu är det inte vem som helst som fått besätta den rollen. Utan överdådigt skön- och välsjungande Katija Dragojevic, som med sin kapten Eva lägger ribban högt för den bärande, musikaliska delen. Och det är bara hon som uppträder som den hon är. För de övriga gäller masktvång. Som det var i det antika, grekiska dramat. Ansiktsmimiken blir på så sätt något stel och begränsad. Även om Ella Carlefalk och Agnes Krasse gjort storverk.

DESTO STÖRRE UTRYMME ges aktörernas kroppsspråk, gester och röster i de individuella sånginslagen. Och de är så goda, att den som besöker uppsättningen för de tilltalande klangernas, de medryckande melodiernas eller de vokala utförandenas skull får sitt upplevelsebehov tillgodosett med råge. Alla medverkande håller högsta klass.  Där äger Uppsala stadsteater ett kapital av det imponerande slaget! Och den som vill, kan hitta prov i musiken på nästan alla stilar som finns.  Som skådespelarna bemästrar till synes utan svårighet att följa med i de ideliga växlingarna. Allt sker mjukt, smidigt, uttrycksmättat och blixtsnabbt. Dansinslagen är på ett liknande sätt införlivade med både lyhördhet och nyansrikedom.

Sven Dahlberg svarar också för ljussättningen, som blivit ett viktigt inslag varje gång något nytt inträder i handlingen eller det sker en förändring in på något sidospår. Samtidigt som rökpuffar hela tiden släpps ut i vita moln från scentaket som ett slags rytmmarkerare. Det mesta som händer är sådant som även brukar inträffa i människornas värld. Men blir nog mera synligt och tydligt med det här perspektivet. Ironin skapar nödvändig distans. Även om kategorierna kan bli lite grova, när så mycket ska vara med. Emellanåt lyser rädslan igenom inför allt okänt som väntar. Då och då hörs tonfall, där varken sorgen eller vemodet saknas.

TANKARNA FÅR SITT av uppsättningens makttema, som stöts och blöts från flera håll. Såväl för besättningen i det totalitära systemet som i de interanimala relationerna. Utöver klimatet är även covidpandemin ett eget motiv. Ett virus har smugit ombord före start. Nu blir det i huvudsak det mest charmfulla inslaget. Och det var kanske inte meningen. Men den unga person som gjorde rollen när jag var där, visade med avväpnande eftertryck, att hon har hittat sin framtidsbana.

Hur människosläktet genom slöseri med jordens resurser ägnar sig åt rena självskadebeteendet är givetvis det övergripande ärendet i iscensättningen. Den beskan, mot en bakgrund av allt levandes samhörighet, slipper publiken inte undan. Om det räcker för att hitta den balans mellan medkänsla och vett och kanske, som nämns, ta hjälp av kvantdatorn på scenen och artificiell intelligens, är väl mera osäkert. Hur som helst är nog sista ordet ännu inte sagt i diskussionen om klimatkrisen. Hur bra det än görs i den här föreställningen.

Bo-Ingvar Kollberg

Sidstycken.com

Uppsala stadsteater, Stora scenen: Djur som hatar människor. Text, musik och regi: Erik Gedeon, scenografi, kostym och ljus: Sven Dahlberg, koreografi: Ossi Niskala, kapellmästare: Johan Siberg, dramaturg: Jonas Bernander, video: Anders Ekman, mask: Ella Carlefalk och Agnes Krasse. Skådespelare: Katija Dragojevic, Lucas Krüger, Åsa Forsblad Morisse, Daniel Engman, Lolo Elwin, Josef Törner, Emelie Falk, Elisabeth Wernesjö, Göran Engman, Staffan Liljas, Greta Bergeå/Minna Cardenas. Musiker: Emma Beskow, Thomas Ebrelius, Mats Eriksson, Jonna Inge, Clas Lassbo, Fredrik Myhr och Johan Siberg.