EN NY BOK. Horace Engdahl: op.101 (Albert Bonniers Förlag)
Horace Endahls nya bok op.101 ger läsaren perspektiv både på sig själv och på olika företeelser i samhället. Ofta fungerar den som poesi och öppnar sig för sammanhang, som man inte visste fanns. Ibland kan texterna väcka invändningar. Men för det mesta skapar de klarheter som dröjer sig kvar. Särskilt när musiken avhandlas. Den står tillsammans med litteraturen författaren allra närmast i en bok, som man gärna läser flera gånger och som det är lätt att tycka om.
HAN ÄR RUFSIG i håret på fotografiet på bakre omslagsfliken, Horace Engdahl. Det blåser i Göteborg också. Där han numera är bosatt. Sedan några år. Men på ett annat sätt än i Stockholm. Där finns en sorgfrihet som är tilltalande, ”Det är väl ingenting att bråka om”, ett talesätt där han har en ny hemvist. Till allt annat låter han den inställningen vara med och bestämma ordningen i den nu publicerade boken op. 101. Titeln är annars hämtad från Beethovens Pianosonat i A-dur.
Man kan också se hur arvet från fadern, som vid Sovjetunionens anfall på Finland befann sig i vänteläge på ubåten Sjöbjörnen, påverkat honom. Och då med vistexter som ”Bättre och bättre dag för dag”. Eller ”Åt allt vad oss bekymmer ger, det får oss blott att skratta”, som det heter i Tiggarstudenten. Man frågar sig rentav om Horace Engdahl efter sin överflytt till Västkusten omvandlats så av omgivningen, att han är på väg att bli en Go gubbe.
DEN NYA ÄR EN MÅNGSIDIG och rik bok. Som vanligt hos honom är registret brett. Han skriver om konsten och lidandet, om kultur och ondska. Och vad som väcker förtrytelse. Den problematiska godheten får sitt, liksom begreppet sanning. Han reflekterar över grupptryckets makt, om det som brukar kallas för de stora frågorna. Lite grand är det livsberättelser. Mer än en gång nära den dialekt Olof Lagercrantz använder i klassikern Dagbok. Man får också veta att den bästa stunden på dagen är den på förmiddagen, när han sätter sig vid skrivbordet och tankarna tar fart.
Det skulle också gå att kalla det hela för en tidsbok, att koppla upp sig mot för att få lite perspektiv på sig själv. Och i författarens anda nöja sig med, att det är ett betraktelsesätt bland många. Vid några tillfällen blir han lite slarvig i generaliseringarna. Medan annat sitter som en smäck. Som det om intellektets mognad, som blir ”en fråga om att inse sin obetydlighet, det gäller varje enskild människa lika väl som människosläktet.”
ATT TA DEL AV innehållet fungerar mer än en gång som vid att läsa poesi. Plötsligt öppnar sig sammanhang, som man inte riktigt visste att de fanns. Betydelserna tränger upp ur orden och blir till i läsarens hjärna. Inte alltid så att man håller med. De kan väcka invändningar. Men lika ofta en nyvunnen klarhet, som dröjer sig kvar. Willy Kyrklund, en av de stora på svenska som fyller 100 i år, gick ibland till väga på ett liknande sätt. Om också resonemangen hos honom var helt öppna. Och därmed ännu mera heltäckande.
Engdahl är i stället, med ironin påkopplad eller frånslagen, mera förankrad i sin samtids tidsanda, dess opinioner, stämningar och paradoxer. Men bägge utmanar och provocerar förhållningssätt. Kyrklund kunde om att leva säga, att det var som ”att stå på tå utan att räckas”. Den här boken gör halt innan den kommit dit. Utifrån Beethovens sonat skriver Horace Engdahl hur livet saknar ett slut i episk bemärkelse. En dag upphör det. Det saknar helhet och avbryts bara. Det som upplysningen lärde oss. Men som är så svårt att acceptera.
BACHS MATTEUSPASSION, enligt den här boken det allra största konstverket i den västerländska kulturen, rymmer desto mera av hopp, tillit och tröst. Detta sagt av någon som dessförinnan visat sig dela åtskilliga av upplysningstidens värden och ideal. Det avsnittet är skrivet utan några garderingar och återger ett drama, där varje läsare nog kan hitta åtskilliga beröringspunkter med sitt eget liv. Det fanns en tid då Horace Engdahl bestämde nivån för ribban i kulturlivet. Den positionen kunde han gärna få återta.
Bo-Ingvar Kollberg
Sidstycken.com