I isviddernas våld

TEATER. Uppsala stadsteater: De förlorade hjältarnas land av Jonas Österberg Nilsson.

David Rangborg som Knut Frænkel, Aksel Morisse i rollen som S A Andrée och Simon Breithners Nils Strindberg i De förlorade hjältarnas land. Foto Sören Vilks.

De förlorade hjältarnas land på Uppsala stadsteater är en spännande och ofta gripande berättelse om polarforskaren S. A. Andrée och dennes försök att ballongflyga till Nordpolen 1897. Med Aksel Morisse i spetsen svarar skådespelarna för stordåd i denna suggestiva pjäs. Samtidigt handlar den om det dagsaktuella temat om människans kamp mot naturen. Och vem av dem som är starkast i detta envig.

BARA ATT SMAKA PÅ titeln till den här pjäsen väcker den nyfikenhet som varit förknippad med ämnet i snart 125 år. Det var 1897, som S.A. Andrée tillsammans med sina kumpaner Nils Strindberg och Knut Frænkel försvann under den tilltänkta färden till Nordpolen. Kvarlevorna hittades på Vitön 1930. De slutgiltiga svaren om vad som på nära håll hände, lär nog aldrig infinna sig

Nu kommer Uppsala stadsteater med ett eget förslag. När fakta inte räcker, får fantasin träda till. Så har Jonas Österberg Nilsson gått till väga, när han skrivit texten och även regisserat föreställningen De förlorade hjältarnas land.  Med premiär i dagarna på teaterns Lilla scen. I stoffet finns allt man kan önska. Från spänning, äventyr, kärlek, tragik och död. Säkert en hel del missämja. Mansrollen och mansidealet underställda prövningar och umbäranden under svårast möjliga förhållanden. Till det avgörande: människor på gränsen till, eller över, det uthärdliga.

När man ser den här pjäsen får man lätt den första månfärden i tankarna. Då var det också tre män som gav sig av. Två av dem beträdde resmålet, medan den tredje väntade i farkosten ovanför. Noga besett handlade det nog den gången också, om en expedition med oviss utgång. Att det kunde gå riktigt fel, var det ingen som hävdade öppet. Men med dåtidens datateknik och dess begränsningar var det säkert ett alternativ. Som alla där inblandade knappast blundade för.

NÄR NU Jonas Österberg Nilsson skapat en egen scenversion av resan med vätgasballongen Örnen över Arktis, har han haft tre för uppgiften sällsynt skickade skådespelare till sitt förfogande. Så är resultatet en väl sammanhållen föreställning, som ger en både fängslande och tänkvärd bild av vad som kunde ha hänt. Österberg Nilsson vet hur man bygger upp och skapar spänning och behåller den.

Det har blivit en suggestiv återgivning av förloppet, som det kunde ha gått till och skildrar de tre äventyrarnas upplevelser och mödor. På såväl ett inre som på ett yttre plan. Som teaterföreställning har den en bred kontaktyta till sin publik. Den som vill ryckas med av händelserna, ta del av hur de olika episoderna avlöser varandra och vilka umbäranden färden innebar för deltagarna får sitt lystmäte. Men även för dem som gärna vill närma sig en fördjupad människoteckning, ges rika tillfällen till inlevelse. Med en så välkomponerad och rik uppsättning som den här, bör Stadsteatern ha en given framgång långt in på vårkanten.

AKSEL MORISSE, som gör ingenjör Andrée och är expeditionens ledargestalt, släpper aldrig sin roll som den som bestämmer tågordningen. Han är den givne auktoriteten på ett mångdimensionellt plan. Med skicklig balansgång i arbetsledning lika väl som i vad som behövs, när företaget är på väg att gå över styr. Han är marinerad av en rent fosterländsk uppgift. Skapa ära och glans inte bara åt sig själv. Forskningsäventyret är också finansierat av ingen mindre än självaste kung Oscar och även av Alfred Nobel. Allra mest framstår han som sina idéers och drömmars fånge. Samtidigt har han lyckats ha sin egen mänsklighet i behåll. Morisse är helt fenomenal och gör nog sin allra bästa rolltolkning hittills.

Det är inte minst sådana förmågor av det extraordinära slaget som är nödvändiga, för att företaget pågår så länge som det gör. Även om Andrée fuskar lite i början. Den i psykologisk mening mest komplicerade medlemmen är Knut Frænkel, som är anförtrodd David Rangborg. Hans packning är inte bara den i lådor och påsar, som behövs för expeditionen. Också inombords är han nedtyngd. Allra mest av en barndom full av obearbetade upplevelser. Man kan kalla honom för kolerisk. Med ett känsloliv som följer sina egna banor. Men samtidigt är han, kraftkarlen av dem, också den vars mesta energi går åt till att hålla allt olöst inombords ifrån sig. Att det inte går särskilt bra, märks nästan med en gång. Hos Rangborg kommer allt motsägelsefullt men också ett gåtfullt utanförskap fram med en följsamhet som ger pjäsen en helt egen dimension.

MEDAN ANDRÉE SJÄLV ÄR DRÖMMAREN av de tre, är med samma måttstock Frænkel realisten. Ofta lite för mycket visserligen. Påbackade som alla motigheter blir, av tidigare erfarenheter av livet. Simon Reithners Nils Strindberg kan kanske mest kallas romantikern. Allt vidrigt som möter, får inte riktigt fäste. Medan han använder tiden till att tänka på fästmön Anna hemma i Sverige. Och inom sig och i skrift formulerar det ena brevet efter det andra till henne. Och där finns en vekhet, som Reithner gör gripande synlig mitt i alla påfrestningar. Samspelet mellan de tre, i allt från ren mobbning och utförda slagsmål till avväpnande närhet, har en avlyssningsgrad så nära det går att komma absolut gehör. Här har pjäsförfattaren och regissören hittat toner som möter varandra med imponerande träfförmåga.

Scenografin, där regissören samarbetat med Nina Fransson, är så åskådlig den kan vara. Både vad gäller själva farkosten som de provisoriska boningarna under resans gång. Och kanske allra mest när den tar stöd av videovisningar i de olika scenerna. Vad som åstadkoms är en simultanscenteknik, som övervinner de flesta svårigheter som en teaterscen kan bjuda på. Draget av illusionsbrytare hos dessa inslag hade säkert redan Brecht på sin tid använt sig av. Om möjligheterna funnits då.

VAD SOM HÄNDER mot slutet av expeditionen med de tre männen, vilkas stoft och kvarlåtenskap återfanns flera decennier senare, får en fiktiv återgivning Och är en upplösning med i högsta grad dagsaktuell tillämpning. Om vår fångenskap i naturens och här isviddernas människan överlägsna krafter. Det annars oftast åberopade slutet var kanske en dåtidens mytskapelse. Utformad av den samtida nationalistiska propagandaapparaten.

Kan det i stället ha gått till som det gör i den här pjäsen? Ingen vet ju. Eller på något annat sätt? Det får publiken ta med sig hem och fundera på själv. Efteråt.

Bo-Ingvar Kollberg

Sidstycken.com

Uppsala stadsteater, Lilla scenen: De förlorade hjältarnas land av Jonas Österberg Nilsson. Regi: författaren, scenografi: författaren och Nina Fransson, kostym: Nina Fransson, dramaturg: Marie Persson Hedenius, ljus: Pontus Eklund, ljud: Johan Blixt, video: Anders Ekman, mask: Ella Carlefalk. I rollerna: Aksel Morisse, David Rangborg och Simon Reithner.