EN NY BOK. Lars Häger: Öliv (Bokförlaget Edda)
Lars Häger är lågmäld och ofta saklig i sin nyligen utgivna diktsamling Öliv. Många av dikterna berättar om möten och förmedlar en samhörighet människor emellan, som hör till bokens bärande inslag. Men också olika livsöden från de udda, tilltufsade och utsattas tillvaro får sina porträtt tecknade under skeendets gång. Det har blivit poesi, inte lika lekfull som tidigare. Men med stor uttrycksförmåga och en övertygande inre puls.
DET VILAR EN GÅTFULLHET i Lars Hägers poesi i hans nya diktsamling Öliv. Mellan det vi ser och något som finns strax bakom. Anat men aldrig helt utsagt, Ofta berättar dikterna om människor han mött. Under en resa eller i något annat sammanhang. Många gånger i landskap som kan vara vid Medelhavet. Möjligen är det emellanåt sig själv han lyfter fram eller någon som stått eller står honom nära. Det tar en stund innan orden hittar sin mening.
I den här boken får läsaren uppdraget att vara teckentydare. Att fylla ut det som händer i dikterna med egna erfarenheter. Vi lever i ett samhälle med säkerhetsslussar och kameraövervakning, påstår han på ett ställe. Det innebär att vakta sin tunga och tänka sig för vad man gör. I varje fall inte säga för mycket. Gesterna är återhållna och knapphändigt återgivna. Bäst gör sig dikterna om man tänker sig att de tillhör rösten hos någon, som talar lågmält. Och innehållet blir då ledtrådar till hur mänsklig utsatthet kan vara beskaffad.
DET ÄR I DEN Lars Hägers dikter blir till. En tidigare bok kallade han lite tvetydigt för Världens kärlek. Då var ironin ett ofta anlitat stilgrepp. Det gäller bara delvis den här gången, där i stället allvaret dominerar. Ofta tar han bäring på de udda, utstötta och av tillvaron tilltufsade människorna. Då blir det inte så stor plats över för lekfullheten. Eller söker han efter en försoning, där det i hans egen rätt att finnas ryms mera än bara att vara behövd för någon. Kanske blir i det ljuset frågorna om ensamhet och närhet så tydliga nu.
”Ingen människa är en ö”, citerar han John Donne en smula provokativt med tanke på diktsamlingens titel. Men också i förhållande till de känslor av tomhet och intighet, som har funnits med tidigare. Med den inställning till livet i stort som Lars Häger visar under dikternas gång, blir det svårt för honom att förneka såväl en gemenskap som en samhörighet människor emellan. Som i dikten Vägen hem:
Hur ser vi ut i andras ögon. Hur ensamma / vi är. Tänker fem år framåt; från och med / nu är det leenden och skratt som gäller. / Kärlek till varandra, inte bara du och jag / utan Stefan, Anna, Sten och Maja, John / och Jon- och Sofie, Elva, Inna, Isa, / Emma, Gusten, Jimmie med sitt / handikapp, Pontus och Sting. När en / torrlagd flod börjar flöda. Det är vi värda, / efter allt som varit.
ETT ANNAT INSLAG, som inte heller varit lika framträdande som den här gången, är den saklighet som satt många spår och emellanåt helt får bära upp det poetiska bildspråket. Och det med anspelningar på allt från det vardagliga yrkeslivet eller prosaisk soldattjänst hos FN till behandlingssituationer hos vården, till en lägenhet som måste tömmas när någon är död eller en minnesbild av ett tåg med sin last på väg till järnverket i Domnarvet.
Människor möts och snuddar vid varandra. Sedan går de skilda vägar. Kvar finns de faktiska omständigheterna. Inte stort mycket mera. Det vet Lars Häger. Det vill han inte förneka. Han återger sina människors möten och ofta med eftertanke valda fragment ur deras livsöden. Och finns nog själv med där också. Lite varstans. Inte alltid helt lättillgänglig. Men ändå i en poesi med stor uttrycksförmåga och en övertygande inre bärkraft. Ännu mera än senast.
Bo-Ingvar Kollberg
Sidstycken.com