Stark och eldfängd pjäs

TEATER. Uppsala stadsteater, Lilla scenen: Svindlande höjder av Emily Brontë. Dramatisering, översättning och regi: Melody Parker.



Simon Rodriguez får som Heathcliff i Svindlande höjder härbärgera hatet, hämnden och nattsidorna i våra liv. Foto: Fredrika Eriksson.

I Uppsala stadsteaters uppsättning av Emily Brontës Svindlande höjder har den klassiska romanen blivit till en de starka uttryckens föreställning. Mycket handlar den om kärlek. Men också om ondska och hämnd, där det sistnämnda är motorn i skeendet. Det är suggestivt så det förslår. Men där finns både ironi och självironi. Och i de emellanåt kaotiska utspelen kan man även skönja spåren av vår samtids diskussion om friheten i en svårbegriplig värld.

EMILY BRONTËS ROMAN Svindlande höjder, från 1847, brukar betecknas som en av litteraturens finaste kärleksskildringar. Men det nämns också samtidigt, att den även förmedlar ingående insikter om hatets mekanismer. Många hävdar att den i det senare är en obehaglig bok. Medan beskrivningen av kärleken och dess många irrationella vägar hör till det bästa som skrivits i det ämnet. Den utspelas under första delen av förrförra seklet på Yorkshirehedarna i norra England.

Händelserna är förlagda till de båda godsen Thrushcross Grange och Wuthering Heights. De två familjerna som äger dem utgör huvudpersoner. I förgrunden står den unga Cathy och hittebarnet från Liverpool, Heathcliff. Flickan Cathy tillhör dem som redan från början ingår i en välfungerande och harmonisk familj. Medan Heathcliff möts av motstånd från nästan alla håll. Turerna växlar mellan människorna på de båda godsen. För Heathcliff, som ses som en inträngling, blir utanförskapet hans livslott. Och det är hans livsöde, som efter hand kommer att påverka de andras. Mer eller mindre fullständigt.

SVINDLANDE HÖJDER bär åtskilliga spår av att den är tillkommen i en tid, när författarna i den gotiska romanens efterföljd intresserade sig för skräck och spökerier, mardrömmar och vansinne. Men på ett mera finstilt plan även för känslolivets övriga nattsidor. För hat, hämnd, hysteri, och drifter på avvägar. Det sistnämnda sådant som först mot slutet av århundradet flyttade in på allvar i konsten. Med upptäckten av det omedvetnas inverkan i våra liv och allt det svarta, som vi också härbärgerar. Mer eller mindre framgångsrikt. Där förbjudna drifter, dödsönskningar och annat destruktivt och svårbemästrat är beläget.

När Melody Parker, som också är föreställningens regissör, har gjort en dramatisering av Svindlande höjder har hon lämnat romanens diskussion om villkoren för att bryta ner en människa därhän. I stället är det just inslagen förlagda till själslivets utmarker, som fått det största utrymmet. Den oberäkneliga kärleken inräknad. Med teaterns alla uttrycksmedel till sitt förfogande är det givetvis en tacksam uppgift. Men redan romanförlagan tar sig friheter med flera tidsplan som byter plats. Med olika berättare och en delvis upplöst kronologi. Där det kan gå flera dagar eller många år mellan händelserna.

SÅ TAR DET SOM INLEDER romanen plats i föreställningen först mot slutet. Och de flesta skådespelarna dubblerar i sina roller. Från den ena familjen till den andra. Samtidigt får flera generationer av släkterna plats. Det är bara övergreppen och hämnden för dessa, som följer och pågår i en rak linje. Och Heathcliff, den mest demoniska i sällskapet, förblir en och densamme handlingen igenom. Illusionsbrytande skyltar håller i Brechtsk anda ordning på tiden. Inte minst de många dödsannonserna får en sådan funktion. Och scenografin, signerad Agnes Östergren, visar i första delen en konventionell brittisk miljö med ekboaserade väggar. Efter paus flyttar handlingen ut till det omgivande hedlandskapet. Med sin stiliserade växtlighet hör det nog mest hemma i drömmens värld.

I enlighet med pjästolkningen är det här en de starka uttryckens föreställning. Där ljussättning och beledsagande musik, ofta i dröjande klanger, svarar för stämning och tempo. Mycket skildrar kärlek, eller svartsjuka, i olika tappningar. Annat just det hat och den hämnd som är uppsättningens kanske viktigaste motor. Också de auktoritära och patriarkala familjemönstren med krav på omedelbar underkastelse har fått en framträdande plats. För att helt kunna följa med i de olika turerna bör nog publiken ha en smula ordning på handlingen innan. Det är starkt och genomgripande. Hur allt hänger ihop blir dock inte alltid helt klart. Inte riktigt heller varför Heathcliff blivit den han är. Om också frånvaron av medkänsla och medmänsklighet är den kanske viktigaste anledningen.

MED DE NOGGRANT UTTÄNKTA utlevelserna och utspelen blir det suggestivt så det förslår. Ironin och självironin är även de rikt företrädda hos rolltolkningarna. Jonas Österberg Nilssons unge Linton är en fullträff som karikatyr i sin uppenbarelse av ren sillmjölke. När Angelika Prick gör sin Cathy i pjäsens förlossningsscen, början man se sig om efter kontakten till lustgasen. För att kunna öka tillflödet en smula. Simon Rodrigues som Heathcliff är laddad med ett helt livs avvisanden och tragik. Även Åsa Forsblad Morisse har en av de verkligt bärande rollerna som Nelly. Och blir den som tillsammans med Rodrigues håller samman föreställningen.

Vill man utöver kärleken och hatet se ytterligare ett tema, är det en diskussion om friheten. I det avseendet har uppsättningen en hel del förbindelsetrådar till dagens värld. Särskilt som just friheten och självförverkligandet i vår tid kännetecknas av både kaos och en väldig vilsenhet. Och det samtidigt som bägge begreppen har blivit modeord med många fallgropar. Det finns mycket som är explosivt och eldfängt i våra liv. I Uppsala stadsteaters Svindlande höjder får publiken en påminnelse om att det förhåller sig så. Ifall någon skulle ha glömt bort det.

Bo-Ingvar Kollberg

Sidstycken.com

Uppsala stadsteater, Lilla scenen: Svindlande höjder av Emily Brontë. Dramatisering, översättning och regi: Melody Parker, scenografi och kostymdesign: Agnes Östergren, dramaturg, Jonas Bernander, ljusdesign: Christoffer Lloyd, ljuddesign och musik: Andreas Huumonen, maskdesign: Ella Carlefalk. I rollerna: Jonas Österberg Nilsson, Siri Fagerudd, Lucas Krüger, Angelika Prick, Simon Rodriguez, Åsa Forsblad Morisse och Crister Olsson.