Gäst i sitt eget liv

BOKEN. Abdulrazak Gurnah: Den sista gåvan, översättning: Helena Hansson. (Celanders förlag, Albert Bonniers förlag)

Den sista gåvan av Abdulrazak Gurnah hör till de romaner av årets Litteraturpristagare som kommit ut i nya upplagor i samband med utmärkelsen. Här berättar författaren om en barndom och uppväxt i Östafrika. Och sedan livet som migrant i det forna koloniallandet England. Det är en roman som lyfter fram erfarenheterna som invandrare. Men även försöken att hitta en ny tillvaro. Utifrån det ansvar som alla människor har för sina egna liv.

EN AV DE TITLAR som redan fanns tillgänglig på svenska när årets mottagare av Litteraturpriset tillkännagavs var Den sista gåvan. Den publicerades på originalspråket engelska 2011, och är Adulrazak Gurnahs åttonde roman. Här berättar den på Zanzibar födde, i slutet på 1960-talet till England emigrerade Nobelpristagaren om ett människoöde, som säkert har en hel del beröringspunkter med de egna erfarenheterna. Att efter frigörelsen lämna en tidigare brittisk koloni och bosätta sig det forna moderlandet.

Abdulrazak Gurnah har i intervjuerna i samband med utmärkelsen talat om sitt främlingskap i sin nya omgivning. Om rasismen han mötte, utanförskapet och rentav hatet som kom honom till del. Som en inträngling som inte hörde dit. En del av detta finns också explicit i romanen och det är ingenting som bara hände då och där. Utan en erfarenhet som många emigranter möter i vår egen tid. Där tidigare livsstilar och förhållningssätt har svårt att passa in och motsättningarna blir en del av den nya vardagen.

DEN SISTA GÅVAN börjar med hur huvudpersonen Abbas Booths redan i öppningen drabbas av en stroke. Något som följs av nya hjärtattacker med mer eller mindre fysisk utslagning som följd. Och det blir värre. Att talförmågan upphör. En del förbättringar inträffar, men tillståndet medför en huvudsakligen vegeterande tillvaro. Det är under den tiden, som konvalecent, han inte kan hålla minnena från det tidigare livet borta. Fastän han aldrig har berättat om dem för någon. Romanen blir på så sätt en återblick på både barndomen, skolgången och vidareutbildningen till lärare. Men även på tiden till sjöss och de händelser, som en gång fick honom att lämna allt invant och bege sig därifrån. Och hur livet sedan blev i mottagarlandet.

På samma sätt skildras i romanen också den blivande hustrun Maryams bakgrund. Deras liv sedan tillsammans. När familjen utökas med barnen Hanna och Jamal. Och de senares väg som andra generationens migranter. Föräldrarnas auktoritära, utsatta och svåra barndom fortsätter att inverka även på barnen. Det gör även de känslor av skam, som blir en följd av det underläge de levde i redan under kolonialtiden. De vuxnas självbilder ingår i det sociala arvet. Och Abbas tigande och tystnad om sig själv och vad som hänt i hans tidigare liv skapar en atmosfär, som de alla drabbas av.

DEN DELEN AV FAMILJELIVET, den som handlar om delaktigheten i både föräldrarnas bakgrund och det som de möter utifrån, i förhållandet till de nya villkoren, hör till det som Gurnah behärskar med imponerande precision och inlevelse. Det som en gång varit och har stuvats om av tillkomna, nya överlagrande detaljer. Men fortsätter att påverka det mesta. Utöver skammen finns också känslor av skuld och en otillräcklighet, som sällan går att bemästra. Mycket i romanen utspelas på så sätt på en livets basnivå. Där varje nytt steg innebär ett möte med något hittills oprövat. Det är också lätt att se hur villkoren i den processen för den nya generationen blivit så olika de kan vara i de ungas vuxenblivande.

En tidigare litteraturpristagare betecknade sig redan i en romantitel som ”gäst hos verkligheten”. Hos Abdulrazak Gurnah är människan gäst i sitt eget liv. Och det är en tillvaro, där minnen som vill göra sig gällande inte ger upp. Hur mycket Abbas än anstränger sig att försöka glömma. Ju längre in man kommer i den här boken, desto tydligare lyser mästarklon hos dess upphovsman igenom. Så blir Den sista gåvan också en berättelse i förlängningen om vikten att ta vara på sig själv. Med det därur följande ansvaret för det egna livet. Det som inte går att överlåta på andra.

DET ÄR I DEN TRADITIONEN som författaren hör hemma. Samtidigt kan man ta till sig hans berättelse som en tydligt formulerad ovilja inför kolonialismens ideologi. Den som går ut på att ta vad man vill ha. Och ta det man kan komma åt. Alla i den här boken har fått sina liv mer eller mindre infekterade och präglade av en sådan livssyn. Som i det här fallet varken väjer för eller undgår att ta till svek eller flykt för att komma undan till synes övermäktiga krav.

Den dimensionen hos årets Nobelpristagare lyfter fram mekanismer, som vi nog alla mer eller mindre kan känna igen. Där har boken en röst, ett budskap och en räckvidd som tränger djupt in hos läsaren. Och till slut blir av det universella slaget.

Bo-Ingvar Kollberg

Sidstycken.com