TEATER. Uppsala stadsteater, Stora scenen: Next to Normal av Brian Yorkey och Tom Kitt. Översättning: Calle Norlén.
Rolf Lydahl, Stina Nordberg och Helen Sjöholm gör pappan, dottern och makan i Next to Normal och försöker tillsammans minnas den tid som varit. Foto: Markus Gårder.
Uppsala stadsteater har med Next to Normal nu en föreställning på repertoaren, som bör ha goda utsikter att få publiken att hitta tillbaka efter pandemins alla inskränkningar. Det här är en musikal för slott och koja. Normalitetsbegreppet har en framträdande plats likaså vårt behov av att bli sedda. Och Helen Sjöholm gör ett alltigenom övertygande och känslostark framträdande i sin tolkning av huvudrollen Diana.
DET ÄR KNAPPAST en musikal, som blir det första man får i tankarna i samband med frågor som har med mental hälsa att göra. Med psykoterapi och depressioner. En konstform för avspänd underhållning. Men visst kan genren med framgång också användas i mera allvarliga sammanhang. På köpet får man lite att fundera på efteråt. I ett under så lång tid nedstängt samhälle bör sådant ha alla förutsättningar att falla i god jord.
Musikalen Next to Normal hann gå till premiär och ges några gånger, innan coronaepidemin satte stopp för vidare framföranden. Nu är den tillbaka, föreställningen som är både konsert och teater. Och inte vad som helst. Med Helen Sjöholm på scenen i huvudrollen. En sångartist och skådespelare med vokala resurser och röstklang, som blivit den som de flesta andra scenframträdanden numera har att mäta sig mot.
Eventuella invändningar mot pjäsvalet väger därför lätt. Och är dessutom det mesta på scenen beledsagat av musik, önskar man att det som har med Covid 19 att göra, kan fara dit pepparn växer. För här har teaterchefen Petra Brylander hittat en föreställning som med råge kan kompensera en publik, som under så lång tid varit nära att förgås av frustration och saknad över utebliven teater. Stora scenens alla publikplatser behöver nog vara tillgängliga framöver. För nu ges en uppsättning för både slott och koja. Med precis det som kan få igång verksamheten igen.
NEXT TO NORMAL berättar om en dysfunktionell familj med en bipolär och hallucinativ mamma, som alla försöker anpassa sig till och hjälpa. Klart det inte blir så mycket syre över till de andra under sådana förutsättningar. Maken Dan och dottern Natalie gör så gott de kan. Ett par läkare ingår också i teamet och sätter in allt som står till buds. Satiren är aldrig långt borta. Samtal, psykofarmaka, hypnos och elchocker. Utan större framgång.
Men allt är ömsint utformat. Och med en empati emellanåt på gränsen till det omöjliga. Dotterns pojkvän Henrik bistår från sitt håll. Efter hand står det klart att ingen i den här konstellationen mår särskilt bra. Och där finns väl själva utgångspunkten för den här föreställningen.
Vilket också betyder att dess spektrum av teman och motiv har en ansenlig bredd. Förhållandet mellan föräldrar och barn är ett, sorgearbete ett annat. Suicidtemat ingår, likaså drogberoende och utlevelser på olika sätt av inre övertryck, Dagens terapikulturer med skilda skolbildningar får sitt. Och kanske mest av allt normalitetsbegreppet.
MEN DEN ALLT AVGÖRANDE IDÉN i den här uppsättningen, signerad Ronny Danielsson, är i vilken utsträckning vi förmår nå fram till och se varandra. Bli sedda som den människa var och en är. Den tidigt döde sonen Gabriel blir det till sist. Därmed står det också klart att det här är en musikal som utspelas både på ett verklighetsplan och i en dimension där våra drömmar befinner sig. Så åstadkoms i detta också ett slags försoning där alla inblandade i olika grad kan mötas. Att nå dit, är nog det närmaste det normala vi kan komma. Och ett ärende som blivit det allra viktigaste.
Julia Przedmojskas stiliserade och åtstramade scenografi med husgavlar som skjuts in i varandra fungerar väl som inramning för de antydda spelplatserna. Och ger dessutom gott om utrymme för såväl texternas mångskiftande innehåll som skådespelarnas många omsvängningar i känslouttrycken. Det betyder både snabb puls och högt tempo i framförandet. Jonas Nyströms ljussättning är av det mera eftersinnande slaget med fokus ofta på den som åsyftas i stället för den som har repliken. Musikerna under Joakim Hallins ledning är likaså värda högsta betyg.
Som pappan i familjen har Rolf Lydahl den för det mesta otacksamma uppgiften att hålla ihop en familj, som redan från början är stadd i påtaglig upplösning. Där finns en tålmodighet och trofasthet av det nästan övernaturliga slaget. Egentligen hemmahörande mera i en svunnen tid och närapå försedd med ett legendens skimmer. Hans raka motsats blir under skeendets gång välsjungande Stina Nordbergs alltmer till ett kraftpaket förvandlade Natalie, dottern, som med namns nämnande äntligen får den bekräftelse hon hetast åstundar.
SÅ HELEN SJÖHOLM, föreställningens Diana och huvudperson. Att hon är förstastämman är givet på förhand. Hos henne tillkommer att bli sedd också av sig själv. Där det kanske är en traditionell familjeroll, men ännu mera ett motstånd beläget inombords det gäller att nedkämpa. Då blir hennes symtom i första hand en vilsenhet, som gäller livet över lag. Det är dit Helen Sjöholm når i sin gripande rolltolkning. Man får ett grymt övergrepp i tankarna. När behandlingen med elchocker medför glömska och leder till brutal minnesförlust.
Nog är det i stället andra kategorier som behövs och gäller. Än dem där psykologi och dess syskonverksamheter hittar frågorna och formulerar förslagen till svar. Då får vi nog tala om skapande och kreativitet i stället. På så sätt blir den ironiska knorren på slutet med pappa Dan, som står på tur ta över familjens terapibehov, lite malplacerad. Den känns lite löst påhängd och hade utan vidare kunnat lämnas därhän.
Bo-Ingvar Kollberg
Sidstycken.com
Uppsala stadsteater, Stora scenen: Next to Normal av Brian Yorkey (libretto) och Tom Kitt (musik). Översättning: Calle Norlén. Regi: Ronny Danielsson, scenografi och kostym: Julia Przedmojska, musikansvarig: Joakim Hallin, koreografi: Roger Lybeck, dramaturg: Marie Persson Hedenius, ljus: Jonas Nyström, mask: Agnes Krasse. I rollerna: Albin Flinkas, James Lund, Rolf Lydahl, Stina Nordberg, Martin Redhe Nord och Helen Sjöholm. Musiker: Joakim Hallin, Magnus Bengtsson, Hanna Helgegren, Johan Granström, Dan Strömkvist och Anna Wallgren.