TEATER. Uppsala stadsteater, scenen Ettan: I taket lyser stjärnorna av Johanna Thydell.
Föreställningen I taket lyser stjärnorna på Uppsala stadsteater handlar om en mamma, som drabbats av bröstcancer och de reaktioner detta väcker. Men också om en ung människas väg in i vuxenlivet med allt som gör sig påmint under en sådan process. Det har blivit en välspelad uppsättning i högt tempo och med övertygande skådespelarinsatser. Empatin med rollernas livsöden har fått en framträdande plats i detta känsloladdade drama.
TV-SERIER OCH FILMER i alla ära. Men inget går upp mot riktig teater med levande publik. Där åskådarna upplever och reagerar tillsammans på vad som händer på scenen. Ett bra exempel är Uppsala stadsteaters föreställning I taket lyser stjärnorna, som nu ges för högstadieeleverna. Och vid flera tillfällen även framförs på scenen Ettan i teaterhuset vid Kungsgatan.
Pjäsen bygger på Johanna Thydells roman, som kom för några år sedan och då tilldelades Augustpriset i ungdomsklassen. Den handlar om Jenna i begynnelsen av tonåren och hennes mamma, som drabbats av bröstcancer. Men också om trappuppgången i huset där de bor. Om bästisen Susanne och den bland kamraterna populära Ullis. Och om vägen till vuxenlivet med livet i skolan och på fritiden. En mormor som stöttar ingår. Därutöver riskerna med att avvika. När det säkraste är att vara en liten grå mus, osynlig för de andra i klassrummet.
DET ÄR SVÅRT att tänka sig en föreställning som finner sig bättre till rätta i unga människors tillvaro. Den skildrar längtan och saknad, sorg, liv och död utan att för den skull ta till några genvägar förbi sådant som kan göra ont, vara svårt eller leder till mörka tankar. Vill man lyfta fram ett tema i denna pjäs som utspelas på flera plan är det vänskapen. Och närheten. Även om det också här finns fallgropar. Allt dock återgivet i ett drama som, utan att vara alltför hårdhänt, ändå tänjer så pass mycket på frågorna att det bör ha goda utsikter att beröra och väcka till liv känslor som angår de allra flesta.
Sanna Keivanlo har i sin dramatisering stramat åt förloppet från boken och Rosanne Berjawi, som regissör, stiliserat det till hållpunkterna och de karaktäristiska situationerna som gör igenkänningsfaktorn hög hos alla, vilket är de flesta, som har liknande erfarenheter. Där finns en bästis som får se sig förbisprungen, självbilder som vacklar, kroppsuppfattningar som skapar oreda, försök att hålla verkligheten ifrån sig och drömmar om det motsatta könet fram till dess första kyssen är ett faktum. Men också mammor, både av den fungerande och icke-fungerande sorten. Och en mormor som försöker stå stadigt även när tillvaron gungar.
I HELGA BUMSCHS FÄRGSTARKA, finurlig uttänkta och fiffigt fungerande scenografi och kostymdesign ges de fysiska uttrycken och utspelen gott om plats. Publiken på gradänger mitt emot varandra. Spegelväggar och svängdörrar ger föreställningen en säker förankring i vår egen narcissistiska tidsepok. Där det som är och det som synes vara ofta går skilda vägar. Samtidigt färdas uppsättningen längs flera spår, som inte heller de är helt lätta att hålla isär. Ett handlar om att bli vuxen och bejaka sig själv. Ett annat om den bistra verkligheten med en mamma och hennes sjukdom. Det inslag som bestämmer grundtonen i en iscensättning, som vågar vara allvarlig och står för det.
Det är lätt att ryckas med i den i ett högt tempo framförda pjäsen. Inte minst imponerande är skådespelarnas förmåga att så snabbt och övertygande skifta mellan inbördes så olika känslovärldar, som väcks till liv och kommer till uttryck under skeendets gång. Natasja Jean-Charles som Jenny och Carita Ivanova i rollen som Ullis är värda en extra eloge i det avseendet. Förutom när de efter hand uppenbarar all den explosiva skam som de bär på var för sig. Av rädsla för omgivningens reaktioner. I den utsattheten finns en öppning som man gärna vill tolka som en regissörens nyckel till det sorgearbete efter att ha bli lämnad på en mera allmän nivå som utmärker Ullis situation.
MEN ÄVEN DE ÖVRIGA i ensemblen, Jennifer Amaka Petterson som den cancersjuka mamman, Louise Ryme som gör den alkoholiserade Moderna Morsan och Lolo Elwins Mormor är alla i hög grad delaktiga i den reservationslösa empati med rollernas livsöden som blir föreställningens allra främsta behållning. Hur sinsemellan olika de än är.
Bo-Ingvar Kollberg
Sidstycken.com
Uppsala stadsteater, scenen Ettan: I taket lyser stjärnorna av Johanna Thydell. Dramatisering: Sanna Keivanio, regi: Rosanne Berjawi, scenografi och kostym: Helga Bumsch, kompositör: Petrus Königsson, dramaturg: Marie Persson Hedenius, ljus och video: Pontus Eklund, mask: Johanna Rönnbäck. I rollerna: Jennifer Amaka Pettersson, Lolo Elwin, Carita Ivanova, Natasja Jean-Charles och Louise Ryme.