EN NY BOK. Vivian Gornick: Den udda kvinnan och staden, övers Maria Lundgren. (Natur & Kultur)
Vivian Gornick är verksam som prosaförfattare, essäist och kritiker. I Den udda kvinnan och staden ser hon tillbaka på hållpunkter under livets gång. Foto: Mitchell Bach.
Flanerandet är idag en i särklass underskattad livsform. Det framgår av Vivian Gornicks bok Den udda kvinnan och staden, som lyfter fram förtjänsterna med att lägga hörlurarna åt sidan. Och i stället öppna sig för alla intryck och låta tankarna flöda. Då kan i stället allt det som gör oss till människor ta plats.
KANSKE KUNDE DET vara dags att lägga hörlurarna på hyllan och börja tänka i stället. Ta paus från musiken eller vad det är som låter. Och i stället ge möjlighet för tankarna att flöda. Promenera med ögon, öron och övriga sinnen öppna brukar kallas att flanera. Det är då idéer och annat utvecklingsbart infinner sig, tillvaron fördjupas och vidgas och allt det som gör oss till människor kan ta plats. Flanerandet är i dag en i särklass underskattad livsform.
En förespråkare för ett sådant sätt att ta sig fram och leva är den drygt åttioåriga författaren Vivian Gornick. I sitt hemland USA är hon ett uppburet namn både på prosa och som essäist. Om sin hemvist i det feministiska lägret och hur hon formats av en uppväxt under en dominant mammas inflytande, berättade hon i memoarboken Starka band, som kom i en nyutgåva i höstas. Den under bokvåren publicerade Den udda kvinnan och staden är också den en minnesvolym. Men samtidigt, genom tillbakablickar, en uppgörelse med ett helt långt liv. Från en gammal människas horisont.
INFALLSVINKELN ÄR en människa som resenär. Men inte bara i sin närmaste omgivning. Utan också i sitt eget liv. Större delen av det har hon tillbringat i New York, Bronx mest, och därmed är den här boken också en storstadsskildring. Lite på tvärs mot dagens vurm för det enkla livet på landet. Vivian Gornick skriver om sin tillvaro ur de flesta aspekter. Om promenader, vänner som hon känner väl och emellanåt även levt tillsammans med, om sexliv, intellektuellt utbyte och annat som är värt en stunds eftertanke. Så är det också i ordets bästa mening en livsbok.
Den kan även kallas för dagbok, utsnitt ur egna essäer eller nedtecknade impressioner om konsten att ta till sig sin tillvaro. Den bygger på introspektion, strukturerad självkännedom och självreflexion. Förutom sådant som äger rum i de omgivningar där hon för tillfället vistas. Inte minst har hennes möten ett innehåll, som väcker tankar. Vivian Gornick promenerar utan hörlurar, låter sig inspireras av vad stunden ger. Hejdar steget vid dem hon redan känner eller gör nya bekantskaper. I den meningen är volymen också en New York-skildring.
LITTERATUREN och författarna får givetvis gott om plats. Både de som blivit hennes nära vänner genom läsning och ur den egna generationen. Samuel Johnson är en föregångare, liksom Dickens och Victor Hugo tillsammans med flanören Baudelaire. Henry James och Edith Warton är återkommande referenser. Ofta förekommer scener, som sammantagna blir en hel vy av det amerikanska samhället.
Ändå är det reflexionerna kring det egna livet, som rymmer de verkliga guldkornen i den här boken. De som har med behovet att känna sig levande att göra. Och att ingå i ett sammanhang och kan leda till upplevelsen av ett eget jag. På tal om de fåfänga försöken att hitta en bestående förbindelse försöker hon vänja sig vid erfarenheten, att vara någon som är född till att hitta fel person. Hon frågar sig samtidigt om det inte är just ärtan som är poängen i sagan om prinsessan. Den som möjliggör att ständigt hålla livet på tryggt avstånd. Och att hennes ensamhet lika väl kan kallas produktiv avskildhet.
NÄR RESULTATET BLIR en bok av det här slaget är det kanske heller ingenting att sörja över. Vare sig för läsaren eller för författaren själv. Inte heller när hon mot slutet åberopar Beckettmonologen En text för ingenting och dess återgivning av ett sätt att leva sina inre motsättningar. Där, mera än annanstans, finns nog just det som handlar om att bli en hel människa. Så långt sådant är möjligt. Det som Vivian Gornick försöker och prövar olika vägar för. Boken igenom. I sitt flanerande utan hörlurar. De som bara skulle sitta i vägen.
Bo-Ingvar Kollberg
Sidstycken.com