Det etiska sönderfallets grymhet

TEATER. Uppsala stadsteater, Lilla scenen: Kära Jelena av Ljudmila Razumovskaja. Översättning: Ulla Roseen.



Linda Kulle gör lärarinnan Jelena, en roll som kommer till korta i försvaret av mänsklighet och värdighet. Foto: Sören Vilks.

Uppsala stadsteaters föreställning av Kära Jelena utspelas i en civilisation i sönderfall. Där grymhet och det mesta av vad som ryms i begreppet ondska är på väg att ta över. Hur har det kunnat gå så långt, är den övergripande frågan i den här uppsättningen. Regissören Jonas Österberg Nilsson spar inte på effekter, som emellanåt når det uthärdligas gräns.

BLAND DE FÖRKLARINGAR som nämnts till det pågående kriget i Ukraina hör missionen att rädda landet från dekadens och förfall till de mest välpolerade. Mera verklighetsnära är nog det valspråk som brukar tillskrivas den romerska despoten Caligula. ”Må de hata, blott de frukta” (Oderint dum metuant) var hans devis, när han satte skräck i medborgarna.

Man får en liknande retorisk spännvidd i tankarna, mellan ideal och verklighet, när man ser Uppsala stadsteaters nya pjäs på Lilla scenen Kära Jelena från 1980 av den lettiskfödda dramatikern Ljudmila Raszumovskaja. I det dramat försätts vi direkt in i en moraldebatt som går tillbaka på flera decenniers samhällsutveckling. Vid tillkomsttiden blev den förbjuden i det som då var Sovjetunionen. Varför kan man givetvis fundera över. Här framhävs med eftertryck värderingar som tillhörde den officiella partiideologin. Möjligen var man rädd för att den också visar ihåligheten hos det man sade sig sätta högt. När det omsattes i praktik.

I SIN HELHET är pjäsen ett utpressningsdrama och en psykologisk thriller med skärpt hörsel för hur långt det kan gå att driva någon, som är satt under press. Och tillvägagångssätt för att bryta ner en människa.  Samtidigt förs där också en diskussion om livets innehåll och mening, om samvetets roll och hur lögner och förställning är verksamma medel. När det handlar om att driva någonting i överensstämmelse med egoismens, lustens och det skrupelfria och rymliga samvetets behov. Att hitta genvägar till livsmålen. I regisssören Jonas Österberg Nilssons instudering får ett sådant förlopp all önskvärd fysisk åskådlighet. Även om textens framförande av de moraliska åsiktsbrytningarna ges en mera återhållen framtoning.

I stället har det blivit en uppsättning som detaljerat och egentligen utan några stötdämpare lägger fokus på det brutala mötet mellan ideal och verklighet. När det förra så gott som helt är satt på undantag och förlorat det mesta av innehåll och mening. Och verkligheten har fått ta över. Och då i en tappning där ondskan mer eller mindre är satt i system.

DEN SOM REPRESENTERAR någonting som skulle kunna tjäna som ledstjärna mitt i en alltmer vilsen mänsklighet är matematikläraren Jelena, som skall rätta sina elevers prov inför deras slutexamen. Hon förvarar de utförda proven i sitt kassaskåp. Några elever vet att de betyg de kommer att få inte räcker för den utbildning de sedan ska söka till. Där vill de ha ett ord med i laget inför den slutliga bedömningen.

Att de utnyttjar en födelsedag till att ta sig in i hennes lägenhet svarar för inledningen. Vad som sedan följer är en inventering av det mesta som har att göra med smartness och beräkning, dubbla budskap, dold agenda, hyckleri, avsaknad av inre spärrar och ren falskhet och grymhet att göra. Det saknas inte heller öppen misshandel, hot eller handgripligheter med erotiska undertoner. En del av detta är för publiken sekvenser vid det uthärdligas gräns.

Jelena försöker hålla mot så gott hon kan bland alla dessa yttringar av destruktiva mänskliga drivkrafter. Med öppen hänvisning till Dostojevskij handlar det om en värld där gud är död och allt är tillåtet. Och det är också en provkarta över vad som då blir möjligt.

DÄR FINNS ETT SYNLIGT MOTSTÅND mot förloppet hos Ester Uddéns elev Lalja, som i princip är den enda som lever med ett slags framtidstro i sitt liv. Hos de tre manliga eleverna i stort är sådant helt borta. I samband med den alkoholiserade Vitja, som görs av Simon Rodriguez, nämns hans föräldrahat som en beståndsdel i drivkrafterna. Pasja i Bashkim Nezirajs rolltolkning är en Raskolnikovgestalt i Dostojevskijs efterföljd, som famlar efter riktning.

Linda Kulle i den krävande rollen som lärarinnan Jelena, står inför en nästan helt omöjlig uppgift. Att hålla stånd med sig själv och för sitt liv inför de andras övermakt. Men det hon står för av förlåtande och medkänsla räcker inte att värja sig med. Kanske är det en mätare av vad som hänt med samhället sedan jag såg pjäsen i ett uppförande på Dramaten 1990, där rollen fortfarande kunde hålla ställningarna.

DEN SOM I STÄLLET drar till sig det största utrymmet är här David Rangborgs Volodja. Han är fullt utvecklad nihilist och cyniker. Utan just någon nämnvärd kontakt med andra känslor än de som kan få utlopp i ondskan. Det är han som med iskallt spårsinne hittat Jelenas svaga länk. Han är som rollgestalt en fallstudie av ondskan, som en orgie i sadism och psykopatologi. Med extraordinära krav på skådespelaren, som är värd en särskild eloge för sin insats. Under mina år som teaterkritiker har jag knappast sett någon gestaltning så utan försonande drag och utan kontakt med någon mänsklighet inombords.

Volodja, om någon, gör skäl för beteckningen ”moralisk krympling”, som Jelena vid ett tillfälle använder om sina elever. Tyvärr saknar han inte motsvarigheter i dagens värld och samhälle. Så blir föreställningen till slut en för publiken onekligen utmanande fråga: Hur har det kunnat bli så här?

Bo-Ingvar Kollberg

Sidstycken.com

Uppsala stadsteater, Lilla scenen: Kära Jelena av Ljudmila Raszumovskaja. Översättning: Ulla Roseen. Bearbetning och regi: Jonas Österberg Nilsson, scenografi: regisssören och Oskar Karle, kostym: Inga Lindén och regissören, kompositör: Johan Blixt, dramaturg: Marie Persson Hedenius, ljus: Pontus Eklund, mask: Per Åleskog.