TEATER. Uppsala stadsteater, scenen Ettan: Hatet av Maria Trost och ungdomsensemblen.
Hatet tillhör nog våra mest svårhanterliga och socialt svårbemästrade känslor. Hatet är också temat för Uppsala stadsteaters ungdomsensembles nya pjäs, som går i närkamp med detta fenomen. Allt har tryck och fart och det har blivit en medryckande föreställning. Med aktörer som finner sig väl till rätta i den sceniska omgivningen.
INTE MYCKET I VÅR TILLVARO skulle fungera om människan inte hade ett jag. Mer eller mindre eget. En stor del av dess uppgift är att sköta känslorna. Och försöka se till, så de inte går över styr. Grunden för hur det utvecklas läggs tidigt. Så följer reaktionsmönster och beteenden från våra första erfarenheter med livet igenom.
Uppsala stadsteater har en ungdomsensemble. Som funnits med sedan 2013. Teaterintresset förenar medlemmarna. De får möjlighet att under teaterpedagogen Maria Trosts säkra ledning leva fram en egen pjäs. Vad som är viktigt i deras ögon avgör konkretionen av temat. Det här spelåret är det Hatet. Också namn på uppsättningen. Säkert inte helt opåverkat av ett krig i vår omedelbara närhet.
MEN NOG MEST egna upplevelser, som föreställningen bygger på. Och från mera näraliggande områden. Familjelivet finns att ösa ur, händelser från skolans värld som mobbning. Relationer av olika slag. Våld i skilda tappningar, som stannat kvar som trauman. Överlag en vardag fylld av emotioner. Och allt från kärlek till hat. Till skillnad från det förra är hatet säkert inte något enkelt fenomen att få fason på eller bearbeta. Kanske är det också en känsla man gärna tillskriver andra. Men inte vill se hos sig själv.
Redan scenografin av Nina Fransson, utformad som en bur med töjbara rep i en enda härva, ger fysiskt åskådlighet åt hur svårbemästrat temat är. Känslor som far iväg åt olika håll eller stängs inne. Och ibland slår knut på sig själva. Stundvis betraktade som tabu att lyfta fram, granska eller bearbeta. Som gäller många starka känslor. Dessutom kommer ett projekt som det här givetvis in på psykodramats domäner. De terapeutiska möjligheterna inte att förglömma. Eller måltavlorna för de i sammanhanget utsatta. För aggressivitet som inte vet av några gränser.
ATT KOREOGRAFEN Catarina Zarazua Mujo fått en framskjuten plats med instuderingen av dansinslagen är givetvis också helt i sin ordning. När det handlar om att synliggöra sådant, som varken har färg, lukt eller smak. Maria Trost har med sin unga ensemble hittat former som bär upp en rad typsituationer. Inledningens grälla klanger ger en inramning till hur ett barns ankomst kan väcka motstridiga känslor. Alla barn är inte lika välkomna. Handlar det om ett syskon är mottagandet heller inte lika självklart.
Det utmärkande för den här föreställningen är att den ofta ger sig ut på djupt vatten. Vågar möta också det inte helt rumsrena. Ofta reaktioner som vanligtvis döljs. Scenerna från skolans värld lägger likaså inga fingrar emellan vad utstötthet, ensamhet, sadistiska kamrater eller avvikelser kan medföra. Aktörerna har fått bidra med egna erfarenheter, som kan gå ganska långt. Men när det gäller skolan med utmattade och uppgivna lärare, låter man i stället karikatyren bestämma utformningen. Det väcker skratt men är ömsint gjort. För så vitt det inte är en gymnastiklärare med Caligulatycke.
DÄRUTÖVER får tvåsamhet och parrelationer sitt. I synnerhet när sådana förbindelser går i kras. Och allt gör så ont att hatet får tjäna som vad som närmast liknar ett reningsbad. Till det svårhanterliga för unga människor hör också behoven av frigörelse från föräldrarna. En annan typ av aggressivitet finns i sociala medier, ett fenomen som även det berörs.
Så förflyttar sig föreställningen mellan enskilda aktörer på individnivå till sådant samspel som berör frågorna om könsidentitet, minoriteters sårbarhet, priset för att vara annorlunda över lag. Allt framfört med tryck och i medryckande tempo. Av aktörer, ingen nämnd och ingen glömd, som uppenbarligen finner sig väl till rätta i den sceniska omgivningen.
FÖRTROGENHETEN MED autentiska situationer översatta till teaterns språk och omformulerandet som då måste till, har säkert inneburit en värdefull lärdom av det här projektet. Vare sig framtiden för de medverkande blir på en scen eller i en kunnig publik.
Att fundera på efteråt är också att hatet, pjäsens tema, nog har färre nyanser och mellanlägen än andra expansiva känslor. Och att det inte heller är någon sällskapsdrog. Utom på idrottsarenor eller i otrevliga politiska sammanhang.
Bo-Ingvar Kollberg
Sidstycken.com
Uppsala stadsteater, scenen Ettan: Hatet av Maria Trost och ungdomsensemblen. Regi: Maria Trost, scenografi och kostym: Nina Fransson, koreograf: Catarina Zarazua Mujo, ljus: Pontus Eklund. Ensemble: Rhina Abdallah, Mario Antonio Marques Canto Moreira, Sten Forsberg, Axel Gårdmark, Filip Lange, Minna Meyerson, Riley Mignell Rajasalo, Amanda Pettersson, Miley Rafat, Saga Svanström, Robin Svedström, Charlie Säve-Limander och Evve Söderman.