TEATER. Folkoperan/Uppsala stadsteater, Stora scenen: Così fan tutte av Wolfgang Amadeus Mozart och Lorenzo da Ponte. Översättning: Carin Bartosch Edström.
Föreställningen på Uppsala stadsteater med Mozarts opera Così fan tutte är en djärv version med flera dagsaktuella anspelningar. Sångarna svarar med sina härliga röster för lysande insatser. Men det skadar inte att komma en smula förberedd till den här expressiva instuderingen.
DET HANDLAR OM kärleken i dess många skepnader. Några tror sig ha hittat en formel för den. Med framtiden för sig. Men så enkelt är det inte. Förbehållen infinner sig nästan med en gång. I varje fall efter att uvertyrens film i svart-vitt givit sin åsikt.
Ett par väninnor, som dessutom visar sig vara systrar, lever i sina romantiska drömmar. Att sådana går i kras, förr eller senare, vet alla. Det är ett slitstarkt ämne både i teaterns, litteraturens och i filmens värld. Nu visar Uppsala stadsteater i samarbete med Folkoperan Mozarts och Da Pontes opera på detta tema, Così fan tutte. Första spelperioden var i Stockholm i våras. Nu är det dags för vår egen Stora scen.
I DEN HÄR versionen regisserad av tyska Ulrike Schwab är uppsättningen anpassad till den syn på scenens klassiker, som vid det här laget funnits ett tag. Grundtemat med livsviktiga beslut som en krånglig materia, ändrar man dock inte på. Dessutom kan den som så vill, hitta exempel på en hel räcka av dagsaktuella anspelningar. Inte minst de som gäller könsroller och feminism. Eller de sociala matriserna. Var mullret vid några tillfällen i bakgrunden kommer ifrån, är lätt att inse.
Och flera av rollerna är lika vilsna och utan värden, ideal och vägledning i sin tillkomsttid i slutet på 1700-talet. Som vi är idag, i vår egen verklighet. Och lika mycket som då, finns det åtskilligt med humor att hämta. När det handlar om livsval och tvekan, rådvillhet och ovisshet. Den som lyssnar noga upptäcker, att inte heller mera komplicerade nivåer i det mänskliga känsloregistret lämnats åt sidan.
SVARTSJUKAN gör sig påmind. Över huvud taget far eftertankens kranka blekhet iväg åt flera håll. Inte alltid helt skonsamma. Mozarts glättiga yta har, som bekant, en hel del förbehåll. Ulrike Schwab har lagt in en extra växel i den här expressiva föreställningen. Och därmed gjort sin instudering till både en lek med masker, med rollspel och med operagenren som sådan. Dessutom lyfts scenografin, utförd av Rebekka Dornhege Reyes, fram med en färg- och ljussättning och kraft som var den en egen aktör i framförandet.
Scenbilden med sina bågar i en väldig kupol kan ges hur många tolkningar som helst. Och de inre valven uppbyggda på vridscenen snurrar. Som är det jorden själv som befinner sig i rörelse. Inledningen bjuder dessutom på både nöjesfält och karneval. Det är knappast någon måtta på någonting. Kanske är det kärlekens verkan, som en helt egen faktor att räkna med, där människan själv inte har så mycket att säga till om, som föresvävat regissören.
OCH NÄR DESSUTOM Stora scenen, öppnad på vid gavel, låter kärleken flyta ut i all luft som finns där, åtminstone i första akten, är det svårt att riktigt veta vart operaföreställningen som sådan egentligen är på väg. Den som inte har förlagan och grundtexten i färskt minne, möter som besökare en djärv utmaning. På gott och på ont. Man kan sakna flera av den här operans pärlor. Hur ofta de än har använts i separata konsertsammanhang. De ojämförligt vackra melodierna går inte att tröttna på. Så är det bara.
De sex sångarna gör alla lysande insatser. Vill man ändå nämna någon eller några blir det sopranen Sanna Gibbs och mezzosopranen Annie Fredriksson. Deras röster skiljer sig egentligen inte så mycket åt, när de går rakt in i hjärtat i sin distinkta klarhet och oemotståndliga klang. Även musikerna gör väl ifrån sig, i början placerade till höger om scenen och i andra akten lite otacksamt i vad som mest liknar ett vindskontor på övre botten.
NÄR ULRIKE SCHWAB till slut tömt föreställningen i botten på allt vad librettisten och Mozart själva har åstadkommit, är det ett tidlöst och samtida drama som tar form på scenen. Kanske inte särskilt lättillgängligt, om man ska vara ärlig. Men ändå en fröjd för öga och öra.
Bo-Ingvar Kollberg
Sidstycken.com
Folkoperan/ Uppsala stadsteater, stora scenen: Così fan tutte. musik: Wolfgang Amadeus Mozart, libretto: Lorenzo da Ponte, översättning: Carin Bartosch Edström, dirigent och musikaliskt arrangemang: Henrik Schaefer. regi: Ulrike Schwab, scenografi och kostym: Rebekka Dornhege Reyes, ljussättning: Åsa Frankenberg, mask: Therésia Frisk, dramaturg: Jürgen Otten. I rollerna: Fiordiligi: Sanna Gibbs, Dorabella: Annie Fredriksson, Ferrando: Wiktor Sundqvist, Guglielmo: Richard Hamrin, Don Alfonso: Joa Helgesson, Despina: Tessan-Maria Lehmussaari. Folkoperans orkester.