TEATER. Uppsala stadsteater, scenen Intiman: Den inbillade sjuke av Molière. Manus och regi: Emma Roswall.
När Uppsala stadsteater nu visar sin föreställning Den inbillade sjuke som lunchteater har man skridit till verket med en stor portion humor och skoj. Läkarboken ligger uppslagen och av gamle Molières förlaga har farsinslagen återanvänts på ett lättsamt och för publikens välbefinnande gynnsamt sätt.
TERAPI SOM HELT BOTAR är kanske inte så vanligt. Terapi som lindrar förekommer nog oftare. I varje fall så länge vi stannar vid det mentala planet. Förutsatt att den som håller i ruljangsen kan hålla sina egna, personliga fallgropar någorlunda i styr. I Molières Den inbillade sjuke är det flera som drar i tåtarna och därför lite si och så med den saken.
När den franskklassiske dramatikern 1673, förutom att han skrivit pjäsen också spelade huvudrollen, drabbades han själv av en livshotande sjukdom i sista akten. Några dagar senare dog han. Men stolen som han satt i på scenen finns fortfarande kvar. Den kan beskådas i publikfoajén i Comédie-Française i Paris, där den står i en glasmonter.
MOLIÈRES PJÄS, i originalversionen, handlar om både fysiska och psykiska krämpor. I föreställningen med samma namn som nu ges som lunchteater på Uppsala stadsteaters scen Intiman gäller hypokodrin i första hand det senare. Kanske kan man säga att det råder en viss familjelikhet mellan de båda versionerna. Lite här och var lyser förlagan igenom. Men för åtskilligt i den timslånga föreställningen svarar också regissören Emma Roswall. Som även designat scenografin och skådespelarnas dräkter.
Allra mest är det nog därför hennes pjäs. Även om människor som lider av egenhändigt fabricerade krämpor funnits i alla tider. Och av denna teaterhistoriens klassiker med sin läkarsatir har hon gjort en pandemianpassad iscensättning. Alla går vi omkring och känner efter, om vi är drabbade. Eller om det bara är en vanlig förkylning. Givetvis går det där inte att bortse från allvaret. Ändå är det huvudsakligen det som i själva pjäsidén finns av fars, som bestämmer tågordningen.
DET BEROR INTE BARA PÅ könsbytet, när mamma Vanja tar med sig sin dotter Betty till Farbror Doktorn. Det är huvudpersonen Argan som blivit en mamma, dottern håller ställningarna från förr. Medan den finurliga pigan i stället fått rollen som terapeuten. Något kanske att tänka på och ta intryck av för yrkesutövare i branschen. Fast då förstås tvärtom. För här duggar infallen tätt. Och det är som ligger hela Läkarboken öppen för såväl skådespelare som publik.
Det sparas heller inte på nymodigheter, som när en robot får göra sin AT-tjänst som nätläkare. Och inte bara stetoskopet utan hela uppsättningen instrument som en doktor kan behöva ringlar sig i klasar runt hans hals. Tidsenliga kläder från för flera hundra år tillbaka ger stadig förankring i franskklassicismen. Så långt bör nog även Molière själv vara tillfreds. När hysterin hos mamma Vanja tar över skeendet, föregriper man i stället den Freud som skulle komma att revolutionera vår egen uppfattning om människan. Fast senare.
DET ÄR MED en stor portion humor och skoj man skrider till verket. Föreställningen har vilat ett tag sedan urpremiären. Men får den bara en tillsats av några droppar symaskinsolja kommer den att gå som på räls. Tytte Johnsson i mammans roll är den verkliga förvandlingskonstnären i uppsättningen. Och hos henne finns det ingen bortre gräns för allt hon ska räcka till för. Som hon brukar, finner hon sig väl till rätta. Men en entré där hon skräms lika mycket som här, har hon nog aldrig gjort tidigare.
Daniel Engman, som utom att göra både Molière och terapeuten också får vara allmänläkare, växlar mellan fryntlig empati och att vara tillförordnad regissör och gammaldags, auktoritär överläkare. Men den doktor som får en skurhink med ovett över sig för att hon inte kan skilja mellan hypokondri och riktiga sjukdomar är, som tur är, inte närvarande på scenen.
ELLEN EDLUNDS CHARMIGA dotter Betty kunde vara hämtad från nästan var som helst i vårt dagliga samhälle. Här handlar det lika mycket om förödande dubbelbindningar med skuldkänslor från moderns sida som ett behov att hitta sin egen, framåtblickande livsroll, Och där finns mot slutet de allra varmaste partierna i uppsättningen.
Sjukvårdens olika ansikten, ungdomars behov av frigörelse och människor som somatiserar sin livsångest. Allt har beröringspunkter i Den inbillade sjuke. Det mesta på ett lättsamt och för matsmältningen efter teaterlunchen gynnsamt sätt. Man inmundigar det som serveras och känner sig nöjd och belåten efteråt.
Bo-Ingvar Kollberg
Sidstycken.com
Uppsala stadsteater, scenen Intiman: Den inbillade sjuke av Molière. Manus och regi: Emma Roswall, kompositör/låtskrivare: Lars Demian, scenografi & kostym: Emma Roswall och team från Uppsala stadsteater, ljus: Mats Öhlin, mask: Johanna Rönnbäck, dramaturg: Jonas Bernander. I rollerna: Tytte Johnsson, Daniel Engman och Ellen Edlund,