EN NY BOK: Jonas Gren: Kromosomparken (Weyler)
Jonas Grens roman Kromosomparken ger ett avtryck av vår egen samtid. Med klimatkrisen som utgångspunkt resonerar den kring våra möjligheter att överleva i en obeboelig värld. Det är en väl påläst författare som kommer till tals i denna tankeväckande bok om vår önskan att behärska eller i varje fall bemästra naturen.
OM NÅGON VILL läsa en roman som ger ett avtryck av vår samtid just nu, motsvarar Jonas Grens Kromosomparken ganska bra en sådan önskan. Här står klimatkrisen i centrum. Förutsättningarna för att överleva på en obeboelig jord. Och vetenskapen som räddning undan allt levandes undergång.
Det är en bok som går rakt på sak. Människorna lever här i ett ständigt dis, som skyddar mot värmen, Dukar som reflekterar solvärmen tillbaka ut i rymden fyller en stor del av jordens yta. Öknen är utbredd, skogarna på väg att försvinna. Livet ligger i händerna på den forskning som pågår i ett biomedicinskt centrum. Vad man försökt åstadkomma är en planetens termostat, som håller temperaturen vid en jämn nivå.
JONAS GREN ÄR en påläst författare och väl hemmastadd inom de vetenskaper som gäller rymden, dess fysik, kemi och teknikaliteter. Han använder smidigt och skickligt sina kunskaper i denna bok i gränsområdet mellan dikt och fakta. Där så behövs överlåter han till fantasin, att skapa begrepp och förlopp. Sammantaget är det en stringent utförd helhet, med vetandet presenterat i en konsekvent genomförd skönlitteratur förpackning. Det är ingen berättelse man kan ta sig fram genom i rusande tempo. Det som är teoretiska resonemang tar sin tid.
Tidsplanen är både framåtblickande i denna dystopi och riktade tillbaka. Med det stratosfäriska diset ungefär tio år framåt som den ena gränsen. I tillbakablickar på jordens tillkomst och universums skapelse går den dock så långt tillbaka som vår föreställningsförmåga förmår. Två systrar, födda tätt intill varandra och så gott som jämnåriga, bär upp skeendet. De heter Ella och Vera och har var för sig en ärftlig genetisk defekt. Det är ytterligare ett spår i romanen.
OCH UTÖVER TVÅ unga människors barndom, uppväxt, studier och liv som vuxna har Jonas Gren dessutom vävt in andra teman, som även de hör hemma i vårt närvarande nu. Där finns frågorna om rasism, om droger, om villkoren för liv utanför storstäderna. Och om genteknikens möjligheter. Om man så vill, är även kärleken ett motiv.
Då tydligast i en bisexuell och lesbisk variant. Mot slutet blir allvaret kanske allra mest påtagligt i samband med att en av systrarna blir gravid. Det aktualiserar debatten i dag om att alls ge liv åt nya släktled. Dels med tanke på vilken framtid som väntar. Dels i ljuset av det individuella ansvaret vid risken med genetiska arv.
EN AV DE ALLRA STÖRSTA frågorna i den här boken, kanske den allt övergripande, ägnas vetenskapens mål och värderingar, politikens begränsningar och vår önskan att behärska, eller i varje fall bemästra, naturen. Hur långt får vi sträcka våra ingripanden, när vi inte vet alla konsekvenser? Och vad finns att göra, när graverande felbedömningar redan är ett faktum? Och det blivit för sent för korrigeringar efteråt.
Den skrämmande följden är lika uppenbar som riskerna med att sätta ett träns på vetenskapen. Hit men inte längre. Det som Bertolt Brecht, för att ta ett exempel från konstens värld, diskuterar i sina båda alternativa slut till dramat Galileis liv. Då gällde det atombomben. En uppsättning av pjäsen har premiär på Dramaten 13 oktober. Staffan Göthe gör titelrollen. Med Carolina Frände som regissör.
KROMOSOMPARKEN utspelas både i storstad och på svensk glesbygd i mellersta Norrland. Där den mörka, kalla och snörika vintern en stor del av året bestämmer invånarnas liv. Som naturskildrare visar Jonas Gren en förmåga som sticker ut. Vid människorna stannar han till med bara så mycket uppmärksamhet, att enbart det väsentligaste i deras personligheter kommer med. Det betyder dock inte att han skulle vara döv för djupare strömmar. Det finns en hel del melankoli och vemod mellan raderna. Och vad man kan kalla civilisationskritik, när han återger konversationer som stannar vid klichéer, fraser och yta. Eller belyser argumentationer, som reducerats till slagord.
Även med de till vetenskapen förlagda partierna i åtanke är Kromosomparken en fantasifull roman. Författaren styr och ställer med sin ofta egenhändigt uppfunna, alternativa verklighet, så att sömmarna mellan den och vår vanliga oftast inte syns. Kanske är det så här villkoren för allas våra liv kommer att se ut. I en inte alltför avlägsen framtid. Jonas Gren ger oss en tankeställare. Och det är gott nog.
Bo-Ingvar Kollberg
Sidstycken.com