EN NY BOK – essä. Sture Packalén: Christa Wolf – Den lojala dissidenten (Carlsson bokförlag)
Christa Wolf hör till de tongivande tyska författarna under 1900-talet. För många blev hon sitt lands moraliska samvete under de 40 år som Östtyskland (DDR) existerade. Hon hade en särställning i de styrandes närhet. Men många såg henne också i den diktatur där hon levde som en förebild och vägvisare. Germanisten Sture Packalén ger ett fängslande porträtt av hennes verksamhet i en uppslagsrik och mångsidig biografi, som dessutom sammanfattar ett stycke tysk nutidshistoria. Men från ett inte helt vanligt håll.
CHRISTA WOLF hörde till den nog sista generationen författare, som fick läsarna och sin övriga publik att lyssna. Också när de inte uttalade sig om sina böcker. De som blev orakel i allehanda samhällsfrågor. Som förebilder, ledargestalter, inspiratörer och vägvisare. I östra Tyskland, där hon växte upp, fick hon, när Tyska Demokratiska Republiken (DDR) bildades, så småningom ett vittgående inflytande. Både som författare och kulturpersonlighet. Något Nobelpris, som hon hade varit värd, blev inte aktuellt. Men efter murens fall föreslog man, att hon skulle bli landets president. I den parallellstat till Förbundsrepubliken, som många inledningsvis önskade sig.
Christa Wolf var produktiv som författare och hennes Samlade verk omfattar åtta band. Vid sidan av allt annat. Litteraturen om henne innehåller ett flertal titlar och till standardverken hör en detaljrik biografi av Jörg Magenau. Och en mera stram översikt skriven av Sonja Hilzinger. Källäget har alltså varit gott för professorn i tyska Sture Packalén, när han nu givit ut den första levnadsteckningen på svenska Christa Wolf – Den lojala dissidenten. Redan formuleringen i undertiteln ger klara besked om livsbanan hos den med åtskillig berömmelse, många utmärkelser, under livstiden ett antal stipendier och ett flertal utlandsvistelser, officiellt hyllade författaren.
EN AV DE VIKTIGASTE frågorna för Packalén att förhålla sig till är, hur någon som på samma gång tillmättes rollen som statsförfattare ändå kunde tillhöra de mot regimen oppositionella rösterna. Det var inte bara utvisningen av vispoeten Wolf Biermann, som hon protesterade mot. Även Praghändelserna 1968 hörde till det som hon öppet kritiserade. Hon tog många av de förföljdas parti. I polemik mot statsledningen. Torgförde avvikande åsikter. Och utgivningen av böckerna fördröjdes i flera fall. Några gånger flera år. Innan de hade passerat censuren och de andra funktionärerna som måste godkänna varje titel, För att den skulle kunna ges ut. Så höll det på i 40 år.
Samtidigt ökade uppmärksamheten kring henne i väst oavlåtligt. Något som innebar ett fungerande skydd för hennes diktning och skriverier i dagsaktuella politiska frågor. Till detta kom ytterligare privilegier. Hon tilläts besöka andra länder, och det var lättare för henne än för de flesta DDR-författare att publicera sina manuskript i väst. Även om hon stod under ständig övervakning av Stasi, den hemliga polisen, fick hon ändå rollen som ett slags moraliskt auktoritet för hela landet. Och kom även att fungera som en lyssnande och rådgivande mentor för åtskilliga av sina läsare och alla dem, som fanns på plats vid hennes många välbesökta framträdanden.
Mera än annat kom Christa Wolf liv att präglas av de tidiga uppväxtåren i Landsberg i norra Tyskland. I det som i dag tillhör Polen. Det var här hon befann sig, när Röda armén ockuperade det som skulle bli Östtyskland. Där fick hon redan som sextonåring kvalificerade arbetsuppgifter. Och delta i organisationen för uppbyggnaden av den ockuperade zonen. De som annars hade kunnat komma i fråga var alltför nazistiskt anstuckna. Efteråt fullföljde hon sin skolgång och studerade vid universiteten i Jena och Leipzig. Via författarförbundet kom hon sedan till Berlin. Då hade det egna författarskapet redan inletts.
STURE PACKALÉN GÖR EN i korta kapitel indelad och balanserad sammanställning av de olika stadierna under bildningsgången. Han presenterar också de viktigaste verken i upplysande nedslag. Ett av de tidigaste verken var Den delade himlen, som kom 1963 och handlar om den för hennes generation brännande frågan om valet mellan att flytta till väst eller stanna och delta i utvecklingen av det socialistiska samhället. Den följer också den rådande doktrinen om att författarna ska aktivt medverka i denna senare, kollektiva, uppgift. Och göra det på ett sätt anpassat för en bred läsekrets.
Samvetet har annars en framträdande plats i denna för hennes samtida landsmän laddade historia om främst moraliska frågor. Den saknar för den skull inte egentligen otillåtna, samhällskritiska inslag. Inte heller riktigt rumsrent för en dåtida författare framstod intresset för vad som utspelas på ett individuellt plan. Något som måste uppfattas som en klar avvikelse från den kollektiva ideologin. Ändå möts romanen av ett överväldigande mottagande och en knappast blygsam upplaga.
DEN SOCIALISTISKA REALISMEN hålls sedan i förhållandevis strama tyglar även i fortsättningen. Vem var Christa T. är också den en 60-talsroman. I stället för den påbjudna idealiseringen av verkligheten går temat åt motsatt håll. Och har sin utgångspunkt i en författares allt annat än självklara förhållande till sin omvärld. I en strävan att hitta fram till en grund att stå på både socialt och psykologiskt. Ett motiv, som sedan följer Christa Wolf genom hela hennes diktning. Nästa bok heter Barndomsmönster och utkommer 1976.
Den skildrar bl a en individuell uppgörelse med ett DDR, där kvardröjande tankegods från de förödande och tidigare naziåren hör till det som lyfts fram. Resonemang, som delvis också går att applicera på dagens parti långt till höger, Alternativ för Tyskland (AfD). Med Kassandra (1983) och Medea (1996) knyter hon an till vår västerländska kanon. Där får kvinnor hämtade från mytologin röst i den feministiska opinionsbildningen. Och då inte minst med freden som ett centralt begrepp. Och i förlängningen riktar den blicken mot tillståndet i ett brett perspektiv mot vår västerländska civilisation vid förra århundradets slut.
Den svenska bokmarknaden översvämmas inte precis av böcker översatta från tyska. Här har dock Wolf haft en gynnsam position. Några av hennes övriga verk som tas upp av Packalén är Landet som icke är, Hotets dag, Sommarstycke och Vad blir kvar. Alla skrivna i författarens omisskännligt egna stil med episka avsnitt varvade med kommentarer, ofta till den pågående skaparprocessen, samtida händelser, närporträtt och finstämda naturskildringar. En plats för sig intar den ännu inte översatta dagboksvolymen En dag om året 1960-2000. Där har Christa Wolf valt 27 september, för att skriva om såväl det dagliga privata som skeenden av politisk eller annan allmängiltig betydelse. En dag varje år.
LITTERATUREN SOM EN VÄG till självkännedom är en återkommande tanke hos Christa Wolf. Och där intar den sena Änglarnas stad från 2010 en särställning. Ett fruktbart tema i den boken är, hur långt det är möjligt att färdas på den uppriktiga och skoningslösa självreflexionens väg. Innan självinsikterna övergår i sin motsats, förlorar sin framåtdrivande förmåga, Då de i stället leder till stagnation och därmed blir kontraproduktiva. Det är Sigmund Freud från flera håll. Inte utan skäl lyder undertiteln The Overcoat of Dr. Freud. Och tryckstyrkan ligger liksom i diktningen i stort i den psykologiska men även livsfilosofiska dimensionen. Som här mera än en gång sammanfaller. När boken skrivs har DDR upphört som stat, Christa Wolf befinner sig på en
stipendievistelse i Kalifornien. Hon får svara på frågor om det nyss timade politiska händelseförloppet, men blickar också tillbaka på det egna författarskapet. Alltsammans utfört med påfallande fri hand, där olika genrer glider i varandra. Hon står i daglig förbindelse med maken Gerhard, som är kvar i Berlin. Hon går också tillrätta med sig själv och diktandet i ett perspektiv av självuppgörelse. Där blir frågorna om minnet och glömskan viktiga. Aktualiserade av hennes vid detta skede uppmärksammade handräckning åt Stasi vid slutet av 1950-talet. Som informant under kodnamnet ”Margarete”.
Packaléns bok har givits ut samma höst som en annan författare riktat blicken mot den östtyska statens fyrtioåriga historia. Men då koncentrerad och sammanfattad i en volym. Det är Jenny Erpenbeck, född och uppvuxen också hon i DDR. Hennes roman översatt till svenska i höst, Kairos, berättar i allegorins form om DDR:S uppgång och fall. Och tar samtidigt vägen om en kärlekshistoria. Det går att hitta överensstämmelser hos Erpenbeck med liknande stämningar, ibland framtidstro, emellanåt stråk av uppgivenhet, som i Christa Wolfs författarskap. Fast där och då handlade det givetvis om den utspridda helheten i ett långt och rikt skaparliv. Dess uppgång och avklingande.
ATT SAMMANFATTA Wolfs författarskap, diktargärning och hennes roll som ledande kulturpersonlighet är en grannlaga uppgift. I den stat där hon levde var friheten kringskuren. Den frihet som en del av hennes landsmän försökte uppnå innebar att de också fick plikta med sina liv. Eller med långa frihetsstraff. Christa Wolf hade privilegier som få andra utanför de inre politiska kretsarna. På samma gång drev hon, vad man vill kalla, en humanistisk verksamhet, med tillträde till det styrande skiktet som inte så många annars hade möjlighet till.
Själv lyfte hon ofta fram den anti-fascistiska bakgrunden för sin övergripande hållning. Något som var hennes, men även många andras, alibi och motivering för hur de inrättade och anpassade sina liv. Att bygga upp någonting nytt ur det tillstånd som funnits innan, angavs som det allt övergripande skälet. Kanske finns det anledning att i det sammanhanget även nämna att det var en inte helt självklar omvälvning utan blodsutgjutelse, som så småningom ledde till återföreningen av de båda tyska staterna 1991.
CHRISTA WOLFS STÄLLNING i Östtyskland kan ses på flera sätt. Rent ideologiskt var hon aldrig så värst renlärig. Under hand i allt mindre omfattning. Pragmatisk ligger i så fall mera till hands. Hur involverad hon ändå var i Östtysklands uppbyggnad i överensstämmelse med den kommunistiska läran. Att betrakta henne i första hand i rollen som författare, leder kanske i en med verkligheten bättre överensstämmande riktning, Hon visste åtskilligt mera än de styrande och deras hejdukar om språkets rikedom. Vad det äger av gömställen, tvetydigheter, mångbottnade budskap. Dess mångfald av valörer, användbara tvetydigheter och inbyggda vagheter.
Utöver de många finurligt inplacerade samhällskritiska anspelningarna, som censuren ändå inte begrep, visste Christa Wolf att använda denna författarroll i sin professionalisms överlägsenhet. I den fanns hennes röst som samhällsförändrande diktare. Samtidigt som hon var verksam i ett på många sätt kringskuret samhälle. Ändå var hon långt ifrån okänslig för kritik, lyssnade på den och tog den också till sig. Under en livsbana där hon ofta besvärades av sjukdomar av olika allvarlig art. Mer än en gång psykosomatiskt betingade.
Till en början steg hennes stjärna rakt upp för att sedan successivt och efter hand förlora en hel del av den inledande glansen. Även om hon aldrig var uträknad. Långt därifrån. Gästspelet i ungdomen hos Stasi låg naturligtvis henne i fatet, sedan det blev uppmärksammat. Likaså hade historien lämnat hennes ståndpunkt bakom sig, när Christa Wolf efter murens fall kom att plädera för en fortsättning av DDR. Och i förhoppningen att det kunde ske längs en tredje väg, där humanismen i den uttjänta ideologin ändå kunde bevaras. Vid det första fria valet 1990 visades med eftertryck. Att människorna inte ville ha ytterligare en utopi.
UTÖVER ALLT DETTA är det omöjligt att inte nämna det allvar med vilket litteraturen omfattades i den diktatur med en auktoritär ideologisk överbyggnad där den hade att verka. Böckerna och läsningen hade en ställning i samhälls- och kulturlivet, som vi numera bara kan drömma om. Det ska mycket till, om någon i dagens värld bryr sig. Tillnärmelsevis och i motsvarande omfattning som då och där.
Germanisten Sture Packaléns bok om Christa Wolf är kunnig, uppslagsrik, fylld av skarpsinniga iakttagelser och skriven med säker hand. Också när känsliga och kontroversiella frågor är på tal. Den inbjuder till förnyade möten med en av tungviktarna i den tyska 1900-talslitteraturen. Samtidigt som den sammanfattar ett stycke nutidshistoria från ett lite oväntat och annars inte helt vanligt håll. Från en tid då litteraturens och författarnas roll tillmättes den vikt och betydelse, och ägde ett genomslag, som de är på god väg att förlora i dagens kaotiska mediebrus.
Bo-Ingvar Kollberg
Sidstycken.com