TEATER. Uppsala stadsteater, Stora scenen: Julius Caesar av William Shakespeare. Bearbetning och regi: Jonas Österberg Nilsson, baserad på översättningar av August Hagberg och Thomas Wharburton.
Uppsättningen av Julius Caesar på Uppsala stadsteater leder tankarna till en snilleblixt, när regissören Jonas Österberg Nilsson blandar film och scenteater med närbilder av rollkaraktärer som är intressantare än vad de ställer till med. Aksel Morisse som Julius Caesar i föreställningen är, som han brukar, helt suverän i titelrollen.
DET HANDLAR OM svek, samvete och avundsjuka. Om ondska, en sammansvärjning med skör inbördes tillit. Och statens väl. Det kunde vara i dagens värld, Men det är händelser, som ägde rum redan år 44 före Kristus. Uppsala stadsteater ger William Shakespeares pjäs Julius Caesar. Om den namnkunnige romerske fältherren. Men med en aktualitet som gäller fortfarande. Samhället är delat, kriserna infinner sig, politikernas styrsystem är i olag. Folkvälde står mot en hotande diktatur.
I sin uppsättning på Stora scenen har regissören Jonas Österberg Nilsson bytt till nutida kostymer. Lagt in anspelningar, inte minst inrikespolitiska, här och var. Och tagit hjälp av filmens berättarteknik för att återge skeendet. Som det skulle ha blivit i ett inslag i Rapport eller Aktuellt. Om det skett idag. Här är det närbilder som gäller. Som vi är vana att se dem. I den antika teatern visades inte de brutalaste scenerna. De omtalades. Så inte här.
FÖRUTOM INUTI Sven Haraldssons tekniskt raffinerade scenografi, ibland lite dolt eller helt utom synhåll, framträder dramats innehåll på tre stora skärmar. Det är bara att välja. Faran är förstås att scenbytena och simultaniteten påverkar textens bärkraft. Vilket ibland händer. Ändå får det sägas vara en snilleblixt att göra så här. Med en i huvudsak talad pjäs, där rollkaraktärerna nog är intressantare än vad de ställer till med.
De frågor som diskuteras hör också till de ämnen som vi möter dagligdags. Om politikers trovärdighet, om deras makt och inflytande och vilka motiv som styr dem i deras värv. Såväl de öppet deklarerade som de omedvetna. Och vad de gör med den viktiga frågan om liv och lära. Den som emellanåt lyfts fram när korruption eller lönsamhet på det privata planet är på tal. Även de motsättningar som uppstår i rivaliteten om de viktigaste posterna får sitt i den här föreställningen. Om också detta oftast antar mildare proportioner än här, där liv eller död svarar för konsekvenserna.
EN ANNAN VIKTIG FRÅGA som uppsättningen berör är vilken roll de retoriska greppen spelar i det politiska livet. För att vinna över opinionen på den egna sidan. Det ska naturligtvis mycket till för att jämföra våra alldagliga och tamare förhållanden med de vidrigaste diktatorernas fögderi. Där ligger Stalin, Hitler, Mao bättre till hands. I olika blandningar nog även sådana som Mussolini, Franco, Putin. Eller rentav Trump. Eftersom faran inte är helt försumbar, blir instuderingen också diskussionsinlägg. När demokratin är hotad. På en mera finstilt nivå väcks även frågan om själva politikerrollen. Och dess ansvar. Även om William Shakespeare tar sig an spörsmålen på en huvudsakligen mera övergripande nivå,
Men också där är åtskilligt mera komplext och motsägelsefullt än att det går att ge en enkel formel som svar. Det visar Jonas Österberg Nilsson inte minst i den balans han hittat fram till i gestaltningen av de roller som rör sig i förgrunden. Axel Morisse är, som han brukar, helt suverän i titelrollen och dess olika svängningar mellan yttre påverkan och inre drivkrafter. De är Julius Caesars verkliga incitament till handling. Så länge som han får delta i förloppet. I rollen som Cassius visar sig Gustav Berg så feg eller så modig som bara den förmår. Som blivit ett med sin ambition att själv få komma i åtnjutande av det högsta ämbetet.
ROBIN KELLER som Antonius är den som är mest hemmastadd av dem alla i retorikens alla schatteringar. Och möjligheter till manipulation. Även om han nog tar i lite mera än han behöver för att få repliken ”Brutus är en ärans man” att drypa av ironi. Ändå äger rollen i sin trofasthet till Caesar en resning av det gripande slaget. Och David Rangborg, som gör Brutus, väcker, trots att plikten mot Rom får honom att tappa bort sig själv, tillräckligt med respekt innan detta sker. Så att det blir med just honom, som man känner den mesta sympatin.
Samtidigt är han någon som man inte tar där man sätter honom. Styrs han därför ändå inte av andra motiv än fosterlandskärlek? Där han befinner sig så nära maktens centrum det går att komma? I den frågans förlängning finns också en undran, om det verkligen var nödvändigt att mörda Caesar. Man framkallade ju med detta i stället just det man ville undvika. Kanske handlar pjäsen, när allt kommer omkring, därför om ett olösligt problem. Hur vi ska bli kvitt världens allt elände. Där blir dock den här föreställningen oss svaret skyldig.
Bo-Ingvar Kollberg
Sidstycken.com
Uppsala stadsteater, Stora scenen: Julius Caesar av William Shakespeare. Bearbetning och regi: Jonas Österberg Nilsson, baserad på översättningar av August Hagberg och Thomas Wharburton. Scenografi och kostymdesign: Sven Haraldsson, Filmregi: Andrea Grettve, Komposition och ljuddesign: Johan Blixt, Dramaturg: Marie Persson Hedenius, Ljusdesign: Pontus Eklund, Maskdesign: Yenny Marklund. I rollerna: Jennifer Amaka Pettersson, Gustav Berg, Åsa Forsblad Morisse, Harry Friedländer, Robin Keller, Aksel Morisse, Martin Preisler, David Rangborg, Joel Schmidt och Ester Uddén.