EN NY BOK. Judith Hermann: Hemma (Weyler, översättning Jesper Festin)
De sedan länge på samma plats bofasta och de som befinner sig i ständig rörelse utgör motsatserna i Judith Hermanns roman Hemma. Berättarens plats ligger någonstans mitt emellan.. Med övervikt åt det rotlösa hållet. Där hon vistas vid den tyska Nordsjökusten I ett nu, där allt sker på ytan. I en egen värld och i livets självklara skörhet.
DEN TYSKA SAMTIDSLITTERATUREN är på väg att få ökat utrymme i den svenska bokutgivningen. Tidigare under bokåret Jenny Erpenbeck med Kairos, som handlar om DDR:s upplösning. Och Lutz Seilers roman Stjärna 111, om Berlin vid murens fall. Nu också Hemma av Judith Hermann. Där människorna befinner sig i en brytningstid på en mera allmän nivå. Den har på ett omedelbart plan en förledande enkelhet. Men växer fram på sina egna villkor. Och i sin egen rätt. Utan början, mitt eller slut.
Inget är här beständigt. Allt är tillfälligt och ombytligt. Det mesta saknar en djupare förankring. Så ser grundupplevelsen ut, som också betyder att ingen lyssnar. Under sådana förhållanden går det knappast heller att tala om någon sanning. På samma gång som svaren uteblir, varför någon är den hon är. Det är inte särskilt vanligt, att diktare spelar med så öppna kort som Judith Hermann. Som författare skriver hon med sina verktyg fullt synliga. Och själva skeendet får svara för friktionen vid läsningen.
OFTA BYGGER DEN på skiftet mellan perspektiv och tidsplan. Eller de detaljrika sätten att beskriva verkligheten. Som i sitt förtätade utförande ibland blir till en saklig poesi. Där finns även en lågmäldhet och försynthet, som kan uppfattas som en varsamhet med gestalterna. Allra mest kanske med Nike.
Trots att namnet betyder segrare, är hon nog den i boken som saknar styrsel i sitt liv mest av alla. Utmärkande för henne är också, att ingen vet något om henne. Förutom de spår hon lämnat hos de andra under sin tid med dem. De andra lever i en något mera måttfull tillvaro. Så även grisbonden Arild, trots att han har uppemot 2 000 djur.
JAGET OCH berättarrösten är servitris i sin brors pub. I hennes hand ligger skeendet, som hon återger och kommenterar. Genom henne blir de andra synliga. Där finns väninnan, som är konstnär och flyttar in i ett grannhus. Berättarens exman, som förses med nästintill dagliga rapporter. Han är en manisk samlare av allt. Vad det än vara månde. Besatt av den katastrof som han tänker sig är omedelbart förestående.
Till gestalterna hör även brodern och pubägaren, som deltar utan att vara riktigt närvarande. Med undantag för perioden av häftig förälskelse i den ständigt undflyende tjugoåringen Nike. Samt utöver några från ortsbefolkningen berättarens dotter Ann, tillhörig dagens resande generation och inte är hemma någonstans. Hon ger sig till känna vid oregelbundna tillfällen med hjälp av Internet.
VILL MAN SE ETT MÖNSTER i romanen finns ett sådant mellan dem som har tillbringat hela sitt liv på ett enda ställe. Och dem som saknar en bestående och varaktig plats i sin tillvaro. Berättaren själv, befinner sig i glappet mellan dessa två sätt att leva. Med övervikt åt det rotlösa hållet. Där hon befinner sig i sitt hus vid den tyska Nordsjökusten.
Denna belägenhet avgör också förutsättningarna för romanens jag och hur hon återger förloppet. Och de tankar som skeendena föder. För alla gäller, att nuet och det som sker på ytan mestadels får avgöra livsvalen. Med förbehåll för allt det tvetydiga. Dit även det som öppnar för en symbolisk tolkning hör.
DÄR FINNS en sorgsen grundton, som placerar den formskickligt komponerade romanen nära vad som brukar kallas livets tyngd och plåga. Dämpat, exakt och varligt. Men som en motröst också en hållning, att utan rädsla förlita sig på livet. Som det sägs mot slutet. Och som den unga dottern Anna, när hon på kierkegaardskt vis kastar sig direkt ut i det.
Läst på ett sådant sätt kan man också säga att romanen fattar tag i livets självklara skörhet. Och gör den till en egen värld att vistas i. Något som bara händer i riktigt bra böcker.
Bo-Ingvar Kollberg
Sidstycken.com