EN NY BOK. Thomas Larsson: Gravitation (Nirstedt/Litteratur)
I sin nya roman Gravitation skriver Thomas Larsson fram en tidsatmosfär där vi alla befinner oss. Och som alltjämt pågår. Den handlar om människor, som blickar tillbaka på sina liv för att se vad som blev av dem. Han provar olika stilar och uttryck och visar att han är en författare med en infallsrikedom av det magnifika slaget. I framkant i dagens litteratur.
DET ÄR Uppsala och sent 1970-tal. Det handlar om unga människor på tröskeln över till vuxenvärlden. Sex porträtt på väg att välja sina livsvägar förbi studentexamen och vidare ut i vad som ska bli deras framtid. En generationsroman om dem som idag befinner sig i 60-årsåldern. Och om dem, som aldrig kom så långt. Nu är det dags för återblickar på vad som hände under vägen.
Efter ett uppehåll i författarskapet återkom Thomas Larsson för några år sedan med romanen Fyrbåken. Också den var fokuserad kring en grupp människor, men från ett tidigare skede. Men även där var sorgearbetet ett framträdande tema. Tillsammans med alkohol och våld. Goda minnen blandades med onda, alltsammans välformulerat. Av en författare som visste hur man på skickligast möjliga vis använder sina redskap.
I DEN NYA ROMANEN Gravitation ligger tyngdpunkten mera på de riktigt avgörande händelserna i de avbildade personernas liv. De skeenden och erfarenheter som på djupet kom att bestämma förloppet hos var och en. Samtidigt skriver Larsson fram en tidsatmosfär, som format mycket av dagens värld. Och den brytningstid som fortfarande pågår. Utan att några övergripande och gemensamma mål eller några bestämda färdriktningar kan skönjas.
Med de kortsiktiga valen, de tillfälliga besluten, de impulsstyrda avgörandena som ledstjärna. Vilket i sig förvandlats till en livssstil. I vad man kanske kunde benämna som ett bottentrålat samhälle. Utfiskat på mera bestående värden.
MÄNNISKORNA hos Thomas Larsson representerar mera än annat en sådan tidsströmning. Samtidigt hör de hemma och har sin bakgrund i olika sociala skikt. Några håller sig kvar där romanen igenom. Mer eller mindre. För några av dem räcker inte vad de fått med sig hemifrån. Om alls något. Och några av dem, kanske mest Karro, som försvinner på en grekisk ö, är knappast rustade för ett liv i den egna friheten, där hon går under.
Men även Sussi, med bäst förutsättningar av alla, har heller inte styrkan som krävs. För den bana hon väljer. På andra, som Charlie, Tommy och Stefan, med lägre anspråk, väntar skonsammare livsöden. Medan Peter i sitt aldrig övergivna outsiderskap besegras av sin rolls inbyggda motsägelser.
ÖVER HUVUD TAGET spelar de destruktiva inslagen en framträdande roll i de här människornas liv. Åtföljda av alkohol och droger är de, vilket det inte går att blunda för, vårdslösa med sig själva. Och det börjar tidigt. Redan när deras liv fortfarande är fyllda av möjligheter. Kanske är vad de har av högt ställda förväntningar på något som aldrig händer ett viktigt inslag. I det sätt att leva som präglar dem. Där finns mycket av djupa sår och besvikelser. Med tidigt ursprung. Men också en hel del påfyllning efter hand.
Thomas Larsson är en formmedveten författare med ett smidigt språk och han byter ofta stil och tonart. Ibland mitt i ett skeende. Allra tydligast blir detta i det utförliga partiet där de en gång nära vännerna återförenas. Kring den i cancer döende Sussi och hennes sjuksäng. Här är det ren realism både vad gäller den vård hon får och de strömmar av samtal som förmedlas.
I en talspråksform som stackatolikt och lyhört fångar reaktioner, impulser, minnen och tankar i det pågående förloppet. Till utförandet hör också de många tillfällen då rader byter plats. Uppåt eller nedåt. Närvaron av citat från rock- och poptexter bidrar till den autenticitet som ger romanen dess tidsmässiga samhörighet med de decennier där den utspelas.
VALET ATT LÅTA de olika personerna stå som kapitelrubriker är ett annat grepp. Vilket inte avgränsar de andra från att delta i vad som sägs eller berättas. Poängen är i stället att alla kan bidra med egna och ytterligare infallsvinklar. Till det som just då står i centrum. Ett finurligt sätt att skriva, som dock kräver en del av läsaren.
Det sker många närmanden. Men också rörelser bort från varandra bland gestalterna. Vilket också det förutsätter uppmärksamhet i en berättelseström, som man ibland kan önska, att den fått en något stramare utformning. Men samtidigt är det en urskicklig författare som för ordet. Där ingår en scen från taket på ett av Uppsalas läroverk som i sitt läsutförande blir till rena skräckupplevelsen.
ATT DÖDEN ÄR ett återkommande ämne, hör till grundmönstret i den här boken. Men det ingår samtidigt i vad man gärna vill se som en romanens problematisering av vårt förhållande till allvaret i livet. Och sätten att handskas med det. Något som annars inte intar någon särskilt framträdande plats i de här gestalternas liv. Där så mycket sker på ett föga medvetet plan. Och där utbytbarheten människorna emellan egentligen aldrig sätts ifråga. Medan orden och åtrån kan växla plats i ett nästan självgående flöde. Som så mycket annat. I denna rika och redan på detaljplanet väl genomtänkta roman. Av en författare vars infallsrikedom är av det magnifika slaget.
THOMAS LARSSONS NÄRMANDE till sina gestalter med ett ofta behavioristiskt synsätt och ur olika personers perspektiv innebär, att den distans som då uppstår bara sällan medger identifikation. Snarare är det dialog och röstimpulser som leder till inlevelse. Men där gäller det att skärpa hörseln och lyssna efter tonfall, tempo, andhämtning eller avbrott med övergående tystnad. Det är ofta då texten fungerar bäst.
I Gravitation möter läsaren också en författare, om vilken ordet intelligent är på sin plats. Som skriver och befinner sig i framkanten av dagens nya litteratur. Och även i den bemärkelsen är värd en hel del uppmärksamhet.
Bo-Ingvar Kollberg
Sidstycken.com