TEATER: Uppsala stadsteater, scenen Ettan: I sanningens gränsland av och med Johan Ståhl. Regikonsult: Jacke Sjödin.
Johan Ståhl håller igång med tillbörlig rekvisita och förtjusta grimaser. Foto: Tarne Willow
Den ger distraktion och skapar trivsel. Men Johan Ståhls trolleriföreställning I sanningens gränsland på Uppsala stadsteater är lite tunn och skulle nog passa bäst som underhållning vid en middagsbjudning.
HÖSTEN ÄR FÖRBI och vintern nalkas. Men teatern fortsätter att gå som tåget. Olika vyer har skymtat förbi. Tiden, Dolly Parton klonad. Det sociala trycket, tysk efterkrigstid, ett folkhem i upplösning och en pjäs som borde passa universitetens Uppsala som hand i handske. Striden om professurerna. Före Thams tid. Den om Bernhardi.
Nu sällar sig sanningen till föredragningslistan. Den som sätts på spel så fort trolleri är på tapeten. Om det går att lugga en flintskallig man kan givetvis diskuteras. Liksom baron Münchhausens möjligheter att lyfta sig själv i håret. Utan något att ta spjärn mot. Riktigt så långt kommer inte Johan Ståhl, trots att han vistas i ett gränsland. Men det gäller att passa på. Redan innan han kommer ut på scenen. Föreställningen heter I sanningens gränsland.
DEN RYMMER ALLT man kan önska sig av trolleri. De obligatoriska kortlapparna finns där, den höga hatten likaså, sedlar som far både hit och dit. Vilket de, eller deras värde, också gör i verkliga livet. Kaniner, guldfiskar, magiska lappar. Fast här gäller det att för några ögonblick ta ifrån Karin hennes vigselring. Publiken håller andan.
Någon itusågad dam har man dock hållit sig för god för. Bäst så. Johan Ståhl kan annat. Vilket i synnerhet den allra yngste i publiken får erfara. Stavas glass.
SIGNATURMELODI är Brahms Ungerska danser, som användes på teatern redan i programmet Bokens dag. Då det begav sig. Kraftfullt exekverad av Aroskvartetten. Här på slutet, i en spröd xylofontolkning. Ståhl håller igång med förtjusta grimaser. Drar in publiken. Där finns tankeöverföring, mynt som försvinner, fingerfärdigt inövat. Åskan går och alla sätter sig i bilen. Även ödet får ett ord med, och en myshörna. För att inte tala om reptricken med färger, knopar och snaror. Såpbubblorna skimrar. Men har blivit till stenar när de träffar glasen.
DEN SOM VILL SE lite ordning i tillvaron kommer säkert dragandes med att allt mest är experiment i perceptionspsykologi. En gång en av moderuniversitets paradgrenar. Att barn är gåtfulla visste vi förut. Här påminns vi i både ord och ton. Med hjälp av musikern Pontus Eklund. Till magin hör även det flygande bordet. (även om man ser nylontråden). Johan Ståhl är en driven underhållare. Fast föreställningen är lite tunn. Skulle nog passa bäst som distraktion och trivselfaktor vid en middagsbjudning
Bo-Ingvar Kollberg
Sidstycken.com
Uppsala stadsteater, scenen Ettan: I sanningens gränsland. Idé, koncept och manus: Johan Ståhl. regi- och manuskonsult: Jacke Sjödin, ljus och videodesign: Pontus Eklund, magikonsult: Tim Star, dramaturg: Jonas Bernander. Medverkande: Johan Ståhl och Pontus Eklund.