LITTERATUR. Debatt: Selfie med Horace.

Generositet, allvar och ömsinthet ingår och blandas i Horace Engdahls kulturprofil. Foto: Fredrik Hjerling
Artikeln Selfie med Horace på kuturbloggen Sidstycken om Horace Engdahls essäbok Spårvagnsresor med Hume, (publicerad 23 december) har utlöst en debatt på Facebook (hittas vid artikelförfattaren Bo-Ingvar Kollberg). Ett svar i denna tråd publiceras här.
VISST VORE DET FINT om du kunde exemplifiera de aningen svepande påståendena med några konkreta exempel ur de böcker av honom du läst. Vad du alltså menar med briljant. Det har viss betydelse för tolkningen av dina argument. Och sakligheten i dem. Det blir också lite oklart, när du skriver ”sviktande” moral i en tid, som väl mest saknar en sådan. Och det mesta däromkring.
Jag var vid flera tillfällen på Forum. Omkring mig hade jag då en del av dagens kulturpersonligheter. Olika hanteringar. Jag har hållit på ett tag, och kan nog säga att jag träffat så gott som alla nu och nyss levande svenska författare. Som kommer ut på etablerade förlag. Det blir så ett litet land i min bransch. På min tid som Upsala Nya Tidnings kulturredaktör, fram till 2010, omnämndes UNT:s kultursida ofta tillsammans med de andra stora i Göteborg, Malmö och Stockholm.
JAG VET JU att du är en av Sveriges absolut främsta saxofonister. Och dina vänner nämner världsrykte, när du är på tal. Sara Danius, som du nämner, även Kristina Lugn, var ju akademiledamöter samtidigt med Horace. I Saras fall dock en väldigt kort tid. Egendomligt skrevs det väldig mycket om hennes klänningar vid nobelfesterna, jag vet mig aldrig ha sett särskilt många artiklar om hennes insatser som forskare eller artiklar om litteratur på de sidor som brukar placeras utanför kulturen. Men hon var en person som skapade uppmärksamhet. Jag träffade och språkade med henne under gemytliga former. Men ”Bort gå de”, som det står i den berömda dikten.
Själv kan jag nog räkna Horace till mina vänner. Vi sågs lite då och då i akademiens lokaler och inrättningar, lika väl som annorstädes under de år jag antar du syftar på. Skickade mess till varandra, som man gör numera, Sakligt, artigt hövligt. Då, innan och senare, har jag alltid upplevt Horace som en väldigt generös och ödmjuk person. Därför har jag lite svårt att förstå tonen du använder. Och själv tycker jag nog, att det finns lite större problem att engagera sig i.
När världen håller på att gå under i klimatkrisens spår. Om Putin inte hinner före med sina atombomber. Jag antar att du delar den inställningen. Som alla vettiga människor har numera.
NU TYCKER JAG att vi ska låta en av vår litteraturs finaste stilister lämnas lite ifred. Så han kan fortsätta sitt framgångsrika, och eftersom det är essäer lite egensinniga, och i impressioner skickligt formulerade, aningen udda författarskap. Metoo har kommit och gått. Greta får väl sägas vara på väg ut. Nya unga begåvningar väntar om hörnet. De kan axla det ansvar vi förväntar oss. De klarar det! Men det är också min mening, att Horace ska ha en självklar roll i det nya Sverige som är på väg att växa fram. Det är ett och annat där som känns mycket, ja betydligt mera oroväckande. I dagens värld.
Inte bara i Ukraina, Sudan, vattnen mellan Kina och Taiwan. Israels öde efter det hittills vidrigaste av allt som hänt, Holocaust. Kanske kunde klimatrörelsen och alla fredsvänner sluta sig samman. Då fick vi både slut på de farliga utsläppen av koldioxid och Putins specialoperation. Lita på att den spyr ner luft och natur med gift mera än det mesta just nu.
OCH INTE MINST. Låt Horace få den plats han är värd i svenskt samhällsliv. Han som har gjort så mycket för att försvara och hålla uppe nivån på kulturdebatten. Det han bidragit med är värt all respekt som finns. Men även beundran.
Vi behöver använda all hjärnkraft, om den samlas på ett ställe, allt vad mänskligheten förmår av kreativitet och all den kultur som är hennes adelsmärke. För ett ganska viktigt ändamål, just nu. Inte till käbbel. Det är lite större saker som står på spel. Det kan vi nog vara överens om.
Bo-Ingvar Kollberg
Sidstycken.com