EN NY BOK. Niels Fredrik Dahl: Fars rygg. Översättning: Gun-Britt Sundström. (Natur & Kultur).
Niels Fredrik Dahls roman Fars rygg är en bok för eftertanke. Om vår närvaro i våra liv. Den talar till vår ytliga samtid, stannar upp vid livsval, kvardröjande låsningar och dagens människor som varor. För konsumtion. Saknad och sorg är framträdande teman i denna berättelse mitt i den rika norska samtidslitteraturens flöde. Som anpassad till all villrådighet och vilsenhet i det omgivande samhället.
DET BÖRJAR MED att författaren ställer sina ögon i zoomläge. Först på lite håll skymtar hans far. Död sedan 14 år. Snabbt kommer han närmare. Han rör sig mot betraktaren, uppför den sluttande gatan. Nu är han alldeles nära. Det är en berättelse där diktarens lejonklo blir synlig redan i första stycket. Det är så här en skapare går tillväga och bygger en värld som uppstår för allra första gången. Och det är en outsider vi möter, i ensamhet, utanförskap, en främling i livet. Som var det bestämt redan från början.
Tonsättaren Arvo Pärt anger tonen. Vi kan vänta oss något stämningsrikt med dova toner. Romanens soundtrack. Som Pärts musik växer även berättelsen på bredden. En far bliver oss född, en helt vanlig norsk mansperson, egentligen utan tillhörighet, eller samhörighet, någonstans och så hade det alltid varit. Det bortvända ansiktet, ordknappheten. Men berättaren känner mest av allt saknad. Han ser sin far på ryggen. Det perspektivet återkommer gång på gång. Så heter boken, Fars rygg.
ANSLAGET är mäktigt, nog egentligen helt språklöst. Ändå mättat med innehåll. Både av sådant som redan finns och sådant som kanske aldrig funnits, men gör det vid romanens tillblivelse, i skrivögonblicket. Niels Fredrik Dahl fick Nordiska rådets litteraturpris när boken kommit ut. Den som läser noga förstår varför.
Det här är en berättelse om ensamhet, om en människa av vilken de allra flesta bara fick se en liten del. Som titeln anger. Vad gör man med någon vars återstod enbart är lösa fragment? Man uppfinner resten. Den norska fjällvärlden finns där som ett faktum. Egyptiska Alexandria likaså, bildningsstaden framför andra i forna tider. En mor, en pojke som är berättare. Och en domare, samlingsgestalt och symbol för allt som har makten över och styr våra liv.
DET HANDLAR OCKSÅ OM vår närvaro i våra liv. Kanske allra mest det. Centrala frågor, omistliga i vår ytliga tid. Där människorna som singlar övergått till att konsumera varandra, i kärlek, i arbete, i familjeliv. Med den ena lika utbytbar som den andre. Till den sista utplåningen. Kanske kan man undra vad som hinner först. Klimatkatastrofen eller den slutgiltiga atombombsmällen. Den som lever får se.
Man konsumerar inte Niels Fredrik Dahls roman. Man är medlevare i den så länge den varar. Det går att dra ut på den tiden. Vill man hålla på länge med en bok ska man välja den här. Tänka efter varje gång man lägger den ifrån sig. Det är mycket här, som uppstår i själva läsögonblicket. Anbefalles: penna till hands, anteckningsbok inom räckhåll. Mamman heter Ellen, genom ett ständigt promenerande fram och tillbaka vill hon slippa ifrån sitt liv, springa så det inte hinner ifatt. Många kommer att känna igen sig.
PAPPAN, han med ryggen, får vi följa en hel mansålder. Men bara på distans. Som de flestas liv. Pojken ingen vill ha. Han lever i ständig skräck för att bli övergiven. Dahl skriver om att klara sig över dagen, bryta ner den, ett ögonblick i sänder. Kanske är det hans avsikt att ge insikt om det. Allt det åt vilket vi vänder ryggen till. Samtidigt kunde man kalla romanen för en studie i ensamheten som livsform. Vi får lära oss en del om förnöjsamhet. Till skillnad från den ensamhet som är påtvingad.
Visst kan man se ett faders- eller modersuppror som motor i romanens dramaturgi. Men rikedomen av motiv, teman, sidospår, reflektioner, rena naturimpressionerna, filosofiska spörsmål, tankar och baktankar, personporträtt, årstidernas omedelbara närvaro, you name it, är ändå överväldigande. Man tänker sig gärna författaren på sitt kontor i Oslo framför ordbehandlaren, hur han uppfångar ingivelserna i flykten, gör dem till betvingande formuleringar som sedan sparas på hårddisken.
OCH DE olika norska mästarna. En Cora Sandel, en Sandemose, en Vesaas, en Hoel, Johan Borgen, Jan Kjaerstad, Dag Solstad, Vigdis Hjorth, Per Petterson, alla finns de företrädda med imaginära porträtt i munnen på varandra. I rummet omkring. Mumlet i luften därifrån är en puls, som hörs av och till.
Att aldrig bli sedd som den man är eller den man vill vara är sorgestämman liksom avsaknaden av värme, närhet och tillhörighet över lag. Målaren Hans Dahl är given i gruppfotot. Källorna står att finna i efterlämnade teckningar, fotografier och inte minst brev. Varje gest har sig egen betydelse i berättelsen, liksom slagrutan ger riktning åt var ingivelsen blir som rikast i sitt flöde. Vilket självfallet förutsätter ett fritt fabulerande som fyller i alla luckor.
DÄR FINNS BEROENDE som övergår i symbios, i hög grad varje människas ansvar för det egna livet. Münchenöverenskommelsen 1938 i förspelet till 9 april 1940. Den svartaste dagen i det moderna Norges historia, ockupationsåren. Allt berättat direkt eller framkallat såsom i en spegel. Motivet med utsikten från sovrumsfönstret i Alexandria följer pojkens far livet igenom. Och är egentligen själva brännpunkten i detta väldiga prisma som Niels Frederik Dahl applicerar på 1900-talets första hälft.
Att drömmen kan vara lika viktig som livet. Emellanåt mycket viktigare, är en av romanens mest tänkvärda utsagor. Och ingenting som författaren bara häver ur sig. Snarare är det den övertygelsen som allt vilar på. Och den kan det finnas skäl att påminna om i dessa dagar. När vi inte vet hur det kommer att gå. Med någonting alls.
Bo-Ingvar Kollberg
Sidstycken.com