UR KULTURLIVET. Reginateatern i Uppsala 20 år
Anna-Karin ”Ako” Nytell på Reginas scen vid 20-årsfesten. Foto: Sidstycken.
Kvällen avslutades av en verbal praktvurpa. Med programledaren Jacke Sjödin som till sist snubblade på sina egna versfötter, när Reginateatern firade sitt 20-årsjubileum. Allt utspelades i underhållningens framkant, med åtskillig värme både på scenen och upp i gradängerna. Alla medverkande bidrog, var och en på sitt sätt, till en mycket lyckad kväll.
OM UPPSALAS KULTURLIV finns åtskilligt gott att säga. Ett jubileum ger alltid extrapoäng. Som nu Reginateatern. Den som en gång var en biograf med vackra lampetter på väggarna. Men numera är kommunens gästspelsscen vid Trädgårdsgatan. Genom sin breda repertoar har den blivit uppmärksammad i alla folklager.
Utbudet har under årens lopp givit Regina en internationell profil med gäster från snart sagt alla väderstreck. Under byggnadens tidigaste barndom, i början av 1900-talet, spelades där teater. Men den nuvarande verksamheten, i de renoverade lokalerna inleddes 2005. Och i år firar man 20-årsjubileum. Många unga börjar här sin teaterkarriär. Både på scenen och som åskådare. Dit styr äldre teaterhabituéer också gärna sin kos.
OCH NOG MÄRKTES alla årens samlade glädje från första stund i den fullsatta salongen, när Jacke Sjödin mötte sin applåderande publik. Fast egentligen hade han då redan startat ute i foajén. Sverige är ett land med bestämmelser som måste följas. En tillfälligt ditställd stol fick tjäna som spelplats. Och Sjödin är en balanskonstnär, lika mycket när det gäller de hisnande utfärderna i ordens värld som när han förvandlar en brädlapp till tribun.
Med en sådan konferencier kan det lätt hända att övriga medverkande kommer bort i det hela tiden med infall, skoj, kloka tankar och bus pepprade scenrummet där de bara forsar fram. Sjödin är dock en generös man till sin natur. Det betyder att alla fick just det utrymme som de behövde för att ge sitt eget inpass en egen bildruta i denna flödande teaterhyllning. Det var återblick på de gångna åren, en hedrande plats för den 2011 avlidne humorprofilen Lasse Eriksson. Och med hjälp av allt från video till i ögonblicket återskapade minnen, som fyllde de närvarandes sinnen och utgjorde kvällens innehåll.
SJÄLV TOG JACKE SJÖDIN med sig publiken tillbaka till det första egna framträdandet i Fyra lyckliga män, invigningsåret 2005. Men ännu mera bjöd han på nyskrivna texter i sin omisskännliga stil. Där emellanåt orden trängs så de nästan tar ut varandra, infallen står som spön i backen och stämningen stiger till kokpunkten långt upp i raderna. Medan rimmen smattrar som en styv papperslapp mot cykelekrarna, fastsatt med en klädnypa. På 40 sekunder kan han få in allt elände hos ett nyhetsprogram. Och det på ett sätt som skulle det kunna användas i stället för de gängse, under nästan en hel månad.
Flera av teaterns nyckelkrafter under de 20 åren nämndes i olika sammanhang. Så t ex Dag Thelander och multimusikern Per Wikström, som båda står bakom publikframgången Pelikanen, som kommer åter på repertoaren i maj. En av skådespelarna där, Ida Löfholm, medverkade med en känsligt framförd sång ur Strindbergs pjäs. Gunnar Danielsson gav några Beatlestolkning till melodiskt gitarrspel. Medan Sjödin knöt ihop tåtarna, med lite ur sin självbiografi inom ämnet kärlek. Och kryddan blev givetvis självironi upphöjd till minst två. Sannolikt mera.
HÖJDPUNKTEN denna gång blev nog trollkonstnären Johan Ståhl, fingerfärdig som attan och med en räv bakom örat i ämnet psykologi. Han behövde ha hjälp på scenen. Men alla i publiken visade sig vara singlar. Det fanns bara ett gift par i en av raderna. Vi har uppenbarligen blivit konsumenter i alla led.
Maken såg förfärad på medan makans vigselring bara försvann. Hur än Paul Kessel och John Fiske i ett följande clownnummer ansträngde sig för att det skulle se orepeterat ut, misslyckades de dock totalt i det uppsåtet. Fullblodsproffs kan inte spela amatörer. Hur de än försöker.
EFTER HAND HADE Micke Skoglund som kapellmästare, Meta Roos, Anna-Karin ”Ako” Nytell, Grosse Grotherius, Jimmie Ottoson och Björn Sjödin också de skrivit in sig på scenens roll- och närvarolista. De befann sig alla i underhållningens framkant. Och bidrog till en lång kväll med publikens varmaste mottagande vid denna födelsedagsfest. Någon Kantat, som vid universitetets jubileumsfest 1877, kunde det självfallet inte bli, typ några nattomhöljda tider. Då är 20 år för lite.
Men som en hyllning för den här begivenheten räckte det riktigt bra. Med tanke på att Jacke Sjödin gjorde rena praktvurpan, när han snubblade omkull på de allra sista versfötterna, blev detta därför bästa lägliga slutfanfar för en mycket lyckad kväll.
Bo-Ingvar Kollberg
Sidstycken.com