TEATER. Uppsala stadsteater, Lilla scenen: Shunon från Monte Cristo. Alexander Dumas d.ä., Aleksi Swallow och Simon Wimmer. Regi: Affe Ashkar.
När Dante flyr från fängelset paketeras han i en liksäck, som kastas ner från scenvinden. Men räddas ur det böljande havet av reportern Gia i Segen Tesfais gestalt. Foto: Sören Vilks
Tryckstyrkan i tempot och den snabba replikföringen bestämmer helhetsintrycket av pjäsen Shunon från Monte Cristo, som nu ges på Uppsala stadsteaters Lilla scen. Framtiden har blivit nutid, droghandel, gängkrig, kärlek och rivalitet växlar med politiska förvecklingar i snabba repliker i en föreställning helt utan inställsamhet.
DET FANNS SMUTSIGA affärer och otrygga gator också på den tiden. Romanen Greven av Monte Cristo tar oss med dit. Den gången, 1844, var det Alexander Dumas d.ä. som skrev. Nu heter hans adepter Aleksi Swallow och Simon Wimmer. Mösspartiets ständige sekreterare för att ta det från den skämtsamma sidan, är regissör, Affe Ashkar. Bra där! Tyckte han förra gången. Med ett välrepeterat bråk i bänkraderna. Som skulle få oss att tänka på det ostyriga Gottsunda.
Av den historiska äventyrsromanen har det blivit ett dystopiskt framtidssamhälle. Frågan är dock om framtiden inte redan är daterad. Och blivit nutid i stället. Teatern är en långsam konstart och kan inte alltid hänga med i vår tids snabba samhällsförändringar. Författandet tar sin tid, en plats i repertoaren sin, skådespelarnas repetitioner kan pågå i månader. Innan publiken släpps på. Alltnog. Uppsala stadsteaters nya föreställning heter Shunon från Monte Cristo. Monte Cristo är en ö utanför Italiens kust. Och greven då?
HAN HETER DANTE. Och är inte den som Anders Cullhed skrev en bok om häromåret, Den förste författaren. Inte heller den seriefigur som fick mina gymnasieelevers ansikten att spricka upp i ett igenkännande, förväntansfullt leende när jag nämnde hans namn på svenskalektionerna, för länge sedan. I den här pjäsen är han från början hamnsjåare. Det är alltså nya personer i de gamla rollerna. Nytt vin i gamla läglar, som man brukar säga.
Idag är åklagaren den i rättsväsendet som både formulerar anklagelserna, avgör straffet och skriver under domen. Det drabbar även den som är laglydig. Dante här har varit lagolydig, men kommit på bättre tankar. Händelserna utspelas i Marseille 1815. Det gäller en utnämning av vem som ska bli kapten. Där finns också en kvinna, som är trolovad, Cartelan Mercedes. Fartyget heter Pharaon. Det var på Napoleons tid. Den oskyldigt dömde hade fått en strafftid på 20 år. Nu aningen förkortad genom en flykt från en mörk borg på en klippavsats i havet. Och naturligtvis en nergrävd skatt..
SPELET KAN BÖRJA. Och som det gör det! Här går det undan i backarna. Vem som hittar den i Swallow-Wimmers pjäsversion lite undanskymda och därför även för publiken gömda skatten och vad som händer då ska här inte avslöjas. Rikedom och ära är det dock som sporrar. Med ond bråd giftdöd i följe. Man har heller inte glömt Putins långbord. Det står till höger och skapar spänning. Pjäsinnehållet förhöjs av kärlek och rivalitet. Och det går som smort. Jasminda Asplund Blancos scenografi skapar mycket stämning åt uppsättningen, omsluten som av korrugerad plåt i halvcirkel..
Tilltalet blir öppet och direkt. Det är sällan man får möta så lite av inställsamhet i en teaterföreställning. Replikerna smattrar fram som passerar de genom ett automatvapen. Och då dessutom på den särskilda Gottsundadialekt som det ska till snabbast möjliga fotarbete hos hammaren och städet i örat för att uppfatta. Allra mest dramatisk är nog episoden där Dante flyr genom en liksäck han gömt sig i och som kastas ner från scenvinden. Hamnar bland böljande vågor.
TRYCKSTYRKAN INFINNER SIG från första stund. Det ryts, kläderna får nödtorftigt skyla vad som egentligen pågår. Affe Ashkar visar i skuggspel sådant som egentligen är bannlyst från scenen. Yoel Escanilla har god hand med mentaliteten i de gäng som vill ta över samhället. Det är mycket som är ”fett” eller ”fucking”. Smockan hänger hela tiden i luften, trots tilltalsordet ”Broder”. Hårda tag, med andra ord. Tidsvinst skapas med repliker framförda som sms. Droghandeln blir ett viktigt tema.
Inès Cherif är kvick som en vessla i sitt kroppsspråk och lika mycket i replikföringen. Gloria Tapia har väl aldrig tidigare fått tillfälle att visa hur komplett hon är som skådespelare, här bl a som karikatyr av en politiker. Petter Roman Waldemarsson som Dante, darrar av köld efter doppet i Medelhavet. Är väl annars den i uppsättningen som står närmast publiken. Tillsammans med idealisten Gia, som görs av Segen Tesfai.
KANSKE ÄR problemet med föreställningen att det går fortare än kvickt på en abstraktionsnivå som inte gör det helt lätt att urskilja de enskilda beståndsdelarna. Som nog krävs för att nå den riktigt breda publiken.
Bo-Ingvar Kollberg
Sidstycken.com
Inès Cherif som den trolovade Mercedes i samspråk med idealisten och reportern Gia, som görs av Segen Tesfai. Foto: Sören Vilks.
Uppsala stadsteater, Lilla scenen: Shunon från Monte Cristo av Alexander Dumas d.ä. Aleksi Swallow och Simon Wimmer. Regi: Affe Ashkar, scenografi och kostymdesign: Jasminda Asplund Blanco, ljuddesign och komposition: Simon Wimmer, dramaturg: Marie Person Hedenius, ljus- och videodesign: Anders Ekman och maskdesign: Jonna Westman. Skådespelare: Inés Cherif, Yoel Escanilla, Dejan Milacic, Roy Rizk, Petter Roman Waldemarsson, Gloria Tapia, Segen Tesfai och Jon-Terje Sundberg. Teaterchef/vd och ansvarig utgivare: Rikard Lekander.