TEATER. Teaterkompaniet Ad Hoc på V-Dala nation: Ragnarök nu, ett sångdrama av Erik Gedeon, Översättning: Lars Lönnroth. Regi: Dennis Sandin.
.Den rituella dansen kring trädet Yggdrasil med dansare från Uppsala dansakademi. Foto Pontus Eklund.
Den får femmor i betyg över hela linjen, föreställningen Ragnarök nu, som Dennis Sandin har satt upp med sitt teaterkompani Ad Hoc. Man spelar på V-Dala nation, i festsalen där. Den går långt tillbaka i tiden. Dramatikern och tillika kompositören Erik Gedeon kan en del om mänsklighetens historia. Där tillkommer musik, en samstämmig kör, skickliga instrumentalister och unga dansare från Uppsala Dansakademi. Maja Frydén medverkar med sin otroligt skönklingande sopranröst. Det är överjordiskt vackert, sången och musiken. Och dansarna följer föreställningens tonspråk så sensuellt som det bara är möjligt. Här får Uppsalapubliken möta årets stora scenhändelse. Det är mänsklig skönhet i sin ädlaste form. Det kanske mest åtråvärda och högsta i vårt mänskliga liv. Alla uppmanas: Gå och se!
DET BÄSTA I UPPSALA just nu är inte musikalen på Stadsteatern, någon utställning hos Konstmuseet eller i Bror Hjorth, konsert i faggorna på UKK. Utan det allra bästa är en föreställning utanför de vanliga kulturoaserna. Och där är välbekante Dennis Sandin t o m värre än Affe Ashkar. Medan den senare går bakåt till 1844 i pjäsen från Monte Cristo, tar sig Sandin i sin återblick ända till 900 – 1000-talet, Völvans spådom och den poetiska Eddan.
I vår samtid med krig och fred sätter han med sitt teaterkompani Ad Hoc upp pjäsen Ragnarök nu. Den spelas på V-Dala nation i en omgivning av de mest klassiska av alla Uppsalakvarter. Tidigare har teatergruppen givit föreställningarna Forna dagar och Gustav Vasa. Det är inte småpotatis nu heller. Nu omfattar man hela existensen i sin föreställning. Med döden som slutpunkt. Som den är för oss alla.
FLERA AV Uppsalas kulturella smältdeglar deltar i uppsättningen. Alltifrån Akademiska kammarkören, Uppsala Dansakademi och Reginateatern till vår Stadsteater. Tillsammans med Maja Frydén som sopransolist och skådespelarna Robin Keller, Joel Schmidt och Moa Silén.
Musikerna går inte heller av för hackor, där Johan Siberg är dirigent och musikaliskt ansvarig. De fornnordiska gudarna visar sin närvaro med ursprung i uråldriga tankemönster. Det är saga och verklighet med undergångsmyter som bakgrund. Eddatexten Völvans spådom har varit en av utgångspunkterna för dramatikern och musikern Erik Gedeon.
BLIR DET ETT i grunden tillspillogivet klimat eller ett oåterkalleligt atombombskrig, som slutgiltigt utsläcker allt liv på jorden? Den tillspetsade, i dova tonarter framställda frågan, ställs i regissören Sandins uppsättning. Där allt utspelas kring vad som är en väldig installation, som blivit scenografi. Rep och tampar sammanfogade av knutar, en lysande pelare inuti, som virke, med bark utanpå som ett träd, ett väldigt nät. Trädet Yggdrasil, med Karla Hübbe som upphovsperson.
Man får gamla tiders uppfattningar om sådd och skörd, det forna, efter markens gröda inrättade jordbrukarsamhället, i tankarna. Här gällde det att blidka åkerjordens gudar för släktets fortbestånd. Oden, som kopulerade jorden i fruktbarhetsriter. Freja, en av vanerna, också krigsgudinna. Liv och död, åter och åter. Sedan urminnes tid. Till våra dagars rymdteknik, som för oss ut i universum och långt bort till främmande galaxer.
Livet kring gravhögarnas Uppland väcks till liv, blotandet med hästar och kanske människor. Kungariken, indelade i hundare och det land som steg upp, medan vattnet sjönk undan. Det var plogarna som bestämde när odlingen kunde börja. I den bördiga, från början alltför styva, Upplandsleran. Tidevarv kom och de försvann. Döden var det enda säkra. Völvan, den fornnordiska spåkvinnan, förutsåg vad som skulle ske.
DETTA ALLKONSTVERK RYMMER spår av det mesta som en gång upptog våra förfäders sinnen. Vi, deras fåvitska arvtagare, får aningar om hur gamla tiders företrädare vårdade det, som deras efterträdare övergått till att betrakta med lättsinnets ögon. Där deras värden urartat i självskadebeteende. Och även kärleken blivit en vara för konsumtion. Dennis Sandin har samtidigt skapat en föreställning med betyget femmor över hela linjen. Inledningen ger med skådespelarhjälp en lektion i historia, mytologi, framsteg och tillbakagång. Allt sträcker sig åtskilliga miljarder år tillbaka, när jorden blev till, med allt på plats där från början. Allt som sedan
Skönsjungande sopransolisten Maja Frydén. Foto: Pontus Eklund.
långt senare blir vår egen tid. Det är utvecklingslära för hela slanten. Men tron på ödet är människornas aldrig uppgivna övertygelse. Och det är också med gester och i en pose som en gudinna, med den innebörden, som Maja Frydén breder ut sina armar och omfattar alla gångna civilisationer. Jättarna först och texter ur Eddan projiceras på skärmar, det är lätt att följa med i detta stycke hisnande berättarteater.
Musiken kommer in och tar vid och körsångarna gör sig hörda och fram växer en väldig symfonisk dikt, ett oratorium med varierande tonfall i skilda valörer, de vackraste melodier man lyssnat till på länge, en gemensam melodistämma med smittande rytmer och Maja Fryden med helt otroligt skönklingande sopranröst. När hörde man senast något liknande vackert? Tänker man på ädelstenar hör den till de allra ädlaste. En oskattbar rubin, som bestämmer lyssnandet hela uppsättningen igenom.
OCH KÖREN liksom instrumentalisterna, ligger knappast steget efter. Det här är musik för de verkliga entusiasterna, de som inte nöjer sig med annat än det bästa. Johan Siberg är lyhörd som en seismograf för de olika rytmerna, Sångarna ackompanjerar eller är styckets kör, stråkarna skapar en musikalisk värld att vila i. Jag vill nämna en i orkestern särskilt, oboisten Johanna Orrje. Möjligen har hon fått det överjordiskt kanske allra vackraste i hela föreställningen på sin lott. Men sopranen Maja Frydén finns där hela tiden i närheten. Det går rysningar genom kroppen, när hon vindlar sig fram, högt upp i tonslingor som är av allra ljuvaste klass.
Så dansarna, så koordinerade och synkroniserade med varandra och hela stycket. Dansakademins Hea Ekstams medryckande koreografi är så följsam och sammansvetsad med föreställningens tonspråk att man nästan undrar hur det är möjligt, Så graciösa rörelser, samtidigt fyllda av mäktigt innehåll och sensualitet, att man baxnar. Och alla dansarna håller allra högsta klass i det mäktiga framförandet med de fysiska rörelsemönstren som ren fullträff.
DÄR BLANDAS i melodiken barockens tonspråk med helt moderna tongångar, schlager tar plats bredvid smittsam jazz, i variationer som täcker det mesta. Allt så mäktigt sammanhållet av den fria dansens dialekter. Händelserna på scenen, rytmerna, allt fininställt och synkroniserat mellan vad man hör och ser. Det blir som ett enda yppigt horn fyllt av skönhet. För det är inte minst där, som hela den här uppsättningen når sina högsta höjder.
Visst kan man tala om lycka, när man får vara närvarande när sånt här sker på en scen. Och Ragnarök, undergång som det innebär, den då?. Något ljusare slut än här går inte att uppbringa. Den här föreställningen äger alla kvaliteter för att bli årets stora scenhändelse i Uppsala. Gå och se den! Ibland är det sköna det mest åtråvärda och högsta i mänskligt liv. Det går nog inte att få uppleva i så alltigenom hög koncentration av detta som här.
Bo-Ingvar Kollberg
Sidstycken.com
Uppsala Dansakademis medlemmar, här med sopransolisten Maja Frydén, bidrar med dansinslagen, graciöst instuderade av koreografen Hea Ekstam. Foto: Pontus Eklund.
Kompani Ad Hoc på V-dala Nation: Ragnarök nu, ett sångdrama av Erik Gedeon. Översättning: Lars Lönnroth. Regi: Dennis Sandin. Sopransolist: Maja Frydén, Scenografi och kostym: Karla Hübbe. Ljusdesign: Hjalmar Nilsson. Ljuddesign: Petrus Königsson. Ljusteknik: Ivar Sandin. Producent: Sandra Jogenby. Textdramaturgi: Jonas Bernander. Skådespelare: Robin Keller, Joel Schmidt och Moa Silén. Dirigent: Johan Siberg. Dansare från Uppsala Dansakademi. Uppsala Akademiska Kammarkör. Koreografi: Hea Ekstam. Körinstudering: Andreas Tolf. BILJETTER: Reginateatern. (T o m 16 mars).