TEATER. Dramaten, Stora scenen: Juloratoriet av Göran Tunström, dramatisering: Armin Kerber. Regi: Linus Tunström.
Göran Tunströms roman Juloratoriet är en vägvisare till livet i dess helhet. I dramatiseringen nu på Dramatens Stora scen, med sonen Linus som regissör, får den blottade huden och närheten till dess synliga blodådror bestämma pjästolkningen. Föreställningen handlar om hud som vill bli smekt. Som i tröst eller i kärlek. Det vi nog alla behöver. Och eftertraktar mest av allt. Och om konstens förmåga att både läka och hela.
GÖRAN TUNSTRÖMS Juloratoriet är en roman som öppnar porten till litteraturens hela rika värld. Man kan läsa den som en introduktion till allt levande, mellan högsta lycka och djupaste smärta. Den innehåller ett universum av allt människan förmår av känslor. Den är också en vägvisare till livet. Som sorg och elände, närhet, värme och gemenskap.
I olika dramatiseringar har boken också varit teaterupplevelser. Uppsala var först under Finn Poulsens ledning. Han lät sin uppsättning bli en motkraft i drömspelets närhet, mot allt som hotar våra möjligheter till ett värdigt liv. Att försvara människan i en ond tid, blev det övergripande i hans tolkning. För en annan minnesvärd föreställning svarade Christian Tomner på Stockholms stadsteater. Där populärmusik fick svara för kontrastverkan mot det bachska oratoriets dova allvar genom snabba stämningsomkast.
SONEN LINUS TUNSTRÖM har varit i farten tidigare med sin iscensättning på Orionteatern i Stockholm. Och med flyttbara pianon, som fick vara en flock med kor över olika platser på scenen. Den gången handlade överföringen om att samla ihop allt, som är trasigt och splittrar i människolivet och bygga upp ett inre mentalt rum. Där allt som blivit skärvor och fragment kunde sammanföras till en helhet. Det fysiska och visuella hade en viktig, betydelebärande roll.
Så också. Och nu igen. På Dramatens Stora scen. Med starka färger i scenografin och för 30- och 40-talen tidstypiska kläder anger Thilo Reuther och Matilda Hyttsten atmosfären för det släktdrama över tre generationer som Armin Kerbers dramatisering skildrar. Det börjar med ett pusskalas och jublets kategorier ur Bachs skapelse. Lite brådstörtat kanske. Men publiken finner sig snabbt tillrätta
SEDAN FÖLJER det ögonblick som aldrig upphör. Allt under en sols öveinrseende. En i fonden projicerd bild som utom att vara en rund skiva genom sina olika färger blir en motsvarigthet kanske till de liturgiska färgerna som skiftar efter kyrkoårets gång. Men också visar oss en grön jord, eller en atom i närbild, ibland ett landskap ödelagt av människorna själva med döda träd. Men nog allra mest ett stycke hud, nära intill den, med synliga blodådror. Hud som vill bli smekt. Som tröst eller i kärlek. Det vi nog alla vill ha och behöver mest av allt.
Linus Tunström har med sin pappas text som en existentiell grundutsaga begivit sig på utfärd i gränsområdet där orden ger insikt men knappast lindring. Sorgen får gott om plats. För Aron som förlorat Solveig blir därför meningen med att leva långt ifrån självklar. Han letar efter det liv som fanns när hon uppehöll sig i hans närhet. Då var det det lilla jordbruket som innebar att jordbrukssamhällets rytm och dess glädje bestämde årets gång. Allt med bakgrund i det tioåriga projektet att en kör av medelmåttor skulle framföra Bachs juloratorium.
NÄR SOLVEIG INTE finns där längre, infinner sig osäkerheten, vilsenheten och kanske den inre ödsligheten i snart sagt allt. Sonen berättar. Viktor, dirigent och dennes son, ger sitt perspektiv. Och nya händelser och människor ger sig till känna. Radiomottagaren skapar kontakt med Nya Zeeland. Långt borta. Och med Tessa Schneiderman. Också hon ett livsöde som lever i drömmar och längtan om en kärlek som både finns och inte finns. Med den ofantliga rymden runt omkring är människan ett litet bloss som söker mening och innehåll. Driven av de biologiska villkoren. Men också av konstens och skapandets möjligheter att ge styrka och motståndskraft under stunden på jorden.
Juloratoriet på Dramaten är en föreställning om sådant som kan anas, drömmas fram, som kan uppstå i syner eller inre övertygelser. Som uppenbarelser. Där finns Swedenborg lika väl som den heliga Birgitta, även om hon här benämns härlig och och är bagare, modersfigur och omedelbar sinnlighet på samma gång. Goethes evigt kvinnliga i olika tappningar. Längtan efter olika slags närhet med både kropp och själ. Äppelpallaren Splendid gör entré, hängande uppochner i ett staket. Vridscenen skapar vågrörelser och drar ihop eller isär scenografins sidstycken. Spelplatserna skiftar. Det är snarare livet som sådant än några konkreta miljöer som inramar scenen. Tydligast i de solstrålar som sträcker sig runt hela dess öppning.
LINUS TUNSTRÖM GÖR episk teater där berättarens roll är uppdelad på hela ensemblen. Sidner svarar med en väldig rädsla när han överväldigas av livets villkor och den rädslan följer honom sedan pjäsen igenom. Det är nog också första gången regissören låter ironin vinna insteg i greppet om helheten. Men den tvetydigheten
är annars ingenting märkligt i en uppsättning som också låter poesins vaghet och mångtydighet sätta sin prägel på åtskilligt. Och att Johan Holmberg dubblerar med så många roller är nog också en medveten tanke. Som vi själva kan vara många olika personligheter beroende på sammanhangen.
David Books Viktor Udde med skrivmaskinen framför sig är nog både författaren själv och den iakttagande sonen, emellanåt delaktig i förloppet. Erik Ehn är Sidner Nordensson, sammanhållare och röd tråd. Men magnifik i sin monolog. På väg att få den stjärnstatus som Dramaten kan ge. Elin Klingas Fanny Udde, skarpmejslad som hon brukar vara, men på samma gång så böjlig inför och anpassad till livets mjukvärden som ingen annan den här gången, Elisabeth Meyers Solveig har en röst helt kongenial, får man nog säga, till hur föreställningens lockrop ska ljuda, sammanhållande för hela flocken, om man så vill.
Shanti Roney som är pappa Aron har ett lyft i sin rollgestaltning i det flyktiga facket där sårbarheten och vilsenheten gör honom till en vägvisare till en alternativ verklighet, där skapandet, sjukdomen och fantasins förmåga att överskrida gränser blir som allra tydligast. Jennifer Amaka Pettersson, Alexander de Sousa och César Saracu ger med pregnanta skådespelarinsatser ytterligare innehåll åt en pjäs som nog ligger så nära vår nakna hud med blodet den mesta tiden fullt synligt, som det går att komma.
LINUS TUNSTRÖM SJÄLV förhåller sig både eftersinnande, lyssnande och även meditativ inför det som utspelas med en regi som tar vara och fasta på de eruptiva tonfallen lika gärna som de mera stillsamma mellanrummen. Något egentligt centrum har pjästolkningen knappast. Men så handlar den också om en saknad där även självföraktet får plats tillsammans med både nedbrytande och läkande krafter i människolivet. Om Aron är värdig Solveigs kärlek får aldrig något entydigt svar. Lika lite om han någonsin når Solveig igen efter olyckan i inledningsskedet. Där blandas myt med vad som kanske kunde kallas arketypiska sätt att förhålla sig till livet.
Och Bachs skuld till Solveigs död, det var ju ändå han som en gång skapade Juloratoriet, blir bara antydd. Möjligen är det i stället i en rädsla för livet som sådant ett slags svar går att hitta. Och det skrivmaskinsknatter som blir hörbart mot slutet blir det närmaste vi kommer. I slutscenen läggs den i två delar trasiga vinylskivan på tallriken till den gamla trattgrammofonen. Och inspelningen på skivan är hel igen. I varje fall låter det så. I föreställningens slutackord. Man erinrar sig Selma Lagerlöfs tankar om konsten. Som kan både läka och hela.
Bo-Ingvar Kollberg
Sidstycken.com
Dramaten, Stora scenen: Juloratoriet av Göran Tunström. Regi: Linus Tunström. Dramatisering: Armin Kerber. Scenografi: Thilo Reuther. Kostym: Matilda Hyttsten. Peruk och mask: Nathalie Pujol, Ann-Charlotte Reinhold. Ljus: Linus Fellbom. Musik: Bengt Wrede. Medverkande: David Book, Erik Ehn, Johan Holmberg, Elin Klinga, Göran Martling, Elisabeth Meyer, Jennifer Amaka Pettersson, Shanti Roney, César Sarachu, Alexander de Sousa, Sixten Josefsson, Fredrik Nilsson.