EN NY BOK. Åke Smedberg: Snö (Albert Bonniers förlag)
Åke Smedberg författarskap befinner sig på en nivå. Dit förprogrammerade mallar aldrig kan nå. Det känns trösterikt att veta. Foto: Sara Mac Key.
Åke Smedberg har en rikedom i sitt författarskap, som är hans helt egen. Hos honom finns alldagliga konfliktsituationer, där det triviala, schablonmässiga öppnar en väg som leder till också en existentiell självinsikt med bråddjup. Undan för undan har författarskapet hamnat på ett plan, som rymmer de riktigt stora frågorna i människolivet. Det kan vara mycket som vrenskas i de här gestalternas dagliga försök att komma till rätta med sina liv. Sista novellen i boken mynnar ut i uppmaningen, att börja leva. Så brukar böcker vanligtvis inte sluta.
DET ÄR KANSKE inte den rätta tiden, när våren står för dörren, att skriva om en bok med titeln Snö. Men den heter så, Åke Smedbergs nya novellsamling med sju berättelser, som alla på olika sätt vill avtäcka sådant i tillvaron som vi gömmer, tittar bort från eller döljer under olika förklädnader. Och kanske helst av allt vi vill slippa se. Åke Smedberg hör till de författare som lägger bok till bok. Ännu bättre, ännu klarare, med ännu rikare läsupplevelse varje gång.
Han är ett språk, ett berättargrepp, en markberedare, om man så vill, för en väg genom litteraturen. Lyhörd som få, skarp i blicken, känslig ända ut i fingertopparna. Han provar först, sticker ner ett finger och känner efter. Är det tillräckligt kroppsvarmt nu? Så tar han fart, låter berättelsen hitta sin form. Den som passar just här. Och ingen annanstans.
MAN KUNDE OCKSÅ säga att han är talesman och ordförande, dräktig som bara en riktig diktare kan vara med språk och stoff. Som författare låter han läsaren vara med och dela. Bli delaktig. Och vi finns där och tar till oss. Följer berättarrösten. Ser minspelet och ansiktsuttrycken. Finstämda som e-strängen på en fiol. Om uttrycket tillåts. Det finns både bredd och djup i händelsernas innehåll. Åke Smedberg trycker ner tangenterna, som bara överröstas av datorfläktens brummande. I hans prosa finns en rikedom, som är hans helt egen.
Mycket hos honom utspelas i en glesbygd där utflyttningen tömt det mesta av liv på innehåll. Hans egna erfarenheter från vården hittar fäste medan historierna utformas. Han ser dem som blivit kvar, för att hjälpa de kvarlämnade. I en glesbygd ungefär som hos Lars Gustafsson. Där man i stället försörjer sig genom att reparera varandras bilar. Demensen skiljer ibland vårdbehövande och vårdgivare. Ofta förekommer människor som inte riktigt hittar i sina liv. Eller tappat bort sig själva
ÅKE SMEDBERG lägger på ljussättningar, lyssnar efter röster, ser sina gestalter i liv där mycket är motvalls. Själv definierar han författarrollen som att ”Få syn på sig själv för att försöka bli synlig i sitt liv”. Det kan också gälla oss som läsare. Se sig själv, utifrån, bli betraktare. Ändå dröjer den sig kvar, den egna främlingskänslan. Inuti. Vårt sökande efter vår funktion och plats i livet. Berättelser uppstår i författarskapet. Och försvinner. Återblickar också: vem jag var.
Där det funnits jordbruk och nötkreatur förut, finns nu en hästgård eller ridskola. Överlag står begreppet förändring långt fram, förvandling. Allt är inte längre som förut, som det alltid har varit. Eller också närmar han sig allt vi bär på av bakterier, virus, mikrober. Med hästen använder han en klassisk symbol för att förlägga det som utspelas någonstans mellan dröm och verklighet. Som hos Freud eller tyske Martin Walser. Katja är föreståndare på ett äldreboende i en novell om känslokyla och likgiltighet. I andra fall låter han känslor utan riktning upphäva den egna tillvaron.
UNDER NÅGRA ÅR provade Åke Smedberg på deckargenrens förminskande grepp på vad en människa är. Nu befinner han sig långt därifrån. Utgår man från de här novellerna, så är deckare konstruerade för framtida AI-maskiner. Där har en författare med hans begåvning ingenting att hämta. I stället blir novellsamlingen Snö ett utmärkt exempel på vad litteratur, som bygger på mänsklig, kreativ förmåga, kan åstadkomma. Dit inga förprogrammerade mallar någonsin kan nå. Det känns trösterikt att veta.
Man kan också läsa boken, som har den flykten från livet, som övergripande tema. Det ingen av de avbildade gestalterna lyckas särskilt väl med. Novellen Det är det där mörkret riktar samtidigt blicken mot ett textbehov, som vi nog alla delar. Med inblickarna i hur språket kan fungera både för självuppgörelser och experimentfält med formler för att leva. De litterära försöken här handlar i sista hand om frågorna om att komma tillrätta med sitt liv.
DET SOM hos Åke Smedberg nog också i sista hand är skälet till att han alls skriver. Även om något entydigt eller slutgiltigt svar inte står att finna, leder hans noveller oss dit på flera olika konstruktiva spår. Vad ska vi med litteraturen till, om den inte ger oss tankar i den riktningen? Det är nog egentligen både en framtidsfråga och en ödesfråga. På ett ganska stort plan.
Bo-Ingvar Kollberg
Sidstycken.com