EN NY BOK. Vigdis Hjorth: Upprepningen, översättning: Jens Hjälte (Natur & Kultur)
Norska Vigdis Hjorth är en skicklig berättare, som också diskuterar romanens förhållande till verkligheten och författarens ansvar i sin roman Upprepningen. Foto: Agnete Brun,
Gränsen mellan uppväxt och vuxenliv är utgångspunkt för Vigdis Hjorth i romanen Upprepningen om en ung kvinnas tröskeltillvaro mellan dessa tillstånd. Men den når också långt över sina förutsättningar, när den även diskuterar det egna författarskapets villkor. Många kan nog känna igen familjemönster som här kommer upp i ljuset. Samtidigt som frågorna om hur nära en författare får utgå från sina personliga erfarenheter när sådana förlopp är på tal också blir ett viktigt tema.
REDAN NAMNET på en av personerna i Vigdis Hjorths under senvåren i svensk översättning utgivna roman Upprepningen signalerar ett facit bland flera till vad den här boken uppehåller sig vid och handlar om. En luttrad kritiker kan förstås ändå inte låta bli att undra över hur en av det nordiska språkområdets f n främsta diktare kan kalla en av gestalterna rakt av för Finn Lykke och därmed styra läsningen i en sådan allmän och banal riktning. När hon i sina skriverier där i stället går i närkamp med själva byggstenarna till hela författarskapet. Både i formell och innehållslig mening.
Norska Vigdis Hjorth hör till sitt hemlands kontroversiella författarnamn. Allra mest har hon väckt uppmärksamhet i frågan om hur mycket en roman får använda den egna familjens liv och hemligheter och lämna ut dem till läsarna. Men också om skillnaden mellan dikt och verklighet hos någon som utgår från ett stoff, som ligger så nära de personliga och privata erfarenheterna, att alltsammans kan uppfattas som en uppgörelse med en period i det egna livet där de problem och frågor som diskuteras berör människor som lever i det närmaste grannskapet.
DET SISTNÄMNDA blir på så sätt en etisk fråga. Och det i en tid där moralen och värnandet om privatlivet inte längre styrs av gemensamma överenskommelser eller med hänvisning till någon för alla gällande ideologi i någon religiös eller politisk mening. Arv och Miljö väckte debatt om sådana frågor när den utkom. Men också senare titlar har knutit an till den diskussionen.
En av familjemedlemmarna har i en motroman försökt korrigera innehållet till den egna familjens försvar. Upprepningen kan läsas som ett inlägg som främst hör hemma där. Men den går också så mycket längre. I och med att den fördjupar resonemangen till deras basnivå. Och det i frågan om när en berättelse på prosa blir just skönlitteratur.
PÅ ETT OMEDELBART PLAN är den här romanen enklare än vad Vigdis Hjorth brukat vara. Och det när den skildrar en människas väg från uppväxtvillkoren till vuxenlivet. Som sådan ger den ett gyllene tillfälle för unga läsare att hitta in i vuxenlitteraturen. Huvudpersonens upplevelser av sexualitetens möte med det motsatta könet har här fått en lika avspänd som avdramatiserad återgivning, som man nästan önskar att alla unga skulle få ta del av.
Det sker med en träffsäker humor som man utan vidare måste beteckna som riktigt fyndig. Att det hela dessutom ges en alternativ beskrivning, som visar sig avgörande för hela romanförloppet, är bara ett av de många listiga inslagen från författarens kreativa förmåga. Den som den här gången inte så lite uppehåller sig vid sina egna utgångspunkter.
OCH DET ÄR VÄL JUST HÄR och i alla de oförlösta känslor som får utlopp under handlingens gång, som själva författandet kommit att bli grundmotivet för romanen. När det beskrivs som en akt där dikten blir sannare än verkligheten. Det är onekligen ett anspråksfullt påstående. Men ändå får Vigdis Hjorth sägas försvara en sådan uppfattning på ett mycket konstruktivt sätt i sin berättelse.
Visst är det ett inlägg i Arv och miljö-debatten. Men på samma gång blir det också trovärdigt och tänkvärt i ambitionen att närma sig den i litteraturen återkommande frågan om vem en människa är. I det här fallet tillämpad på en hel familj, delar av dess närmaste umgänge men allra mest den 16-åriga flicka och dotter som porträtteras och hennes vad man kan kalla tröskelliv. Från ett utvecklingsstadium till ett annat.
LÄST SÅ kan man även betrakta Upprepningen som en fallstudie, som griper över en hel familjs historia. Där introspektionen är den viktigaste kunskapskällan, där det outsagda men spända och laddade i medlemmarnas inbördes förhållanden och där det omedvetna i minnet bär spår i såväl den smärta som i den dödslängtan som också ingår i de här sammanhangen.
Visst kan romanen ibland sägas vara en smula förutsägbar med en konstruktion som inte undgår att lysa igenom. Och lite tillrättalagd. Ändå är den samtidigt mästerlig i förmågan att belysa samspelet i en familj som ett spel mellan medlemmarna, där några måste axla rollen som syndabockar. Och om hur skuldbeläggning och frågorna om skuld och skam är styrmedel i en inte oväsentlig maktkamp.
DEN SOM VI ALLA har erfarenhet av. Mer eller mindre. Och Vigdis Hjorths bok fångar och återger skickligt hur samspelet kan se ut både i vår kommunikation med ord om ordens, diktens och det reala livets verkligheter och dess uttryck i skilda sammanhang. Kanske kan man därtill se henne i rollen som lika mycket virus som virolog, när hon närmar sig olika delar av sig själv. Tvetydig i bägge dessa avseenden.
I bokens allra sista episod inträffar ögonblicket, när ett då i det förflutna möter nuet hos den Vigdis Hjorth som skrivit den här romanen. Och därmed också samlar ihop dess olika spår, sidospår och ledtrådar trots det emellanåt såriga innehållet till en efter läsningen onekligen tänkvärd och kvardröjande upplösning. Ett sådant romanslut är bara en riktigt bra författare mäktig.
Bo-Ingvar Kollberg
Sidstycken.com