TEATER. Teater Blanca: Gösta Berlings saga – en musikalisk Värmlandsberättelse. Framförd av Teater Blanca fritt efter Selma Lagerlöf. Regi: Teater Blanca under Magnus Dahlerus ledning.
Veronica Nyström gör Majorskan i Teater Blancas uppsättning av Gösta Berlings saga. Här framför den övriga ensemblen i pjäsen. Foto: Milon Högberg Ekbom.
Teater Blanca är en ensemble som går från klarhet till klarhet och blir allt bättre för varje gång. Det gäller i hög grad deras dramatisering av Selma Lagerlöfs Gösta Berlings saga med sin hyllning till fantasin och livsglädjen. Den här gången i en utformning som inte glömmer bort tyngden hos dem som lever under mera vardagliga och prosaiska villkor.
DET ÄR NÅGOT SPECIELLT med Teater Blanca. Med deras öppenhet och direkta kontakt med publiken. Där skådespelarna laddar rollerna med närhet och värme. Och blir ett med sina gestalter. Var annanstans formas pjäsen med deras egna accenter till en fullödig gåva? Överlämnad till dem som ser på. Här är vi, var så goda!
Nu har man Selma Lagerlöf och Gösta Berlings saga på repertoaren. Visserligen lite omknådad på teaterns eget vis. Och avlyssnad för att passa in på den egna scendialekten och Teater Blancas eget scenspråk. Fysiska uttryck, sång och musik hör dit. Men numera även de tekniskt avancerade turerna som tillåter de medverkande att pröva nya vägar för sin vilja att nå fram och kommunicera med de teaterintresserade mottagarna.
DE STORA FRÅGORNA om skuld och försoning, kärlek och svek, som är så viktiga i förlagan får i deras nya iscensättning ett kanske enklare förlopp än hos originalet. Men ändå är den värmländska närvaron aldrig långt borta. Som det ska vara. Sintram på det ondas sida blir där mycket en renodling.
Han visar sig vara en hejare på att manipulera och förföra. Majorskan körs bort till sin vandring uppåt Finnskogarna. I en scen och när nöden är som värst, knackar socialismen på dörren. Men det blir ogjort väder där. Lika som hos Selma själv en gång. I denna flerspåriga uppsättning.
EKONOMISKT ÄR DET en orolig tid. I ett samhälle där förutom järnbruken jordbruket ger arbete och levebröd. Svält och umbäranden hör till dagordningen. Men det gäller inte de arbetsskygga kavaljererna. Hemfallna åt både nöjet för stunden och livsberusning. De söker hellre livsglädje och äventyr. Och väljer en annan väg.
Teater Blanca har i sin dramatisering använt några av de välkända huvudspåren. Rollerna är överflyttade från personerna i romanen. Förutom majorskan också brukspatronen och storbonden Sintram. Kvinnornas invecklade kärleksäventyr får dock sägas vara nedtonade. Även om Anna, Ebba, och Elisabet förekommer. Direkt eller omnämnda. Och den som vet hur slipstenen ska dras för att tjusa deras hjärtan, Gösta Berling själv, har fått finna sig i att reduceras till en andraplansfigur.
DET VAR LITE SI OCH SÅ med prästernas moral och vandel i 1800-talets Värmland. Man kunde räkna till ett 30-tal avsatta eller försupna företrädare för det andliga ståndet. Allt detta är i romanen föremål för Selma Lagerlöfs oöverträffade fantasi. Kompletterad med lokala sägner och legender, som hon kunde knyta an till i sin diktning. Där är teaterversionen mera återhållsam. Men lite folksagostoff har dock slunkit med.
Kulturprofilen och eldsjälen Magnus Dahlerus har i sin regi, som vanligt, hittat en nivå för framförandet, som ger flera av aktörerna det utrymme de behöver i det förtjänstfullt finurliga och inte så lite fängslande samspelet. Det betyder också att folklivet och de berördas upplevelser som kollektiv har en framträdande plats i föreställningen. Med tyngdpunkten samlad till den period när de var som mest drabbade. Kavaljererna lider dock ingen nöd. Den kontrasten är väl tillvaratagen.
JAG VET MIG INTE om Teater Blanca åstadkommit en så tekniskt väl genomförd scenframställning tidigare. Där ryms videofilm, dubbelexponeringar, skuggspel, kråkor mot fonden, utblickar långt ut i universum, en utvikbar scenvägg, lite slapstick och en ljussättning som skickligt följer förloppet. Milton Högberg Ekbom, ljuset, och Martin Hast, ljudet, får högsta betyg.
En särskild eloge också till Paulina Partanens kostymdesign och masker, som ger uppsättningen helt egna kvaliteter. Chatarina Oldermarks originalmusik är likaså värd mycket beröm, så känslig ända in i finliret som den är. Det är hon som sitter vid keyboarden. Urvalet och framförandet av de tillagda sångerna och dansinslagen, de senare signerade Emelie Englund, måste omnämnas.
SKÅDESPELARINSATSERNA ligger på en liknande nivå. Allesammans vore värda att lyftas fram. Vid sidan av Veronica Nyströms Majorska och Niklas Morén i rollen som Sintram, som bägge förtjänstfullt låter sina roller färdas på en mycket god nivå, dessutom Ragnar Björk i titelrollen och Joakim Schedins Farbror Eberhard, som hinner lysa lite extra under sina framträdanden. Därtill dragspelande Örjan Englund och mångsidige rytmhållaren Pelle Andersson.
Slutligen är det omöjligt att inte slå fast att Magnus Dahlerus gör ett jättejobb med sin Teater Blanca. För varje ny uppsättning blir ensemblen bara bättre och bättre. Utan sådana eldsjälar skulle åtskilligt av hela det svenska kulturlivet inte vara så överdådigt rikt.
NÄR DET BLIR DAGS för utdelning av Uppsala kommuns hedersmedalj och hedersstipendium nästa gång, är han den lämpligaste och mest självskrivna kandidaten som står att finna.
Föreställningens Sintram görs av Niklas Morén. Han representerar de mörka inslagen i tillvaron som får gott om plats hos människorna i gemen. Medan kavaljererna hemfaller åt livsberusning och hyllar nöjet för stunden. På bilden också Ester Rundström. Foto: Magnus Dahlerus.
Bo-Ingvar Kollberg
Sidstycken.com
Teater Blanca: Gösta Berlings saga – en musikalisk Värmlandsberättelse. Manus och produktion: Teater Blanca, fritt efter Selma Lagerlöf. Regi: Teater Blanca under ledning av Magnus Dahlerus. Originalmusik: Chatarina Oldermark, kostymdesign, kostym och mask Paulina Partanen, arbetshandledare: Eva Jansson, rörelser och dans: Emelie Englund, krampusmask, nyckel: Niklas Morén, karta och kontrakt: Ester Rundström, scenografi: Teater Blanca, djävulsbild: Erik Lindgren, snickare, sömmare: Saad Ahmad, ljus: Milon Högberg Ekbom, ljud: Martin Hast, film: Teater Blanca, Andreas Olander och Simon Fredriksson. Aktörer: Veronica Nyström, Niklas Morén, Isak Wikberg. Kavaljerer: Ragnar Björk, Mikael Andersson, Joakim Schedin, Paulina Partanen, Axel Berglund och Mattias Rembrink. Folk: Ester Rundström, Helen Jansson, Petra Svensson, Lotta Hulth, Emil Stark, Robert Lundberg, Magnus Dahlerus, Milon Högberg Ekbom, Antonio Palm. Skogsväsen: Linnea Lövberg, Hanna Newman Eva Bergengren. Orkester, kavaljerer: Chatarina Oldermark, Örjan Englund, Pelle Andersson och Lovisa Ullman.