TEATER. Uppsala stadsteater, scenen Ettan: Pappa är död av Jesper Feldt. Regi: författaren.
Kontaktlöshet och pappalängtan står i förgrunden i Jesper Feldts dramadebut med pjäsen Pappa är död. Den rymmer både konflikter och humor i skilda tappningar. Som inbrytning i ett i dramatiken inte särskilt utforskat ämne, ger den mersmak.
FAMILJEN VAR LÄNGE samhällets minsta enhet. Sedan det gamla bondesamhället avskaffades är det, som bekant, inte längre så. I stället har var och en blivit sin egen lyckas smed. Och var och en står sig själv närmast. Med narcissismen som det grundläggande begreppet. Det gäller också äkta makar och syskon. Det ställer till problem.
Både vid skilsmässor och dödsfall. Såväl före som efter, när det handlar om sådana tilldragelser. Det senare förstås bara en gång. Det har skådespelaren och nu också dramatikern Jesper Feldt tagit fasta på i sin debutpjäs Pappa är död, där han också själv är regissör.
DENNA KOMEDI i två akter handlar om ett möjligt dödsfall. Den som uppsöker pjäsen får se vad som gäller. De hädanfärder vi möter i kriminalfall, på teve eller bio, är ju fejkade. Efteråt tvättar skådespelaren av sig sminket och pallrar sig hem. Det är vår vanligaste form av underhållning.
På Uppsala stadsteaters näst minsta scen går det något allvarligare till. Här möts tre syskon vid vad som kan vara deras pappas dödsbädd. Och då kommer de äkta känslorna fram. Hur ska det bli med arvet? Och vad ska vi göra med huset? Mamma måste ju ha någonstans att bo.
INTE NOG MED att två bröder och en syster sammanträffar. Det gör också gamla oförlösta, obearbetade och sedan länge undertryckta och hopsamlade konflikter. Sådant som Lars Norén, i åminnelse, var en fena på att visa. Jesper Feldt är betydligt mera återhållsam. Men visst är det också den här gången fråga om ett och annat som krackelerar. Om det hela leder till ökad självinsikt, är det upp till publiken att avgöra. Fast egentligen nog tveksamt.
Det är i stället annat som vädras. Främst då kontaktlöshet. Och mer eller mindre framgångsrik pappalängtan. Gott om fungerande fäder är det ont om. Det blir vi alla varse. Förr eller senare. Och vad rollerna i den här pjäsen längtar efter, är just en sådan raritet. Mitt i all konkurrens, svartsjuka och syskonrivalitet.
ÄVEN OM DET ÄR SVÅRT att få till det, om nu pappan verkligen är död, så är det ohyggligt knepigt att bli sedd av honom, så här efteråt. Försöka duger dock. Och det är vad skådespelarna Peter Perski, Joel Schmidt och Moa Silén ägnar den mesta tiden åt.
Förloppet är lika långt som en halvmara brukar hålla på. Med inlagd vätskekontroll. Det är för det mesta väl använd speltid. Och man ska komma ihåg, att de otillfredsställda behoven har haft en hel dryg mansålder på sig för att växa fram. Med ränta på ränta. Att hitta identifikationer och förebilder tar sin rundliga tid. För att inte tala om utvecklingen av basförmåga till förtroenden och livsnödvändig tillit. Det sistnämnda kan vi inte få för mycket av. Jesper Feldt vevar på. Ibland med frihjulsåkning. Några gånger med kraft i tramporna.
NÄR HARRY FRIEDLÄNDER deltar i handlingen är det dock utom tävlan. Han är läkaren. Med en sådans distans till vad som händer. Ibland mest som gäst i verkligheten. Läkarsatir är ett säkert kort i de flesta komiska sammanhang och har funnits i skilda tappningar under hela teaterhistoriens gång. Den här varianten fungerar så där. Lite hemlighetsfullt fåordig. Svävande på målet. Som han bör vara, för att inte röja föreställningens upplösning i förtid. Då är det annorlunda beställt med de andra tre på scenen.
Joel Schmidt intar som lillebror Dan vid ett tillfälle fosterställning. Också mycket tidiga upplevelser som aldrig övervunnits får plats. Vem var det som sa att män inte kan uttrycka känslor? Att han är dansare till professionen ger honom möjligheter att hitta fysiska motsvarigheter till hur han har det ställt innerst inne. Hans kroppsspråk på slutet med nära till danssteg i cirkel kan tolkas i den riktningen. Hans depression visar samtidigt ett utanförskap, som onekligen har fog för sig.
KANSKE ÄR DET föräldrarnas äktenskap som upprepas, i repris, hos mellanbarnet Niklas, som Peter Perski fått på sin lott. Han står i valet och kvalet, när han väljer mellan att skiljas eller att fotvandra. Moa Silen är systern Alice. Kraftfull pådrivare att huset ska säljas. Emellanåt gör hon sjuksyrran Eva. I det senare är hon rent hialös. Riktigt hur det ska tolkas blir lite oklart i det här sammanhanget.
Dramatikern och regissören Jesper Feldt har med sin frihandsteckning av nära relationer skapat en föreställning, där rollerna nog är som folk är mest. Både mer och mindre. Som vi alla. Det är i alla fall tryggt att veta. Pjäser om pappalängtan växer dock inte på trän. Som inbrytning i ett i dramatiken inte särskilt utforskat ämne, blir den här föreställningen ett pionjärarbete med mersmak. Den rysliga titeln till trots.
Bo-Ingvar Kollberg
Sidstycken.com
Uppsala stadsteater, scenen Ettan: Pappa är död av Jesper Feldt. Regi: författaren, koreografi: Philiip Berlin, scenografi och kostymdesign: Helga Bumsch, dramaturg: Vesna Stanišić, maskdesign: Sigrid Nathorst-Windahl, Ljusdesign: Jonas Nyström, musik: Siri Jennefelt. Skådespelare: Harry Friedländer, Peter Perski, Joel Schmidt och Moa Silén. Statister: Hans Wärnsberg och Per Svalander.