EN NY BOK. Catrin Ormestad: Fyren vid havets slut (Bazar)
Catrin Ormestad har inmutat Gräsö i Stockholms norra skärgård, ett av Sveriges vackraste områden, som skådeplats för sitt författarskap. Foto: Stefan Tell.
Främst står kärleken. Men också havet, naturen och de i olika skepnader framställda personerna i Catrin Ormestads dagsfärska, nya roman Fyren vid havets slut. Den utspelas i skärgården, är omåttligt rik, överdådigt skriven, fylld av spänning, och rymmer ett vitt spektrum av dagsaktuella teman. Allt fängslande och suveränt återgivet. Det är ett mästerverk, som inleder bokhösten.
DEN INNEHÅLLER beröring. Alltifrån själarnas möten till erotisk närhet. Miljön är Stockholms skärgård, norra delen. Gräsö. Öarna ut mot Ålands hav. Catrin Ormestad har inmutat en av Sveriges vackraste platser, fortfarande ganska orörd, som skådeplats för sitt författarskap. Och hon återvänder dit i sin nya, dagsfärska roman Fyren vid havets slut.
Det är en skildring där man vill stanna kvar, länge, också efter lästidens slut. Och den är skriven med ett språk, emellanåt i den levandegörande poesins närhet. Men oftare i en medryckande berättarstil där ett överflöd av händelser, människor, stämningar och tankar utvecklas, byter plats och fördjupar läsningen till mångskiktade upplevelser. Som visar på romankonstens rikedom och förmåga, att som den kanske främsta av alla konstnärliga uttryck närma sig livets innersta puls, ge form åt våra känslor i alla deras motsägelser och förmedla närbilder av tillvarons djupaste villkor. De som vi alla möter och blir delaktiga av. Mer eller mindre. Förr eller senare.
CATRIN ORMESTADS ROMAN är så omåttligt rik, så fylld av exakta iakttagelser, att förundran blir det kanske närmaste man kan komma. Om man vill beskriva läsarens reaktioner. Kompositionen och intrigflätningen är enastående. Som vid all läsning skapar den och väcker förväntningar långt utöver det vanliga. Man tror sig ofta vara något på spåren. Men Catrin Ormestad gäckar ständigt all sådan beredskap. För hela tiden finns det oväntade där. Det minst sannolika. Det är en intelligent författare som för ordet, men helt på den läsares sida som gärna möter livets mångfald i dess alla uppenbarelser.
Visst finns där också trådar till Odysséen , det grekiska hjälteeposet, och då kanske allra mest Sjätte sången, den med Nausikaa-episoden. Men som en romanen tvärsigenom stående scenografi finns också det miljöhot och den klimatskris som ingen av oss längre kan blunda för. Samtidigt pågår där ett löpande spår om en författares kamp med sitt stoff. Vad annat än symbol för detta kan man tolka allt det intresse som ägnas fågel- och djurlivet i dess olika skepnader och den ideliga kampen för att hålla en skadad havsörn vid liv och få den att återfå sin flygförmåga. När den som färdig roman lyfter från fyrtornet med kraften i sina egna vingar.
DEN ÄR SÅ överdådigt genomkomponerad och fylld till bristningsgränsen med sidospår och uppslagsändar, detaljer ur skärgårdens mångfacetterade liv och precisa tankar hos människorna, att det nog inte räcker med bara en genomläsning för att upptäcka mängden och vidden av innehållet. Och dess tillämpbara områden för en stor läsekrets. Huvudpersonen, Tamara, som gör dramatiskt möjliga entré i inledningen blir en vän för livet i all sin gåtfullhet och samtidigt en följeslagare.
Alltigenom värd att lyssna till i de många episoder där hon konfronteras med existentiella utmaningar med pejling rakt på och in i den tillvaro, som vi utan omsvep kan känna igen i dagens verklighet. Visst har hon ett sätt att möta allt hon kommer i kontakt med vad vi kan kalla en extrem känslighet. Men med större rätt kan man säga, att hon äger en empatisk förmåga som i sin totala räckvidd omfattar allt levande.
PÅ DEN ö, Örskär, där hon vistas finns naturligtvis också gestalter med andra preferenser, erfarenheter och drömmar. Viktigast av dem är den på sätt och vis ”ilandflutne” Roman, från oljeplattformarnas värld. Det blir med honom som Tamara får bära romanens kärlekstema, som när allt kommer omkring är det allt övergripande motivet. Så alltigenom suveränt utfört och så anpassat till dagens villkor att det är omöjligt att känna annat än både beundran och den djupaste respekt för hur Catrin Ormestad här går till väga.
Även ursprungsbefolkningen, skärgårdsborna och rospiggarna från tidigare generationer bereds plats, lika övertygande och fängslande återgivet som det allra mesta i den här boken. Där finns också lite då och då genreväxlingar i berättarperspektivet med rejält spännande och gripande partier, som man, liksom vid allt annat, tar till sig under den fängslande läsningen.
MEDAN KÄRLEKEN ÄR huvudmotivet kan man också säga att havet samtidigt intar samma roll. Det är inte utan att man naturligtvis emellanåt får August Strindberg, och då inte bara I havsbandet, i tankarna. Andra ämnen under handlingen gång är frågorna om en människas val mellan frihet och tvång, godhetens natur, föräldraskapets innebörd, skuldens plats bland våra sätt att umgås, beroenden mellan människor, makt i nära relationer. Alla hade varit värda uppmärksamhet här.
Naturskildraren Ormestad står, som i det övriga, också i en klass för sig. Varje läsare bör nog ha tillgång till ett eget exemplar. För de många kloka tankarna är alla värda ett lodrätt streck i marginalen, liksom de avsnitt som handlar om närhet och värme i människolivet. Om någon undrar, vad som krävs för att vara värd någons kärlek har Fyren vid havets slut flera lika genomtänkta som fint formulerade förslag till svar. Jag kan till sist inte hålla inne med vad jag tycker om Fyren vid havets slut. Den är ett mästerverk. Och det med spets!
Bo-Ingvar Kollberg
Sidstycken.com