EN NY BOK. Horace Engdahl: Själen och musiken, (Albert Bonniers Förlag).
Det ska Horace Engdahl till för att färdas från autodidakt till fullfjädrad pianist. Foto: Emelie Asplund.
Vill man hitta ett övergripande tema i Horace Engdahls som ”i stället för en självbiografi” framställda bok Själen och musiken, kunde det vara musiken. Och i synnerhet ett ställningstagande för att människan har en själ. Allt han berättar om, musik och poesi, har själen som minsta gemensamma nämnare. Det kan behövas i en tid, när denna kroppsdel är så svårt ansatt.
DET VAR SOM när jag lärde mig att gå och att prata, jag gjorde det på egen hand. Fast när jag lärt mig läsa och i förväg försökte leva upp till konfirmationsbeteendet och provade det bokstavligt, att ”gå och läsa”, ramlade jag i diket. Det var på Baldersvägen och jag var på väg till mormor. Annars gjorde jag också det helt utan hjälp utifrån. Den värld jag hittills känt till som yttre verklighet, var nu också tillgänglig inuti. Det var som öppnade sig en hittills bara anad aspekt av tillvaron, som jag dessförinnan inte vetat att den fanns.
Det är till den som Horace Engdahl styr kosan i sin som en ”självbiografi” presenterade, nya bok med titeln Själen och musiken. Fast han är betydligt mera försigkommen och fylligare påläst än vad jag var den gången. En av mina allra första böcker var f ö en översättning av norrmannen Frithiof Sælens Snorre säl. Den handlade om motståndskampen mot den tyska ockupationsmakten i Norge under andra världskriget. Och var en fabel i färg för barn och vuxna.
HORACE ENGDAHL rör sig dock över en ännu mera komplicerad materia. I själva verket har han i sin i essäform sammanställda bok närmat sig de stora livsfrågorna på ett lika fängslande som fördjupande och tankeväckande sätt. Den handlar om våra sätt att handskas med livet. Om den ofrånkomliga vaghet vi måste underkasta oss för att tillvaron och livet alls ska gå ihop och bli möjliga. Och det är sådana vändpunkter han berättar om. Ungefär som min egen läsning en gång blev. Med ett före och ett efteråt.
Den centrala utgångspunkten för Engdahl är musiken. När jag som kulturredaktör ibland blev tillfrågad av vilsna läsare om den musik de lyssnade till, brukade mitt svar vara att de skulle låta sig genomströmmas av den. Och den vägen ta emot vad som de möttes av. Jag kan tänka mig att det också är en sådan inställning som kan vara värdefull för den som läser den här boken.
FÖRFATTAREN STYR själv i den riktningen när han beskriver sitt eget musicerande från konkretast möjliga utgångspunkt. Det är när han utan att kunna spela, sätter sig vid klaviaturen och låter tangenter och fingrar följas åt. I en färd där han så småningom blir om inte virtuos, så nästan i alla fall. I åtskilligt av pianolitteraturen.
Det ska givetvis en Horace Engdahl till för att både företa och slutföra ett sådant äventyr. Under färdens gång hinner läsaren få kontakt med och bli delaktig av inte minst Chopins väldiga musikskatt. Dessa utvikningar rymmer så mycket om både musikens basfunktioner och åtskilliga av dess utvikningar, att det är rena grundkursen han öppnar för sina läsare. Med tillägg givetvis också om andra kompositörer som Tjajkovskij, Bach, Mozart och Beethoven för att nämna några. Några av Chopins verk får stå som grundexempel, t ex den tidigt inlärda Vals nr 2, op. 64.
NÄR DET GÄLLER Richard Wagner är avsikterna mera riktade och avser nog i första hand att en smula krångla den kontroversielle operakompositören ur dennes inte alltid från ideologiska synsätt helt opåverkade liv och verk. Det är i det avsnittet som Engdahl också, allra tydligast, synliggör den konflikt mellan kritisk reflexion och emotionella verkningar hos musiken som väl ingen lyssnare undgår. Men det får nog sägas gälla i allt umgänge med konst över huvud taget. Brecht föredrog, i samband med teatern, att sätta teorin först. Att han bara lyckades sådär med det, är väl en mätare så god som någon.
När Johannes Brahms är på tal och vid flera andra tillfällen uppehåller sig boken vid spörsmålet om människan har en själ. Det besvaras indirekt. I och med att allt Engdahls skriver kan ses som inlägg i denna fråga. Svaret är uppenbart. Den finns! Innehållet i Brahms gudomligt vackra Haydnvariationer förmedlas i en presentation, som man gärna kan låta ligga uppslagen, medan man lyssnar. Så exakt och dessutom med knorr som den gås igenom. Det finns en väldigt fin tolkning med Herbert Blomstedt via datorn.
HORACE ENGDAHLS lilla bok är synpunktsrik i större omfattning än vad många betydligt tjockare böcker kan vara. Vill man välja ut något, bland allt som kunde lyftas fram, skulle det kunna vara hans utsaga att ”det största i litteraturen är inbillat”. Med tanke på en av modeströmningarna från senare år borde det innebära att han sätter det senare ledet i begreppet ”auto-fiktion” främst.
I bokens allra sista rader säger Engdahl sig vara nöjd med att befinna sig i minoritet. (Om han nu är det, fortfarande?). Och tillfreds ”med andra ideal än de gängse och lite motvalls”. Jag tror att jag förstår vad han menar.
Bo-Ingvar Kollberg
Sidstycken.com