EN NY BOK. Anneli Jordahl: Kallet (Norstedts).
Anneli Jordahl visar ett inte oävet handlag som stämningsmålare, Foto: Kajsa Göransson.
Det är det utifrån registrerade som står för handlingen i Anneli Jordahls roman Kallet. Den utspelas i den jämtländska fjällvärlden under andra världskrigets år, då Norge var ockuperat. Med motståndsrörelsen som en viktig aktör, inte minst vid flyktingsmugglingen till Sverige, har det blivit en både spännande och faktarik bok. De förnämligt gestaltade människoödena bidrar till det goda helhetsintrycket, där också poesin och naturbilderna är framträdande inslag.
BÖCKER SOM INGÅR i förlagens vårutgivning hamnar lätt lite vid sidan om, när höstbokfloden sätter in. Risken är knappast överhängande, men bör ändå nämnas i samband med Anneli Jordahls roman Kallet. Här handlar det om Jämtland och därifrån minns vi akademiledamoten Per Olof Sundman, som en gång i världen drev en pensionatsrörelse i Jormlien vid Stora Blåsjön. Centerpartist i Riksdagen, när det begav sig.
Det är också till Sundmans författarskap tankarna går, när Jordahl gått i lära hos dennes korthuggna språk, där det som händer registreras utifrån, iakttagande, som behavioristerna såg på saken. Det är lite Hemingway, det hårdkokta, som är försiktig med den alltför djupa inlevelsen. Sundman brukade hävda att om man visste utgångspunkten för någon som gått vilse, så var det bara att bege sig dit. Följa markens lutning, väja för trädstammarna och de alltför täta busksnåren, gå åt sidan vid stenarna och låta sig ledas av bäckfårorna. Någon djurstig gjorde resten.
KANSKE KUNDE detta också vara en formel för den skapande ingivelsen i Jordahls roman. Den utspelas i samma trakter där Sundman ofta befann sig i sina böcker. Och lederna kan nog också vara desamma i denna berättelse från gränsen mellan Sverige och Norge under beredskaps- och krigsåren 1940 – 45. Då det ena landet räddades av sin neutralitet och den andra var ockuperat av Nazityskland.
Med släkt från trakten har Jordahl haft en gynnsam källa att ösa ur för sin roman. Autentiska berättelser och vittnesmål, som många andra knappast ens hört talas om. Avhandlingar, uppsatser och artiklar i tidskrifter har gjort sitt till. Men den viktigaste rollen givetvis hos sig själv. Den som sammanställt fakta i målet och låtit den egna spänningsskapande förmågan, den flödande fantasin och förmågan att mejsla fram detaljrika interiörer bestämma innehållet. Till det bästa hör också utförsgåvorna både när det gäller de ofta poetiska och inte oävna naturskildringarna och handlaget som stämningsmålare.
MED TRE förhållningssätt inför krigsårens vidrigheter visar Anneli Jordahl hur vår inre halt kan sättas på prov under omständigheter, som inte bara utmanar vad som kunde kallas vardagsmoral. Utan också vad frånvaro av empatisk förmåga och civilkurage betyder i ett större perspektiv. Det går i det här sammanhanget inte heller att tänka bort hur långt vår egen tids vilsenhet, dess fixering vid underhållning och den inte så sällan manifesterade beröringsskräcken för allvar skulle komma i dagen. Under villkor liknande dem som det norska folket fick uppleva in på bara skinnet under ockupationsåren.
Den odiskutable hjälten i Jordahls skildring är givetvis romanens ödemarkssamarit Karolina Rustad, som handlar som en medmänniska skulle göra och nog också de flesta av oss. Det kan man i varje fall hoppas. Inte vildmarksdoktorn Hummel heller, som här inte ska sammanblandas med rollen i Strindbergs kammarspel Spöksonaten, beter sig nog på något annorlunda sätt. Värre är det med fulingen Henry Rinnan. Finns det några, och i så fall vilka, som kunde vara hans kopior i dagens samhälle, dennes politiska motsvarigheter. Som skulle vara beredda att axla den uppgiften? Här tangerar boken rena sprängstoffet.
ANNELI JORDAHL skriver sin berättelse som i scenbilder. Hennes förmåga att förse dem med ett så tryckstarkt liv att de dröjer sig kvar i en episodform, som övergår till att bli läsarens personliga och egna egendom är en av bokens odiskutabla kvaliteter. Sedan må intrigen i helheten ibland upplevas som aningen rapsodisk. Det står vi ut med. I en roman som ändå är hemhörig i blandvändarsegmentet.
Bo-Ingvar Kollberg
Sidstycken.com