EN NY BOK. Lotta Lundberg: De aningslösa (Natur & Kultur)
Konstens plats i samhället och skapandets villkor är framträdande teman i Lotta Lundbergs roman De aningslösa. Foto: Viktor Gårdsäter.
Man må tycka att mänskligheten någon gång kunde lära sig och träda ut ur aningslöshetens skugga. En påminnelse om detta fenomen, i hög grad närvarande i vår egen tid, ger Lotta Lundberg i sin nya roman med just namnet De aningslösa. Till det som avhandlas hör bl a eutanasin, som drabbade handikappade barn under Tysklands naziepok. Men också de barnhem som tillkom då och fortfarande förekommer riktade mot föräldralösa barn. Sammantaget har det blivit en både fängslande och gripande bok.
KANSKE ÄR BOKTITELN, De aningslösa, tänkt som en maning till vår egen tid? Och i så fall tillämplig i många sammanhang. I varje fall borde förra århundradets vidriga krig ha medfört åtminstone någon tankeställare för mänskligheten. Riktar vi dessutom blicken mot ett stort grannlands pågående anfallskrig mot en annan granne, borde även detta ha ett avgörande inflytande hos alla miljömedvetna, att här pågår ett klimatkrig med oåterkallelig förgiftning av både atmosfär, vatten och jord.
Riktigt så långt sträcker sig inte Lotta Lundberg i sin roman som har eutanasi, fertilitet och barnuppfostran som övergripande teman. Eutanasin lyfter fram vad som hände med människor i Nazityskland, där de som bar på svåra mentala diagnoser eller grava kroppsliga funktionshinder och därför betraktades som överflödiga i samhället avlägsnades. Temat med ”barnuppfostran” är tillämpligt på hur många tusentals barn i Ukraina kidnappades 2022 och fördes till Ryssland. I början av de nu pågående fientligheterna. Om deras vidare öden vet vi nästan ingenting alls.
MEN OCKSÅ, när på ett liknande sätt föräldralösa barn samlades i anstalter där de fick skolning med syftet, att så småningom bli goda soldater i ett framtida Tredje rike. En företeelse som inleddes under nazitiden och fick en fortsättning i DDR. Och gällde då bl a barn till föräldrar, som varit på väg eller redan hade flytt till väst.
Det tredje huvudspåret i boken har väl kanske inte i första han med aningslöshet att göra. När Lotta Lundberg här skriver om fertilitetsklinikernas verksamhet. Och då främst hur äggdonationer går till för barnlösa par med den medicinska behandling de genomgår vid utebliven befruktning. Där utspelas handlingen på en klinik i Schweiz, som tidigare använts som barnhem och skildrar några kvinnor som tjänstgör som äggleverantörer.
MED SITT SKIFTANDE innehåll är De aningslösa en roman som nästan bågnar under sitt inre tryck. Den inledande delen ger förutom fakta i målet också närbilder av upplevelser under förloppet hos just de hjälpsökandes verklighet. Mellandelen utspelas under slutskedet av andra världskriget och har sin fasta punkt hos barnmorskan Irmgard och hennes möten med just de föräldralösa barnen.
Men här finns också bokens mest spännande och gripande partier. Och det med ett innehåll, som skulle räcka till en berättelse som har sin egen dramaturgi i krigsårens skugga. Där framgår inte minst vilken hantverksskicklig diktare det är som suttit framför ordbehandlaren. På samma gång som de tankekluster som finns utplacerade här och var dröjer sig kvar långt efteråt. Till det som blir allra svårast att smälta vid läsningen hör exemplet med den föräldralösa, adopterade, sexårige pojken som efter en tid hos fosterföräldrarna reklameras. Och lämnas tillbaka.
DET GÄLLER över lag också det avslutande partiet med inlagda diskussioner om bl a konstens plats i våra liv, skapandets villkor och hur de påverkar sina utövare. Och dessutom dennes sätt att leva. Där ingår också tankar om människovärde i olika belysning. Men även scener med utsnitt från den sårbara tillvaro och de livsbetingelser som gällde för de drabbade barnen. Att Lotta Lundberg är en av våra främsta författare får här klara belägg.
I synnerhet i förmågan att frammana de stämningar av skräck och den utsatthet som bestämde villkoren. Just blicken för de dimensionerna är rent mästerlig. Att sedan kanske ett och annat hamnar utanför en manlig läsares horisont är förstås ogörligt. Ändå är De aningslösa en roman väl värd den möda tillägnandet kräver.
Bo-Ingvar Kollberg
Sidstycken.com