EN NY BOK. Agneta Pleijel: Brandholmssund – texter 2010 – 2026 (Norstedts)
Agneta Pleijel skriver utan graderingar eller hierarkier. Väl medveten om ordens laddningar med mångtydighet och allt motsägelsefullt som de också rymmer. Foto: Göran Segeholm.
Det blir en storartad upplevelse att slå följe med Agneta Pleijel där hon vandrar runt i sin glömska och glimtvis möter tidiga minnen ur sitt liv i höstboken Brandholmssund. Hennes språkliga känslighet är som vanligt utmärkande också i de här återblickarna från tidiga år. Och det är inte svårt att dela den lycka Pleijel kan uttrycka i dessa erinrade och nyskapade hågkomster.
DET EGNA UPPVAKNANDET men kanske också återgivningen av en dikts eller en hel boks tillblivelse svarar för öppningen i Agneta Pleijels medverkan i höstens bokflod. Livet visar sig glimtvis och mycket handlar om de ögonblick då något ger sig till känna. Ord och formuleringar som visar att något ägt rum tidigare, under natten som flytt eller händelser från den tidiga barndomen. Det gäller att fånga något som varit. Där det mesta förrunnit. Som drömmarna av vilka de flesta tappat både form och innehåll. Men kvarlämnat en landskapsbild, där ofta lekvännen gör sig påmind, Ulla, i allra första början.
Vi känner igen spåren från Mälaren som funnits med tidigare i författarskapet, kanske allra mest i genombrottsverket Vindspejare. Det är här en lantlig idyll med hästar, kor och höns. Och grisen Hjalle, som slaktas till varje jul. Men återuppstår, i likhet med fornnordiska Särimner, lite efteråt. För att gå samma öde till mötes ett år senare. Det är där som morföräldrarna bor. Föräldrarna finns med bara genom sin frånvaro och när de kommer och hälsar på, har de glömt sin egen dotter. Att hon finns.
DET GÅR ett stråk av saknad, sorg och vemod genom den här boken. Texter 2010 – 2026 lyder dess underrubrik. Titeln är Brandholmssund, namnet på gården med morfaderns äppelodlingar. Och ”brandholmar” kallades de kullar i landskapet där kasar tändes då det var fara på färde. Fiender som landstigit och var på väg eller pesten som hotade att drabba befolkningen.
De knappt 30-talet texterna i boken är satta med både jämn och ojämn högermarginal. Visst är det prosa med en beskrivande röst. Men ännu mera tar man innehållet till sig som dikter, där varje ord kan rymma en skimrande skatt. Hon är mästerlig, Agneta Pleijel, lika mycket i vilken dialekt hon än väljer. Liksom hennes dramatik för rösten vidare som ofta rör vid de stora livsfrågorna. Och människans gåta. ”Själva livet är ett sannskyldigt mysterium” säger hon i en text. Med tillägget: ”Tänk att ha varit med om det! Man få säga att man haft tur.” Och vi läser och känner med ens en väldig lycka.
OCH DET ÄR just det konkreta och enkla som det handlar om. De glimtar som gör sig påminda i ett långt och framgångsrikt liv för henne som författare. Den som är 80+ vet vad hen talar om. Det betyder en bok som har lika stor tyngd i sitt ärende som vilken ”självhjälpsbok” som helst. Skillnaden är att den saknar behagsjuka eller inställsamhet. Det är ett liv rakt av som återges. Utan graderingar eller hierarkier. Ett livsvittne delar med sig av sin klokhet och visdom. Väl medveten om det verbala fältets laddningar med mångtydighet och allt motsägelsefullt som det också rymmer.
En av infallsvinklarna handlar om att skapa, inte minnas, det förflutna. Där de flesta detaljerna förkommit. Och med ett sådant förhållningssätt blir frågorna det aktiva sättet att närma sig sitt liv. På så vis formulerar texterna samtidigt kärnfrågan hur vi håller oss levande. Och det sker inte i första hand genom någon passiv minnesfunktion. I stället blir det skapandet som ger oss svaret, när vi inte vet. Och varje dikt i denna anda en fråga utan svar, något ofärdigt och öppet. Just det vi kallar konst.
MEN AGNETA PLEIJEL värjer sig heller inte för att ringa in det vi alla förr eller senare ägnar vår uppmärksamhet. Med allt från vad vi menar när vi talar om Gud, om dennes stränghet och vår skuld eller den vaknande erotiken hos de barn som befolkar dikterna. I andra texter ritar hon av gården med alla detaljer som huvudbyggnaden och stallet, där även korna har sin boning. Liksom de starka hästarna i jordbruket, Brunte och Fuxen. Att lära sig mjölka är, vilket vi som prövat på kan förstärka, inte någon enkel syssla. Och skönheten kan till allt annat även avläsas i grannfruns förnamn Anna Syster.
Allra mest är det nog värmen och närheten i dikterna som på så sätt också går läsaren till mötes, som man tar till sig från umgänget med boken Brandholmssund. Den språkliga känsligheten i Agneta Pleijels texter är nog det som tveklöst utmärker hennes verk även den här gången. Att under sådana förhållanden få slå följe med en av vår svenska litteraturs verkligt stora författare och finnas intill, där hon vandrar runt i sin ”glömska” blir till en storartad upplevelse även den här gången.
Bo-Ingvar Kollberg
Sidstycken.com