EN NY BOK. Sandra Lillebø: Sakernas tillstånd. Översättning: Ninni Holmqvist (Weyler förlag)
När Sandra Lillebø vill undersöka sitt här och nu, det som romantiteln kallar Sakernas tillstånd, intar hon en introspektiv hållning till sitt liv. Och den roll som modern spelat i processen, när hon blivit den hon är. Det har blivit en utlämnande bok, både av föremålet för iakttagandet och av författaren själv. För den senare säkert en renande upplevelse, att hon efteråt ser klarare på vad hon utsatts för och varit med om. Läsaren inbjuds att delta i detta givande livsdrama, som i mångt och mycket utspelas på ett inre plan.
Sandra Lillebø går rakt på sak. Och är inte särskilt skonsam vare sig mot modern eller mot sig själv i sin bok Sakernas tillstånd. Foto: Helge Skodvin.
MAN KAN SE HENNE framför sig. Där hon sitter vid ordbehandlaren och kämpar med sig själv. Med bilden av modern och samtidigt med villkoren för att skriva en berättelse. Som är en berättelse om den av de närstående, som haft det allt avgörande inflytandet på hennes eget liv. Det handlar om att få distans till sitt ämne. Om att inte själv överväldigas av uppgiften. Och på samma gång hitta ett språk, som kan bära det hon vill säga.
Författaren är Sandra Lillebø. Hennes bok heter Sakernas tillstånd. En tydlig markering av att det är sitt eget här och nu och vad som lett fram till det, som hon vill formulera i ord. En möjlighet hade givetvis varit att hitta en intrig, uppfinna människor och sedan göra omskrivningar av alla konflikter hon själv varit med om. För att förstå just ”sakernas tillstånd”. Lillebøs bok har väckt uppståndelse i hennes eget hemland Norge. Får man utlämna en närstående så ingående som sker här?
LiILLEBØ HAR VALT den kanske svåraste vägen. När hon försöker återge så mycket som möjligt precis som det var. Och hon skonar varken sina närstående eller sig själv. Det här är en bok där många säkert kan känna igen åtskilligt. Från liknande erfarenheter i den egna biografin. Även om själva utgångspunkten är en mammas väg in i en psykos. Sjuka och tills vidare friska, kallade den svenske psykoanalytikern Clarence Crafoord samhällsmedborgarna under det 1970-tal. Då intresset för Sigmund Freuds efterföljare, en mammas anknytning till sitt nyfödda barn och skeva och dysfunktionella familjemönster förändrade både människosyn och samhällsdebatt.
Lite senare kom också begreppet ”medberoende” att influera de här frågorna. Det var i samband med PO Enquists pjäs Bildmakarna på Dramaten, om Selma Lagerlöf. Det var 1998. Den som skildrar hur livet för den kvinnliga Nobelpristagaren själv, kom att påverkas av faderns alkoholism. Den termen är tillämplig även här. Alla lever i sina roller, samspelar och är beroende av varandra. Också när livsmönstren tangerar tillvarons utmarker.
DET BETYDER ETT LIVSDRAMA, som huvudsakligen utspelas på ett inre plan. Man får Vigdis Hjorth i tankarna och hennes Är mor död? Skillnaden är att Hjorth gestaltar på ett konkret plan, hur frånvaron av närhet och inbördes kontakt möts av olika strategier för jagförsvar. Med i första hand dotterns utsiktslösa försök att hitta ett slags försoning. Lillebø uppehåller sig på ett ofta abstrakt plan och är mera distanserad till vad som händer. Hennes ambition blir på så sätt mera att undersöka och förstå förloppet. Bli klokare över det som gör så ont. Medan modern är på väg in i sitt ”paranoida mörker”.
Hos Lillebø dras även den egna författarrollen in i processen. Det är när själva grunden för det skrivande hon håller på med börjar vackla. Tilltron till den egna förmågan, att kunna skriva en berättelse med det här innehållet. Och är det alls tillåtet? Eftersom allt kräver både att gränser överskrids och tabun ställs åt sidan. Det är inte utan att man märker författarens tidigare verksamhet som lyriker, när de mest laddade minnena framställs i fragment. Och när läsaren får fylla i de preciseringar som saknas och på egen hand svara för undertexten.
ÄVEN OM MYCKET i den här boken får sägas vara upprepningar, när episoder återkommer men då från andra infallsvinklar. Och det kanske inte är frågan om så mycket ny handling. Ändå går det att ana en utveckling hos den iakttagande författarens förhållande till modern under skeendets gång. Fram till en lättnad, som kanske varit målet för hela projektet. Och nog är det i det sammanhanget Lillebø vänder sig till sig själv med uppmaningen: ”Allt måste inte vara med”.
I den mån själva skrivandet här syftar till att uppnå en katharsiseffekt, är det nog mest hos det egna författarjaget något sådant kommer till stånd. Men inte heller läsaren blir helt lottlös i det avseendet. Genom att följa med i detta introspektiva drama. Där det i sakens natur nog ligger, att några enkla eller entydiga svar inte står att finna.
Bo-Ingvar Kollberg
Sidstycken.com