EN NY BOK: Lina Sjöberg: Fäboden (Natur & Kultur)
Vårt samtidsjag utan något stöd från vår teknikberoende civilisation är huvudperson i Lina Sjöbergs roman Fäboden. Vad som händer när vi tvingas leva utan dess många elektroniska och andra hjälpmedel är huvudfråga i Lina Sjöbergs roman Fäboden. Det är en spännande bok som ger en hel del möjligheter till inlevelse i det liv som skulle bli verklighet under sådana villkor.
LINA SJÖBERGS roman Fäboden är en bok som vill mycket och som också kommer ganska långt i detta sitt uppsåt. Det är ändå klart att om man vill skriva om de flesta av människolivets villkor, alltifrån uppväxt och olika försök att inrätta sig i tillvaron till äktenskapets många grynnor och blindskär och dessutom om åldrandets speciella problem, är det svårt att undvika en viss splittring när allt ska genomlysas. Ändå är det just i dessa enskildheter som boken väcker sitt intresse, när författaren med sina höga ambitioner lyckas hålla undan även från många av de klichéer som ofta finns med när de här ämnena dryftas.
På dess viktigaste plan skulle man kunna kalla romanen för en handbok i livets konst. Den titel som används för Epikuros välkända skrift med levnadsråd. Även om Lina Sjöbergs berättelser ofta kan ha likheter med de hjälpredor för vårt dagliga umgänge med livet som numera hör till den årliga bokutgivningen, har hon ändå ett eget sätt att närma sig problemen. Den främsta styrkan är givetvis det skönlitterära handlag med vilket hon går till verket. Och det är framför allt i den vardagsnära men ändå med tydlig distans till vår tids utbredda ytlighet hon hittat förhållningssätt som ger resonemangen både bredd och djup.
KANSKE KUNDE MAN därför också rekommendera Lina Sjöbergs roman som lämplig semesterläsning, när själen annars är rejält understimulerad och behöver impulser och inflöde från många håll för att den intellektuella spänsten inte helt ska gå i stå. Handlingen i boken är också av det lättåtkomliga slaget. Den handlar om vad som sker i följderna efter ett dödsfall, en bouppteckning och ett havererat äktenskap. Och om färden från Salatrakten till en fäbod i Orsa Finnmark. Personerna är en mamma och hennes barn som är tvillingar. De senares livsöden visar på framgångsrika karriärer med arbeten såväl i USA som i Bryssel.
Huvudpersonen är dock mamman och hennes liv efter lite planlösa universitetsstudier, först i obeslutsamhetens tecken som hemmafru. Och sedan under knappa materiella villkor som en människa i ett vidare perspektiv, som får illustrera vad som närmast är dagens existentiella villkor sedda genom ett reflekterande temperament. Feministiskt medvetet men ändå till största delen illustrerande ett samtidsjag i den individuella livskampen. Delvis en bild av människan i all sin ensamhet mellan födelse och död. Men också hennes upplevelser av senare års överlevnadsfrågor. Alltifrån klimatkris, skogsbränder, pandemi till flyktingarna, fattigdomen och den allt annat än rättvisa fördelningen av jordens rikedomar.
DET ÄR LITE GRAND av både Hemingways ensamme fiskare på havet och Camus absurda kamp mot sjukdomen i Pesten över den kvinnliga huvudrollen, som lider av både artros och andra ålderskrämpor. Redan att ta sig upp till fäboden i Finnmarken vållar henne största svårigheter. När hon sedan blir kvar där, medan barnen åkt iväg för att proviantera, ställs hennes liv och överlevnad på sin spets. Då blir hon sinnebilden för vår existentiella utsatthet. Ställd i kontrast mot dagens nästan helt teknikberoende civilisation.
När förråden är slut får hon leva på det som naturen ger. Att skogsområden kalhuggits hjälper knappast den som får tillgodose sitt näringsintag med svamp och bär. I avsaknad av både en fungerande mobiltelefon och internet står hon sig slätt, när hon inte kan kalla på hjälp efter en olycka. Det som hänt med barnen hör till de spänningsskapande inslagen i boken. Katten Elvis är enda sällskap i en annars utöver kvinnan själv människotom tillvaro. Kanske hade Lina Sjöberg kunnat spara lite mera på detaljerna i vandringen uppför fjället, där texten nu blir lite för omständlig.
I DEN SENARE DELEN passar de desto bättre. Där kommer författaren också in på hur kroppen själv svarar för den mänskliga styrkan, när det mesta andra inom henne givit upp. Hjärtat och lungorna är kroppsviljans främsta bundsförvant. Den goda aggressiviteten finns också och kan ta över och låta livsviljan styra. När adrenalinet är på tal går tankarna till Schopenhauers teorier om viljan till liv. En poäng är givetvis också när kvinnan tar sig fram genom att krypa. I en Genesistext, Sjöberg är en teolog som kan sina saker, sparar gud kräldjuren och inte människan till sist innan hen tar kväller på den sjunde dagen.
Men mycket i den här romanen handlar även om de påtagliga livssmärtor som ingår i mångas livslott. Det flitiga användandet av inre monolog skapar närhet till skeendet, och sammanförandet av det psykiska lidandet och dess olika fysiska uttryck ingår även i den här bokens människosyn. Mot slutet kommer också en del mera finstilta resonemang om kvinnan Evas kamp mot tiden, för att få den att gå. Och ensamheten, som här definieras som att inte ha någon att skratta tillsammans med. Och så är det ju för oss alla.
DET FINNS DOCK en invändning mot romanen som är svår att hålla tillbaka, och det gäller dess upplösning och slut. Det är överkomligt att följa hur tankarna ger sig ut i olika mytologiska resonemang och där saknas varken asatro eller sentida indiskinfluerad mystik. Riktigt hur Lina Sjöberg menar, är dock inte helt lätt att veta. Där lämnas läsaren i sticket och kanske bör detta slut få en smula översyn, när det blir dags för en pocketutgåva.
Bo-Ingvar Kollberg
Sidstycken.com