TEATER. Uppsala stadsteater, Stora scenen: Bonnie & Clyde. Regi: Niklas Risbeck, scenografi: Jason Southgate
Uppsala stadsteater bjuder med sin uppsättning av musikalen Bonnie och Clyde på en välspelad och finurligt gjord föreställning. Där finns givetvis en berättelse om de båda ungdomarnas rövarstråt utanför lagens råmärken. Men samtidigt låter man också publikens känslor färdas längs sina egna vägar genom dramat.
DET ÄR förskräckligt, det är rysansvärt, det väcker kalla kårar efter ryggen. Att dom törs! Kanske har alla skjutningar, av och till, krattat manegen. Det är nog inte riktigt så vi föreställer oss den amerikanska drömmen. Den om att möjligheten finns, för var och en, att ur de svåraste förhållanden resa sig, med eget hårt arbete, klättra uppåt i samhället och bli sin egen lyckas smed.
Om det vill sig riktigt illa och går ordentligt snett, kan det eventuellt bli som för Bonnie och Clyde i musikalen med deras namn. Uppsala stadsteater har den nu på repertoaren. Bakgrunden utspelades i Texas i USA under första halvan av 1930-talet. Medan det pågick som värst, skötte tidningarna marknadsföringen. Ganska många rån och uppemot 14 överfallsmord hann det bli. Och som inte det var nog, har gangsterparet levt kvar som en legend. Drömmen om ett annat liv är en stark drivkraft. Starkare än det mesta.
FÖRHOPPNINGSVIS ska ingen, i vår tid, ta den här pjäsen som intäkt för liknande bravader. Får vi hoppas. Fast man vet ju aldrig. Det handlar om att bli föremål för uppmärksamhet, om att kompensera en socialt påver uppväxt, om hämndkänslor, om lusten till spänning och äventyr. Men även om kärlek. Musikalen om Bonnie och Clyde bjuder på en välfylld konfektask med underhållning i skilda tappningar. Där finns sång och dans, ljud- och ljuseffekter och en liten välklingande orkester.
Samtidigt har det blivit en listigt utformad föreställning, som redan från början har ett anslag som finurligt tar sig förbi de reservationer som väl finns när alltsammans uppger sig handla om kriminalitet och mord. Och att det ändå är sådant som vi av hävd värjer oss mot. Innan sensationslystnaden sätter in.
DE TILLBAKABLICKAR som behövs för att ge publiken en bakgrund sker därför med hjälp av dockor och ett fokus som blickar tillbaka på drömmar om framtiden, som vi alla vid tidig ålder en gång haft. Nästan per omgående avslöjas också de pågående fängelsestraff som gäller både Clyde och hans bror Buck. Medan pjäsens egentliga handling kommer igång.
Finurligt konstruerad blir på så sätt också den känsla som dröjer sig kvar nästan ända till slutet, att förloppet ändå ska ta en överkomlig vändning med att den inledda brottets bana avbryts. Och allt övergår i mera fredliga och fridsamma turer. Det är också en påverkan i den riktningen som de närmaste hela tiden utsätter dramats huvudpersoner för. När Clyde dock frankt konstaterar att han kommer att få elektriska stolen, som slutgiltigt straff, bryts dock alla förhoppningar i den vägen.
ATT SPELA på och utmana åskådarnas känslor med lite krumbukter så där i smyg, hör till iscensättningens lite oväntade kvaliteter. Annars har det blivit en föreställning som man gärna tar till sig för att den blivit så välgjord och välspelad från alla inblandades håll. Må så vara, att man emellanåt önskar lite skrovligheter under resans gång. Några korrupta sheriffer eller av flyktiga opinioner lättpåverkade åklagare. För att sprida gracerna en smula. Det man särskilt fäster sig vid är den utomordentligt jämna och höga kvaliteten i sånginslagen. För att inte tala om Anders Ekmans ljusdesign som är alltigenom imponerande.
Vem som än kommit på att placera musikerna över hela scenrummet, är det ett lyckokast som i högsta grad betonar att det är musikalens scenspråk som gäller den här gången. Och inte talteaterns, som arbetar med lite andra förutsättningar. Men naturligtvis har scenografen Jason Southgate en ansenlig del i det också i det avseendet smidiga resultatet.
DET FINNS LIKASÅ bara gott att säga om musikerna, med Per Wickström som kapellmästare. Att se honom rocka loss i de snabba rytmerna där han sitter vid synten högt upp till vänster bakom diverse bråte är också en upplevelse. Kyra Bergmans koreografi och Agnes Krasses tankar bakom maskdesignen är även de värda varsin vers. Och nog har samordnaren, dvs regissören Niklas Riesbeck, lyckats över hövan att få till stånd en imponerande enhet i tilltalet till publiken.
I det goda helhetsresultatet ingår givetvis också aktörerna med Lovisa Lindberg Lekfalk som Bonnie och Nils Reinholtz i rollen som Clyde i spetsen. I deras omedelbara närhet svarar Denny Lekströms Buck, Clydes bror, och Karoline Lindland som Blanche också de för förnämliga prestationer. Över lag är sångnivån i ensemblen av högsta klass. Så samtliga där har all anledning av vara stolta över sina insatser.
ÄVEN OM SKEENDET i sin helhet kan tyckas fjärran från allas vår vardagliga tillvaro, handlar det som utspelas på scenen huvudsakligen om att leva i det korta perspektivet. Men ett alternativ, som borde vara lika lockande, finns också med. Här möter pjäsen mycket av dagens konkurrerande ideal för hur vi inrättar oss. Den jämförelsen blir en tankeställare, som följer med på köpet.
Och sådana frågor som de om orsak och verkan, rätt eller fel är, som vi vet, delikata spörsmål i juridiska sammanhang. Det lärde vi oss i en annan av teaterns föreställningar under spelåret. Med musikalen Bonnie och Clyde får Uppsala stadsteater en mycket sevärd och digert genomarbetad avslutning. På vad som måste betecknas som en framgångsrik säsong för Rikard Lekander och hans första spelår som teaterchef. Där han själv varit ansvarig för repertoaren.
Bo-Ingvar Kollberg
Sidstycken.com
Uppsala stadsteater, Stora scenen: Bonnie och Clyde. Text: Ian Menchell, sångtexter: Don Blank, musik: Frank Wildkorn. Översättning: dialog: Nils Riesbeck, sångtexter: Staffan Berg. Regi: Nils Riesbeck, scenografi: Jason Southgate, kostymdesign: Leif Persson, ljuddesign: Hans Surte Norin, koreografi: Kyra Bergman, dramaturgi: Verena Stanišić, ljus och videodesign: Anders Ekman, maskdesign: Agnes Krasse, musikaliskt ansvarig: Oscar Michaelsson, kapellmästare: Per Wickström. Ensemble: Marvin Asante, Tehilla Blad, Miranda Coral Engholm, Natasja Dluzewska, Lara Eide, Robin Keller, Lovisa Lindberg Lekfalk, Karoline Lindland, Jeff Lindström, Denny Lekström, Malin Mases Arvidsson, Robert Noack, Mikaela Ramel, Nils Reinholtz, Nikola Stanković, Pontus Wonkaavara och Joel Zerpe. Orkester: Maria Olsson, Lina Lövstrand, Natasja Dluzewska, Gustav E. Holmqvist, Per Wickström och Andreas Rydman.