Formsäkra röster på teatern

TEATER. Uppsala stadsteater, Ungdomsensemblen: Röster av Yolanda Ryn, Neo Cavieses, Hannes Leidstedt och Clara Grut. Regi: Anja Björck.

Det finns en påfallande frimodighet och säkerhet hos de talangfulla aktörerna i Uppsala stadsteaters uppsättning av pjäsen Röster. På bilden Anna Kryvopust och Ronya Yildiz Ferner som ingår i Ungdomsensemblen. Foto Maria Lilja.

Röster är det gemensamma temat hos Uppsala stadsteater och för dess Ungdomsensemble i deras nya framträdande med en pjäs som också fått det namnet. Det har blivit en formsäker och välgjord uppsättning med tyngdpunkten i rörelsemönster och koreografi där deltagande aktörer kan ta åt sig en hel del av äran för en lyckad kväll.

ALLA MINNS VI kampsången om rösterna som måste höjas för att höras. Då var det tjejerna som tog sig ton och ville ha ett ord med i samhällsdebatten. Sedan dess har åtskilligt hänt och nu ser vi hur de bägge tonlägena i stort befinner sig på jämställda nivåer. Inte minst i den rösträtt som mäts i decibeltal.

Men vad finns mera att göra med rösten? Det väl mest använda av våra verktyg i den dagliga livskampen. Det har Uppsala stadsteaters Ungdomsensemble frågat sig i föreställningen med just namnet Röster, som nu visas på scenen Ettan.

DÄR INGÅR unga människor mellan 16 och 21 år. Ensemblen grundades 2013 och förnyas vartannat år. Verksamheten bygger utöver manus mycket på dramaövningar och improvisationer. Man kan utgå från nyckelord som tiden, vilket man gjorde häromåret. Eller teman som vänner och kärlek. Ibland lyssnar man av olika mänskliga tillstånd eller motsatspar. Då kan det handla om livsglädje eller uppgivenhet. För att ta några exempel.

Den här gången utforskar man röstbegreppet i vid mening. Alltifrån tonstyrka, uttryck för personligheten, språkhanteringen eller formuleringsglädjen. Men också hörandet som inbegriper andra människor, tillvaron i stort eller det inre jagets meddelanden till oss själva. Inte minst viktigt i vår dagliga tillvaro. Både som varnande, förledande och straffande röst.

MAN HAR OCKSÅ tagit fasta på att det är med orden och språket den egna identiteten byggs upp. Men heller inte glömt bort att det också ofta är med röstens hjälp man kan ljuga om åtskilligt. Tar man även in orden och själva språket i pjästiteln kan man givetvis nå hur långt som helst.

Därför har det varit klokt när man begränsat framträdandet till situationer där röstens basfunktioner testas. Så i själva inledningen med hur de språkljud manifesteras som utmärker den egna röstens egna läte. Och redan det kan vara en källa till missförstånd. Ibland riktad till det egna jaget. ”Är det sådär jag låter? Det kan väl inte vara jag?”

SÅ LÅTER MAN språk- och röststudiet gå vidare i hur språket blir vårt kanske viktigaste hjälpmedel. Både för hur vi ser på oss själva och hur vi inrättar tillvaron. Det som ibland kan ske framför en spegel. Hur vi klär oss, vad vi uppfattar hos oss själva.

Greppet återkommer efterhand i olika tappningar och livssituationer. När politiken kommer på tal är det inte minst röstens roll i den demokratiska processen som nagelfars. Men då inte med valsedeln i åtanke utan hur partierna saluför sina olika politiska budskap. Fast den politiska församling som vill ha glass och det omedelbart hör nog mest till pjäsens satiriska innehåll. Men på sitt sätt lärorikt!

ETT ANNAT OMRÅDE är samhället och den psykiska vården. Sällan har väl en teaterscen översvämmats av så många i mild satir infogade bokstavsdiagnoser som den här gången. Men det kan också handla om hur vi sätter etiketter på de medmänniskor vi ogillar. Och då gärna använder sexuella beteckningar som samlande begrepp.

Men det är ändå inte hos framförandets innehåll föreställningen har sin tyngdpunkt eller dess styrka ligger. I stället är det påfallande hur formsäkra aktörerna är i sina gestaltningar av de olika tryckpunkter som bestämmer handlingen.

SÅ HAR REGISSÖREN Anja Björck hittat den vägvinnande formeln i de brett anlagda scenerier och grupperingar av aktörerna som det är svårt att inte fästa sig vid och tycka om. Så smidigt som de fungerar i de av allt från en kaosliknande kakofoni till de mjuka och böljande rytmerna som präglar föreställningen. Här har naturligtvis även koreografen Melody Sheikh en viktig andel. Och de unga skådespelarna är påfallande säkra, frimodiga och talangfulla i sina framföranden.

Antingen det sker i grupp, några stycken tillsammans eller som ett slags solistinslag. De kan, alla medverkande där, ta till sig äran av en mycket välgjord och formsäker uppsättning. Och att teatern själv deltar med sin skickliga teknik är naturligtvis ett viktigt inslag i den emellanåt av en tilltalande expressivitet präglade instuderingen.

MED EN SPELPLATS med skickligt utplacerade pelare för scenografin över hela scengolvet och en rumslighet som sträcker sig ända upp i gradängen. Det välanpassade, aningen uppdrivna tempo som behövs, finns där också. Allt under en lyckad majkväll på Uppsala stadsteater.

Bo-Ingvar Kollberg

Sidstycken.com

Uppsala stadsteater, Ungdomsensemblen: Röster av Yolanda Ryn (praktikant), Neo Cavieses, Hannes Leidstedt och Clara Grut. Regi: Anja Björck, scenografi: Maria Trost och Ungdomsensemblen, koreograf: Melody Sheikh, dramaturg: Jonas Bernander och Yolanda Ryn (praktikant), kostymdesign: Sari Nuttunen och Ungdomsensemblen, musik och ljuddesign: Jackie Säve Limander, ljusdesign: Jonas Nyström och Gustav Holmberg, regiassistent: Gustav Holmberg. I Ungdomsensemblen ingår: Pia Elfström, Anna Kryvopust, Ronya Yildiz Ferner, Arthur Parrat, Mahnosh Rafat, Clara Grut, Hannes Leidstedt och Danny Möller.