UR KULTURLIVET – dans. Uppsala Konsert och Kongress: Focus Forward Gala – Focus Dance 30 år. Koreografi: Joseph Sturdy och Marie Sturdy.
Davide Duponte och Zane Smith-Taylor i Lucid Episode, med makt och fåfänga som ett framträdande tema. Foto: Focus Dance
Det var med påtaglig framtidstro som Uppsalas danskompani Fous Dance skred till verket med sin galaföreställning över 30 års verksamhet med titeln Focus Forward Gala. Genom programmets sammansättning fick dansspråkets mångfald och rikedom många tillfällen att visa vilken hisnande vokabulär som ryms i kroppsspråkets gömslen. Och vilken enastående konstform som här kommer till uttryck. Med dansare av yppersta klass.
SOM SIG BÖR får galaföreställningen Focus Forward Gala en magnifik öppning. Dansaren Maya Schonbrun i solonumret Grand Pas Classique. Den är tänkt som och blir en ren uppvisning i danskonstens rikedom. Uppsalakompaniet Focus Dance firar i år sitt 30-årsjubileum. Med det här programmet ger man både en återblick över senare års verksamhet. Och visar med eftertryck att där också finns en hel del framtidstro.
Det började 1996 och är till stor del Marie Sturdys verk. Med året efteråt tillkomne Joseph Sturdy, som hennes co-driver, har man nu format en sammanhängande berättelse om uppsättningar, som många fortfarande har i minnet. Och det har blivit en historieskrivning som visar på bredden, djupet och vidsynen i deras arbete. För kulturstaden Uppsala givetvis ett märkesår. Nu tillhör också dansen de självklara uttryckssätten.
PROGRAMMET innehåller en repertoar med ledtrådar till de klassiska baletterna. Men också en hel del nyskapande initiativ, som är på god väg att ge kompaniet en egen profil. Och dansarna på scenen denna kväll är givetvis av yppersta klass. Tillhöriga toppskiktet och de blivande stjärnorna. Både i en nationell och längre bort internationell bemärkelse mest framstående dansarna. Vem hade kunnat tänka sig en sådan utveckling för 30 år sedan?
Likaså är Joseph Sturdys insatser av högsta karat. Han är koreograf bakom många av de mest prisade uppsättningarna från senare år. Och det är också han, som står bakom onsdagskvällens premiär i Uppsala Konsert och Kongress. Ibland är övergångarna så fyndigt och smidigt genomförda att det emellanåt blir svårt att skilja dem åt. När en instudering slutar och nästa tar vid. Givetvis har det också att göra med paret Sturdys egen konstsyn, när det gäller dans.
Klassisk dans fick inleda programmet. Maya Schonbrun i Grand pas Classic. Foto: Focus Dance
DET ÄR INTE SVÅRT att se att tyngdpunkten ofta ligger i människoskildringens inre dimensioner. Den dramatik som har sin utgångspunkt ännu mera i själslivets domäner än i samhällsstrukturernas spel. Men självfallet glömmer man för den skull inte bort vår samtid eller dess samhällsfrågor på ett yttre plan. Med sin bakgrund i det brittiska samväldets rasism vet Joseph Sturdy vad han talar om. Som i Broken Skin, som har en utgångspunkt i Enoch Powells famösa tirader 1968 om inflyttningen av människor från de forna kolonierna.
Ett övertygande verk av nyaste datum är numret Nina. Det är en hyllning till musiklegenden Nina Simone och lyfter fram en livsbesvikelse och delvis en asplövshistoria från en tid då rasistiska argument hindrade henne från att fortsätta sin annars framgångsrika karriär som pianist. Men kvällen innehöll också verk med huvudsakligt fokus på inre skeenden. Som den av baletten Giselle inspirerade Truly Madly om kärlekens bråddjup. Eller My Lake som på ett allmänt plan uppehåller sig vid den påtvingade tystnad utifrån, som Tjajkovskij upplevde och som satt spår i dennes musik till Svansjön.
I LUCID EPISODES, som Joseph Sturdy skapade för Kungliga Baletten 2023, är det snarare allt motsägelsefullt och tvetydigt inom en människa själv som han utforskar. Där vi hindrar oss själva från liv och utveckling. Alltsammans gestaltat av dansarna på scenen i den här föreställningen där uttrycken visar hur nära förbindelsen är mellan känslor och själsliga reaktioner. Och kroppsspråket är finstämt till minsta nyans för att förmedla ett sådant innehåll.
Där finns plats lika mycket för glansfull uppvisning som till förtroliga samtal om upplevelser av känslor och passioner, besvikelser och livets ändlighet. Som för lek, också skoj ibland. Och även lågmälda mummel om mål och mening. Och över lag är hela kvällen med Focus Dance ett nära möte med dansspråkets mångfald och den hisnande vokabulär som ryms i kroppsspråkets gömslen. Inte minst är föreställningen en påminnelse om att precis som när det gäller musik och att man kan låta sig genomströmmas av den, går det att förhålla sig till dansens språk.
OM DET man inte kan tala, om det måste man tiga, hävdade språkfilosofen Ludwig Wittgenstein för ungefär 100 år sedan. Han, om någon, kunde kanske ha haft en del att lära av den här uppsättningen. Vi andra, som var där, gjorde det i alla fall.
Bo-Ingvar Kollberg
Sidstycken.com
Anthony Lomuljo, dansare i Broken Skin. Foto: Focus Dance.
I programmet hos Uppsala Konsert och Kongress ingick utdrag ur följande föreställningar: Grand Pas Classique, My Lake, Lucid Episodes, Broken Skin, Truly Madly, Le Cygne och Nina.
Medverkande dansare i galaföreställningen: Despoina Karakatsani, Delia Albertini, Louise Camelbeke, Maya Schonbrun, Bonnie Ahlstrom, Smira Bethke, Nektarios Fousteris, Davide de Ponte, Tomas Ruao, Daniele Bagdagliacca, Zane Smith-Taylor, Lincoln Sharp och Anthony Lomuljo.