EN NY BOK. Gunnar Ardelius: En dag av törst (Albert Bonniers Förlag)
Gunnar Ardelius använder samtida händelser som tidsmarkörer i sin roman. Foto: Johan Bergmark.
Med En dag av törst placerar sig Gunnar Ardelius i romangenrens framkant. Det är en berättare av rang som här blickar ut över dagens samhälle och dess förutsättningar. Det alltigenom välformulerade och rika innehållet gör den till en självklar kandidat för årets Augustpris.
DEN I UPPSALA BOSATTE författaren Gunnar Ardelius roman En dag av törst, är en bok för konstruktiva tankar. En artikel kunde redan i öppningen beskriva den som en berättelse om godhet och självtillräcklighet. Vilket inte alltid är samma sak. Man får också Claes Anderssons pjäs Familjen i åtanke, den som handlar om en familjs spel med syndabockar för att tillgodose balansen i det interna umgänget. Där någon som just blivit fri från sin alkoholism tvingas tillbaka dit av sina närmaste.
Eller så upptäcker läsaren formens likhet med den populära, dialogbaserade amerikanska romanen. Så svår för någon av annan härkomst att efterlikna. Och som om det inte var nog, är det frågan om en Uppsalaskildring med pendlarblick åt Stockholmshållet, tiden innan tidningskvarteren i Klara revs. Ner till de skummande vågorna i Norrström.
GUNNAR ARDELIUS ÄR en berättare av rang. Han använder samtida politiska händelser i notisform som tidsmarkörer. Beteenden hos människor leder till avslöjande detaljer, ibland tvärtom. Där finns universitetsvärldens forskartyp, lika ofta på upptäcktsfärd in i det ännu inte kartlagda som på gränsen till uppgivenhet inför ämnets svårigheter.
Åtskilligt i den här boken lutar sig mot de sedan dess till stor del bortglömda händelserna kring årtalet 1968. Då USA:s krig i Vietnam pågick mellan nord och syd. Men samtidigt även den bland studenterna populära visionen om en revolution också i Sverige. Med den utopin gick det som det gick. Förlorare var väl mest de som inte klarade av att anpassa sig till demonstrationstågens paroller, utan försökte finnas ändå.
ANDRA FÖRETEELSER var de kollektiva rörelserna hän mot åldersblandade storfamiljer. Och de med en mera hotfull grundton försedda försöken, att med våld framkalla en samhällsomstörtning. Olof Palme med sin listiga socialdemokrati lyckade dock gjuta olja på de mest vidlyftiga inslagen och räddade på så sätt svensk demokrati.
Medan detta utgör de stora, övergripande inslagen i Ardelius roman, visar han sitt mästerskap som författare i den alltigenom imponerande förmågan, att av epoken skapa en i ordets allra bästa mening levande verklighet. I den mån några av de inblandade idag minns sina ungdomsår som revolutionshjältar är väl tveksamt. Kanske har genansen inför förlöpningarna istället tagit över. Möjligen kan vi lära något av de självgående kollektiva rörelserna från de åren. Och hitta motåtgärder idag, när vår demokrati verkligen är i fara.
DET GÅR INTE ATT FRÅNKÄNNA Ardelius hans givna fallenhet för genomskådande av det politiska livet. Inte minst i den träffsäkra och dråpliga driften med radikalism på avvägar. Där inte ens maoister saknas. Vem kommer idag ens ihåg dem? Men fokus i hela boken ligger på den unge juristen André, hans liv bland framtidsdrömmar, blindskär, försöken att låta flaskan lösa uppkomna problem. Någon gång förvandlas han till ren cyniker inför vad han ser och upplever.
Även om personteckningen inte är särskilt djup, får Ardelius ändå mycket sagt i sina välformulerade personporträtt. Här lever människorna, i enlighet med vår tids mallar, på den ytliga nivån. I ett kortsiktigt perspektiv. Men den gäller också flertalet inblandade. Det är flocken som gäller. Statlig trygghet kan dessutom vara ett tacksamt ämne för satir och ironi. Här uppträder även en författare som hittar vägar för att skildra sådant som ett företags anatomi, hierarkiska uppbyggnader, fördelningen av ansvar, sociala skillnader och förment hemlig övervakning. Dock aldrig blodlöst återgivet. Det är hela tiden en människokännare med udd som för ordet. Rätt ofta ett strå vassare än vad som vi vanligtvis möter i dagens bokutgivning.
GIVETVIS RYMS DÄR en hel del spänning, tycke av agentroman och raffel också. Gamla tiders följetänger använde gärna vår medfödda nyfikenhet på hur det skulle gå som lockbete. Den förmågan finns också här. Den en gång beryktade IB-affären, med spionage inom ett parti på de egna medlemmarna, är det kanske några läsare som minns. Inte heller klassamhället får vara ifred. Och uttrycket att svära i kyrkan ges emellanåt en hel del täckning. Hos några av gestalterna kan man känna av och spåra den inre ödslighet som även den hör till våra livsvillkor. Där väl också formuleringar som den om ”lyckans oberäknelighet och opålitlighet” passar in.
Där finns både humor och sorg utplacerat i överensstämmelse med Ardelius välfungerande kompass för en berättelses jämvikt och harmoni. Det var också ett tag sedan jag läste en berättelse där identifikationstillfällena var lika väl tillvaratagna. Kanske därför att Gunnar Ardelius tänker inkluderande i kategorier av människor och inte kön. Det gör också romanen till lärorik läsning, även ur ett framtidsperspektiv. Här finns det fog för begreppet, att om den säga och se den som vägröjare för en ny svensk romankonst. Augustpriset 2026 nästa!
Bo-Ingvar Kollberg
Sidstycken.com