Sven Delblanc och lingonsylten

LITTERATUR. Essä: Sven Delblanc – vår samtida.

Reinhold Ljunggrens porträtt av Sven Delblanc är Delblancsällskapets vinjett för det omfångsrika materialet som finns på dess hemsida om en av svensk litteraturs främsta diktare.

Sven Delblanc är en av svensk litteraturs allra främsta författare under senare delen av 1900-talet. Han är också en av de mest lästa och även översatt till många språk. Som iakttagare av vårt samhällets utveckling på ytan och i dess djupaste dimensioner var han unik. Han rika diktning omfattar både berättelser på vardagliga och lätt igenkännliga plan. Och det rymmer också närbilder, där perspektivet flyttas till områden som berör de mörka inslagen i tillvaron. Denna essä lyfter fram några av de framträdande inslagen i ett författarskap som har mycket att säga vår egen tid. Det borde vara dags för en nyutgivning av de viktigaste verken.

SVEN DELBLANC HÖR TILL det fåtal människor som bemästrar konsten att leva sitt liv dubbelt. Utgångspunkten var litteraturen och böckerna. Som litteraturvetare, som vi säger idag, var han på besök i sin egen hembygd. Som författare var han själv denna hembygd. Den var belägen i Sörmland, i Kanada och inte minst i Uppsala. I sitt eget skapande pendlade han där emellan. Det är om detta jag ska ge några personliga minnen, redovisa några intryck från mina utflykter som läsare. Men kanske allra mest vad jag hade, om ens något, med honom att göra, under mina 30 år som kulturredaktör i Upsala Nya Tidning.

Men det började tidigare. Jag är av naturen en nyfiken människa och mitt eget läsintresse grundlades tidigt. Efter barndomsårens otaliga omläsningar av Bröderna Grimms sagor, som för det mesta slutar med att allt reder upp sig, i varje fall på något sätt. Det var vad jag behövde påminnas om och hade att hämta stöd och tillit hos, vid den tiden. Och det fortsatte: Hos familjen Bonnier på Högaberg satt jag om somrarna i vardagsrummet på övervåningen tillsammans med Karl Otto och Eva och lyssnade på Gerard och Peggy, när de högläste för oss. Det var bl a hela Huckleberry Finn och Tom Sayer. Inga andra människor har betytt lika mycket för mig, som de gjorde. Sedan kom vuxenlitteraturen. Det var Ivar Lo-Johansson, Jan Fridegård, Harry Martinson, Vilhelm Moberg och de andra. Så småningom även Stig Dagerman. Både Werner Aspenström och Gunnar Ekelöf blev tidiga följeslagare. Därefter började jag botanisera bland dem som brukar kallas femtitalisterna. Och deras litteratur.

JAG KOM tidigt till Uppsala och allt efter som åren gick upptäckte jag den guldålder som då rådde i den litterära universitetsstaden. Stadsbiblioteket blev ett andra hem. Här hittade jag dem, Sara Lidman, Folke Isaksson, Willy Kyrklund, Tomas Tranströmer, Per Wästberg, Pär Rådström, Petter Bergman, Arne Sand, Sven Fagerberg, Per Olof Sundman och Åke Wassing. Inte minst och för en tid allra mest, Sven Lindqvist. Bibliotekets exemplar av deras tidskrift Upptakt fanns längre tid hemma hos mig än i magasinet, där den annars vanligtvis brukade förvaras. Sal X i universitetshuset hade varit fullsatt vid deras uppläsningar. Några av dem hade Uppsala som högkvarter, då Uppsala kokade av ett livaktigt litteraturintresse, som väl egentligen inte funnits där i liknande omfattning och kvalitet sedan första hälften av 1800-talet med de stora andarna, Atterbom, Malla Silfverstolpe, Geijer, och alla de andra som då på olika sätt blev impulsgivare åt hela det kulturella svenska etablissemanget.

Den litteraturvågen från 1950-talet varade en bit in i det följande decenniet. Litteraturtidskriften Rondo hade då börjat ges ut med en del av redaktionen bosatt i Uppsala. Den nya franska romanen diskuterades. Experimenten flödade och avlöste varandra. Öppenhet och tolerans gällde. Ska jag säga vad jag tyckte, var det en förbehållslös glädje jag kände. Samlingspunkten var Studenternas litteraturklubb med författare i vardande. Lars Gustafsson, Torsten Ekbom, PO Enquist, Erik Beckman Leif Nylén och Björn Håkansons var namn jag tidigt lade på minnet. Det fanns flera. Jag försökte hitta deras böcker på stadsbiblioteket eller låna dem på annat sätt. Längst tid för att förstå att han också hörde dit, tog Sven Delblanc. Han spelade i en egen serie, lite vid sidan av, men definitivt högre upp. Drog folk till våra sammankomster, t o m mera än Ingemar Hedenius, som alltid vidtalades då vi behövde fylla på klubbens klena kassa med full stuga. Vi på det sena 1960-talet hade också en tidskrift, den stencilerade Tryck. Det var begreppet texter som gällde då. Efteråt kan det kännas som om vi levde på lånad tid. Snart nog var det andra ideal, som tog över. En del företrädare för dem infiltrerade våra program och försökte förvandla dem till politiska möten. Alla som satt i panelen eller var inbjudna att presentera sina författarskap fick samma publikfråga: ”Är du engagerad?”

Det dröjde inte länge innan vi nya i Litteraturklubben hade debuterat, jag själv gjorde det 1968 med diktsamlingen Deformationer, som Lars-Olof Franzén i DN gav ett uppskattande omdöme. Det var alltså 1960- och 70-tal, och Sven Delblanc blev efterhand en av de författare i Uppsala, som vi unga såg som våra främsta inspiratörer och förebilder. En annan som fick den rollen var Lars Gustafsson med sin generösa och kamratliga livsstil. Hans första bok var den lilla romanen Vägvila, som kommit ut redan 1957. Det fanns vänner bland oss för vilka han nästan blev en identifikation. Och som försökte efterlikna honom i kroppsspråk, sätten att tala på lite väsande västmanländska och för oss övriga någon, som vid olika framträdanden gav oss impulser om nya författare, tidens modeströmningar. Om hur vi själva borde skriva och överlag förhålla oss till livet. Där var han unik.

SVEN DELBLANC VAR mera återhållsam i sin livsföring. Han framträdde givetvis vid olika litterära sammankomster, ibland deltog han i debatter. Närmast honom, i fysisk mening, kom nog de studenter vid litteraturvetenskapliga institutionen som fick honom som lärare. Då redan, var Sven Delblanc lite distanserat mystisk för oss. Det sades att de kvinnliga eleverna ibland svimmade under hans lektioner. Ungefär vad som annars brukade hända, vid någon popstjärnas framträdande. Kanske var det möjligheten och förmånen att bli inburen i hans famn till någon vilsoffa på institutionen som hägrade.

När jag själv var ordförande i Litteraturklubben något år, försökte jag en tidig morgon förmå Sven Delblanc att komma till oss och berätta om något litterärt ämne eller ny bok av honom. Den gången blev det helt fel, kanske ringde jag för tidigt. ”Nej, det vill jag inte”, svarade han bryskt och la på. Som man gjorde på den tidens telefoner. Livet gick vidare. Sven Delblanc gav ut nya böcker, däribland Prästkappan, som lite senare skulle bli dramatik på Uppsala stadsteater med Anki Lidén i rollen som Ermelinda. Det var inte bara för att hon i den rollen uppträdde barfota över hela kroppen som föreställningen blev en rejäl framgång. Annars fungerade Sven Delblanc lite som en litteraturens femtekolonnare under tiden efter 1968 och kraven på att litteraturen skulle ta politisk ställning och vara ideologiskt engagerad i samtidens samhällsfrågor.

AV BOKEN ÅSNEBRYGGA framgår hur kluven han själv var under denna tid. Under ett besök i USA hade han handgripligen själv fått uppleva vad demonstrationer kunde innebära. Reserapporten handlar mycket om hans tvehågsenhet att ställa sitt litterära verktyg i den politiska propagandans tjänst. Det skulle man, som sagt.  Annars hade man inte där att göra. Ofta såg han i stället de uteblivna insatserna inom litteraturens värld som ren lättja från författarnas sida. Det berodde inte på att marken var frusen, deras ovilja att ge sig i kast med skapandets djupare krav. Det kunde säkert vara sant ibland. Men de fanns också, som märkte att de egna förutsättningarna för litterär verksamhet blev helt utraderade efter 1968. Och då tystnade i det avseendet.

För Delblanc själv blev det Hedebysviten i stället. Ett äventyr på prosa i fyra delar. Där ingen kan blunda för vilken gudabenådad epiker han är. Med överdådigt många burkar i kryddhyllan. Det är också nu, som det står klart vilken djuplodande människogestaltare han är. Med vidsträckta insikter i människolivets och tillvarons villkor över lag.

Sven Delblanc brukade ibland berätta inte minst om sitt förhållande till fadern och kanske i synnerhet då om den frihetsupplevelse han fick och det var i Kanada. Det var när pappan siktade på sin pojke med ett gevär. I ett utbrott av okontrollerad aggressivitet. Men för första gången möttes av sonens avgörande motstånd. Själv hade denne varit beväpnad med ett strykjärn. Det var givetvis inte en konflikt som uppstått just i den stunden, utan en motsättning som funnits länge. Kanske kan man rentav tala om ett omvänt Oidipuskomplex, faderns uppror mot sonen. Om man vill spetsa till det hela. Och säkert hade urladdningen vid det tillfället haft lång tid på sig innan den till slut briserade. Ändå framstår för mig en annan händelse som ännu viktigare i författarens liv och som kanske ännu mera påverkade honom för allt framtid. Den säger i varje fall en del på närhåll, om i vilken miljö Sven växte upp.

DET ÄR SCENEN med lingonsylten. Eftersom jag varit med när den berättats, kan jag fortfarande framför mig se hur Sven tar sats, samlar sig och visar stor distans. Överkroppen lutad bakåt i en båge på stolen och med armen återger, hur fadern under de värsta Kanadaåren i vanmakt och bottenlös förtvivlan kastar havregrynsgröten med lingonen i tallriken mot väggen i timmerkojan. Allt medan berättelsen växer fram, uppfylld av vämjelse, avsky och kanske minnet av skräck från den gången. Som är det också sin egen, sedan nog aldrig övergivna upplevelse av tillvarons yttersta grundstämning och villkor som han känner igen, när resterna av den röda fruktgelén sakta flyttar sig i rännilar nedför brädorna. Stämningen i rummet där vi befann oss fick en helt egen dimension. Givetvis är det en traumatisk situation, när fadern så öppet och inför sin pojke demonstrerar det egna livets totala och utsiktslösa sammanbrott, som de bägge delar i den stunden.

För pappan som alltid varit på kant med livet är detta ytterligare ett misslyckande, som möter honom nu vid det nya försöket, att skapa familjen en framtid i Kanada. I en knappast värdig människoboning och med halvsvälten, den knappa tillgången på mat och hungern, nu värre än någonsin i en scen som har rent gammaltestamentliga motsvarigheter och proportioner. En gest menad för och riktad till en mäktig gud att ta intryck av. En protest ur de allra djupaste egna skikten men också en anklagelse snarlik Jesu sista ord på korset. ”Varför har du övergivit mig”.

FÖR SVEN en pappa, som ger uttryck för sina innersta känslor i en värld utan gud, utan nåd eller förbarmande. Och ingen hjälp någonstans ifrån att vänta. Det blir på så sätt en förmedlad bild av hur det kan vara att leva, och hur livet behandlar sina barn, som aldrig släpper Sven Delblanc i hans ideliga tankar och återkommande livssmärta inför människans lott i tillvaron. De bibliska dimensionerna hörde till hans följeslagare. Varför allt detta lidande och varför håller det bara på och tar det aldrig slut? Det var inte svårt, att se det avslappnade ansiktet, kroppen som stillnade och en nog lättad berättare efteråt. När episoden med lingonsylten ägde rum.

Där handlade det varken om frihet eller några tankar i Schopenhauers eller Nietzsches efterföljd för att bringa någon reda i tankemönstren. De tänkarna och filosoferna kunde annars få stå till tjänst i sådana sammanhang Utan enbart om överlevnad på ren basnivå. Förhållandet mellan far och son är, som vi alla vet, ett viktig tema i Sven Delblancs författarskap. Det tycker jag också står klart att dess flesta konnotationer står att finna just här och att de filosofiska och religiösa sfärerna, känslorna och behoven i det avseendet utgör de kanske viktigaste frågorna i allt han skriver. Hitta en livets mening, som när allt kommer omkring nog inte finns. Att nihilismen är det enda som återstår. Mera om det senare.

DET FINNS en hjärtpunkt i Sven Delblancs liv och diktning. Den visar sig ofta i det åt alla håll sig slingrande överdådet hos honom och har hittat sin plats redan från början. Det är eremitkräftan. Skaldjuret som är som mest utlämnat och sårbart då det krupit ur sitt gamla skal och söker efter ett nytt och större. Det blir som en formel för en människas liv. Från allra första början, tills det en gång upphör att finnas till. Definitivt slut och utan någon som helst fortsättning.

Vill man schematisera och göra en grov förenkling av hans författarskap kan man kalla det för ett växelbruk mellan rena epiken och mera abstrakta idéromaner. Språkmästaren uppenbarar sig där i bägge fallen. Både som författare av ofta frodiga romaner, dramer, essäist och i sina kortare texter präglas allt av hans hand av en behärskning intill fulländning av verktyget. Men det, måste i sanningens namn också sägas, att han i sina formuleringar ofta använder anspelningar som inte alltid kan vara lätta att dechiffrera. Inte alltid sticker han heller under stol med sin väldiga lärdom. Även om Sverige som kunskapssamhälle har valt en annan färdriktning.

JAG MINNS från en eftersits efter ett seminarium med Sven Linnér, min handledare för vad som skulle bli en avhandling om psykologiska teorier och deras tillämpbarhet på litterära, fiktiva gestalter. Så långt kom jag aldrig. För mig blev det 30 år som kulturredaktör i Upsala nya tidning i stället. På tal om Delblanc framhöll Sven Linnér, senare litteraturprofessor vid Åbo akademi, att den mångsidiga men verkliga lejonklon hos den yngre kollegan blev synlig redan på ett tidigt stadium i institutionens verksamhet. De som tog del av Delblancs kritikerverksamhet i först Arbetarbladet och så småningom mest i Expressen mötte en skriftställare på högsta nivå. Också i spånorna från de mångsidiga skriverierna i olika andra sammanhang. Han hade kontrakt med Expressen men varje gång jag skrivit något vänligt om honom i UNT, fick jag trots det ett kortare manus. Han hade lämnat det med det skrivna öppet, utan omslutande  kuvert, ibland lätt omarbetat som det var, med rättelser här och där och sagt att det skulle till mig. Där kan man tala om förtroende. Jag tror, att han gillade mig och det jag gjorde. Liksom jag kände en varm respekt för honom. Jag vill också minnas, att det var i samband med att Stenfågel kom ut, det var 1973, begav jag mig genast till Lundequistska bokhandeln och köpte den. Sedan satt jag hela kvällen och långt in på natten och sträckläste. De böcker som vederfarits motsvarande uppmärksamhet från min sida är lätt räknade. De är färre än ena handens fingrar.

När Lundequistska bokhandeln 1984 firade sitt 150-årsjubileum blev jag ombedd att vara med och delta i juryn för det för högtidlighetens skull inrättade Lundequistska bokhandelns litteraturpris. Att utse dess förste mottagare var mycket lätt det året. Själv befann sig Sven vid tiden för prisceremonin i Västtyskland för att lansera en av de just då till tyska översatta romanerna. I stället blev det hans hustru Christina, som fick ta emot blommorna och checken. Jag blev kvar i den juryn i 25 år. Bokhandlaren Kjell Andersson var med större delen av den tiden. Sedan fick Roger Sundin, hans efterträdare, ta vid. Jag själv fortsatte fram till prisets näst sista gång. Sedan blev det nedlagt.

UNDER MIN UNIVERSITETSTID upplevde jag honom flera gånger som föreläsare över olika ämnen. Då brukade han uppträda i en lång röd halsduk, några kanske skulle säga sjal, draperad runt halsen och kragen och på bägge sidor långt ner på kavajen. Som var den röda halsduken hans stola. Som ett sådant band kallas i liturgiska sammanhang. Det var bara den vita alban som saknades. Sven Delblanc kunde visa sådana prästerliga böjelser också!

Vid ett tillfälle när vi kom att sitta bredvid varandra på en middag, blev han också öppet förtrolig om sitt kreativa arbete. Den gången talade vi om teater och hans alltmer sällan förekommande teaterengagemang. Då berättade han att det bara fanns en regissör han ville samarbeta med, Per Verner-Carlsson. Men att denne inte längre stod till disposition. De hade varit parhästar på Dramaten. Bara Ulf Fredriksson, vid Uppsala stadsteater, kunde annars komma ifråga. Det var han som regisserat Prästkappan. En sak jag tänkt ofta på är att han aldrig skrev någon egen Din stund på jorden, när han ändå uppenbarligen stod nära Vilhelm Moberg både som diktare och i sin livssyn. Fast det är egentligen en onödig fråga. Det som ingår i Mobergs mästerverk finns lite utspritt här och där hos honom själv.

Naturligtvis recenserade vi alla Delblancs böcker på utgivningsdagen i UNT:s spalter. Kollegan och docenten vid hans egen institution, Ulf Wittrock hade hans författarskap på entreprenad. Sven själv, sade en gång att när det var så dags, brukade han fly Uppsala. Ofta blev det Helsingfors i stället. Eller Köpenhamn. Och nog var Sven Delblanc under decennierna efter debuten Uppsalas störste författare. Många som tidigare bott här gjorde det inte längre, så konkurrensen från 1960-talet såg förstås annorlunda ut. Några decennier senare upprätthöll Elsie Johansson vakansen efter honom. Idag delar två författare sedan dess på förstaplatsen. Den mångsidige Ola Larsmo. Och från Österbotten härstammande Lars Sund. Den senare är nog dessutom Delblancs främsta lärjunge och en epiker med åtskillig kraft i sätten att berätta. Hörselskadan hos Delblanc från det militära var en anledning för honom att vara något återhållsam i det sociala livet, som han själv brukade säga.

DET UTSIKTSTORN varifrån jag kunde betrakta honom var min kulturredaktion och ofta bussen till Norby som hade hållplats utanför universitetsbiblioteket Carolina Redeviva. Ofta stod han då och väntade med den mesta uppmärksamheten i någon just då utkvitterad bok. Jag mötte naturligtvis honom i olika kultursammanhang och vid program där han var dragplåstret. I kulturfrågor kunde jag komma honom nära. Ett år var han också Första maj-talare i Uppsala. Men han höll det dagen innan. På Vaksala torg klockan tre. Inte några springande studentmössor där inte.   Egentligen handlade det nog i grund och botten om ett vårtal. Men i ärlighetens namn var det nog lite med Sven Delblanc och mig, som mellan Carl von Linné och Gud. Jag koxade honom huvudsakligen på ryggen.

Kanske var han på väg hem för något nytt litterärt projekt? Åren då han arbetade tillsammans med Lars Lönnroth och översiktsverket Den Svenska Litteraturen var det bevisligen så. Uppsalas stadsbibliotek försåg honom med en hel del material. Man kunde se honom skynda mellan hyllorna. Även om personalen där, förstås, under den tiden ofta måste bege sig ner i magasinet för att hitta önskade titlar. Det hände ibland att han fick frågan varför han skrev, och vad som krävdes av den som ville bli författare. ”Man behöver ha ett gott sittfläsk”, brukade han svara. Sådant var även till god nytta på min kulturredaktion, hade jag kunnat tillägga. Även om jag varje helg åkte till Stockholm på teater. Ibland flera gånger.

ENLIGT MÅNGAS MENING, min också, hör Samuels bok till de största romanerna. Den är boken om den hos Augustanasynoden i USA utbildade prästen Samuel Eriksson. Denne återvänder till det Sverige han en gång utvandrat från och söker en motsvarande tjänst hos den svenska dåvarande statskyrkan. En examen från denna i USA fria kyrkliga sammanslutning visar sig dock inte vara konvertibel med hans gamla lands krav. I den statskyrkoförsamling där jag växte upp, Dalarö i Stockholms södra skärgård, hade vi en präst med samma bakgrund. Han hade komministertjänsten i församlingen och den var förlagd till Ornö, men omfattade även näraliggande Utö. Och sträckte sig ut till yttersta havsbandet. Han hade dispens för sin prästtjänst. Och Stockholms stift, som han tillhörde, hade kanske, jag vet inte, förvisat honom dit. Att söka sig någon annanstans var för honom nog inte att tänka på. Han pensionerades också medan han verkade där. 

För Samuel Eriksson gick det inte lika väl. Efter återvändandet till Sverige får han hanka sig fram som vikarierande präst lite här och var, ibland med annat, han var både skollärare och bonddräng, dock inte på samma gång, och hamnar vid bokens början i Fardhem, på sydöstra Gotland. Till en ettårig komplettering av examen vid ett svenskt universitet räcker inte hans medel. Med hustru och barn som han dessutom måste försörja. Första tredjedelen rymmer Samuels egen dagbok tillsammans med författarens tillagda, fiktionsbaserade kommentarer för varje dag.

DET ÄR INTE SVÅRT att se hur rik denna roman är på de egenskaper som utgör Delblancs särmärke som författare och alla dess förtjänster. Och det finns all anledning att använda begreppet gigant om honom i hans författarroll. Den skildrar ett människoöde med från början framtidsutsikter ungefär som de flesta av oss. Låt vara att känsligheten, som annars borde vara en själasörjares främsta tillgång, här i stället ger hans livsöde allt annat än det förväntade. Mycket av det motstånd han möter, härrör ur det samhälle han försöker bemästra, dess företrädare för överheten och en missunnsamhet på primitivast möjliga nivå. Det har blivit en bok om självtvivel, vankelmod och otillräcklighet.

Man stannar gärna till för jämförelser mellan en prästmans utvaldhet och det romantiska diktaridealet framför sig och ser, hur han sitter där med sina alternativa men inte helt rumsrena svar på de teologiska spörsmålen. Vid det av självtvivel anfrätta jobbet hemifrån, som vi säger idag, med predikningar för predikstolen och även med tillbakablickande ansatser till kontrafaktisk historieskrivning, ”om inte om hade varit, hade vad hänt, vadå, ja, vaddå?”. Något som är nytt inom historievetenskapen, men som författarna ägnat sig åt i alla tider. Nuförtiden gärna i framtidsdystopier. Som bekant.

Annars är också det här en mörk bok med kajorna kring Uppsala domkyrkas bägge torn överflyttade till gotländska landamären som ett slags olyckskorpar. Samuels tankar går mellan den egna belägenheten långt ifrån familjen. Och en framtid helt i händerna på andras godtycke, deras goda eller onda viljor. Och det är mest av det senare, som möter honom. Den materiella utsattheten kommer att följa Samuel under hela skildringen, liksom hans alltmer utarmade självkänsla och ideliga grubblerier om livets mening. Allt under påverkan av lösningsförsöken som heter resignation, apati och värdelöshetskänslor. Ytterligare påbröd är egna skuldkänslor och upplevelser av otillräcklighet.

ÄVEN HUSTRUN CECILIA med sitt norska ursprung lyfts fram och det porträttet formas till en hyllning av ansenliga mått mitt i all misären. Här införs också med Samuels och Cecilias barn romanfigurer, som både fanns i Åminneserien och sedan återkommer i författarskapet under dess gång. Mycket handlar dessutom om rädslor, förödmjukelser och kränkningar inte utan koppling till författarens egna anhöriga.  Ur det gammaltestamentliga, hårda och straffande från Samuels egen värld utvecklas ett medberoende från barnens sida. Just medberoendets verkningar har, som jag ser det, en framskjuten plats i Sven Delblancs diktning. En närmare undersökning av det temat kunde säkert ge en hel del resultat. För Samuel själv är det frågan om ett mentalt sönderfall, som går in i honom själv, innanför hans egna murar mot omvärlden, där han gör sig oåtkomlig.

I hans omgivning är sonen Abel den mest drabbade, bland de som människor delvis förintade barnen. Lidandet och döden är andra teman. Rebecka gör sig minneslös om barndomen. Men i skildringen ingår också skönheten som en stark kontrast till ett liv där människor förminskas. I stället för att utvecklas. Och mot omgivningens hån och förakt det huvudsakligen enda, som står till buds.

DET ÄR BARA genom studier någon kan göra ett socialt avancemang. I den värld som Sven Delblanc beskriver, är det egentligen nog det enda sättet. Ytterligare ett tema är människovärdet, det som blir en del av dottern Marias tillvaro när hon får friplats på en folkhögskola. Benjamin, som det går bra för, får studera via korrespondenskurser i djurlära. Men bakgrunden är ändå lidande, meningslöshet, brutalitet i olika tappningar och grymhet. Det pågående första världskriget lämnar frikostiga bidrag. Lidandet består, vem blir dess nästa offer är den öppna frågan. Man kan förstås undra hur mycket av allt detta som på ett eller annat sätt hör till och ihop med scenen med lingonsylten, upplevelserna där, kanske följer det ett traumas sätt att visa sig, ett trauma som tränger på och söker sina litterära uttryck. Det omedvetnas närvaro har många genomslag, i detta ett av vårt svenska 1900-tals betydelsefullaste författarskap.

På samma gång finns det givetvis en väldig vrede och indignation över sakernas tillstånd, dvs samhällsordningen. Någon är åklagare i detta drama om mänskligt lidande. Här ryms en undertryckt vrede i hela valet av ämne. Misantropin ligger givetvis nära till hands och med religiösa förtecken den gnostiska världsbilden med Lucifer som högsta potentat. Man frågar sig, som till åren kommen läsare, hur mycket kan unga intresserade ta till sig av Sven Delblancs onekligen bibliska och gammaltestamentliga prägel, som vilar över hela framställningen och aldrig släpper taget utan ligger där som en ständig bordunton. Är det därför, som man för närvarande inte hittar några titlar av Sven Delblanc i boklådornas pockethyllor. Råder här samma beröringsskräck för livets allvarstyngda och mörka sidor som hos den hysteriska underhållningsindustrin?

I EN AV DE SISTA böckerna, Agnar, som kom postumt 1993, låter Delblanc utan omsvep sig själv vara huvudperson, det är om sig själv och sin pappa han skriver. Det är en ren självbiografi. Den har två återkommande omkväden. Det ena är ”gyttja var allt och dy”, vilket oftast är kopplat till den egna upplevelsen av sexualitet och erotik. För Sven Delblancs generation och längre än så, ett problematiskt inslag i deras liv, omgivet som det var skuld, skam och synd. Det andra är ”du ska inte tro att du är något”, den norske författaren Aksel Sandemoses välkända Jantelag och ett av de tio budorden från 1933 i romanen En flykting korsar sina spår. Det var beteckningen, för benägenheten i Skandinavien att hålla nere och att göra sig själva och sina närmaste så ont, som det bara är möjligt. Här stäcks all livsutveckling, all livsglädje och all tro på det egna människovärdet.

I Agnar finns att läsa mycket om Sven Delblancs pubertet, hans förhållande till en omtänksam och kärleksfull mor och känslorna inför fadern, råskinnet som det gick utför för hela tiden. Men där ingår också sådant som ger nycklar till det egna författarskapet, ett tidigt utanförskap, moderns död och den aldrig övergivna övertygelsen av skrivandet som ett livsbehov. Modern Maria, dotter till Samuel, fick både gå i läroverk och utbilda sig till lärarinna. Hon hade lång tid en tjänst i Södertälje. Hon och Svens pappa hade skilt sig med en förändrad atmosfär hemma som följd. Den senare drev en tid ett jordbruk i Vagnhärad men flyttade sedan till Västmanland. Men också det jordbruket gick i stå, något som alltså innebar ett återvändande till Kanada. Dock ensam. Sven var med honom i misären där 1947, och det var då som händelsen med den rinnande lingonsylten utspelades. Sven skriver både om den tidigare nämnda svälten och lidandets dehumanisering.

ETT NYTT INSLAG, egentligen en fortsättning från Slutord, är ”livet som sjukdom”, dvs en återgivning av den tilltagande cancerns förlopp. Men också benämningen ”Snutte” på sig själv. Min bror, som var psykolog, brukade kalla sådant för ”regression i jagets tjänst”. Och det var det nog. Ett lite ovanligt sätt att stärka självbilden. I förhållandet såväl till modern som till Stormorsan Svea, lever, som han säger, han på envishet. Men även på trots, måste vi nog tillägga. Och det gällde nog också tillvaron i stort. Samtidigt finns där återblickar på hela hans liv, bl a examen från gymnasiet som A-student. Naturastipendium, som införts vid denna tid, ger honom ekonomisk trygghet vid de akademiska studierna. Sedan lärartjänst fram till disputationen. Sexualdriften fortsätter att ge honom problem.

Han vill hellre vara diktare och läsa romaner än att befinna sig i den akademiska grottekvarnen med dess meritkonkurrens och befordringsgångar. En talande och tankeväckande uppgift som kanske gläntar på dörren till sådant som Sven Delblanc hållit undan från böckerna är att fadern, vid sin egen mors, Svens farmor, bortgång avstår från att ärva allt vad lösöre heter och föredrar att bli lottlös. Man kommer att tänka på medberoende och släktarvet. Också på bibelordet om fädernas missgärningar som går i arv. Här finns gömslen och hemligheter som väntar på att komma upp i ljuset. Marken är inte frusen. Det är bara för litteraturvetarna att sätta igång! Det finns åtskilligt som återstår att upptäcka. Och för oss tillvanda läsare, att återvända till.

DET ÄR MYCKET i vår egen tid, här och nu, som sopas under mattan, som trängs undan, som man varken vill befatta sig med eller känna av. En utbredd, ren verklighetsflykt, om man så vill. Kanske är det därför som det är så tyst om Sven Delblanc i den offentliga kulturdebatten och varför förlagen inte vill ge ut hans böcker i nya utgåvor. Med en teve som mest ger barnprogram för vuxna, tidningar som skrotat sina kultursidor, ett samhälle som skär ner i kulturanslagen. Minskat utrymme i skolan för sådant som hör till traditionell kultur och bildning. Det är självfallet sorgligt.

Överlag en inställning till kulturen som obehövlig och onödig i ett samhälle i tiden. Där finns utöver detta en omåttlig beröringsskräck med sådant som är människans adelsmärke, det som ger henne tillträde till de djupaste och mest meningsfulla och meningsskapande dimensionerna som står att få. Kan vi säga att Sven Delblancs konstnärskap hör till de saklöst drabbade i en sådan utveckling.? Enligt min mening, förhåller det sig så. Bokhandeln har inte längre hans böcker i pappersutförande, de finns bara tillgängliga som e-böcker.

ALLRA SIST skulle jag vilja nämna det tillfälle där Sven Delblancs inledningsvis omnämnda, bägge liv sammanfaller, när han blir virus och virolog på samma gång. Det tillfället uppstår när jag läser boken om Iliaden och Odysséen, Homerisk hemkomst, som kom 1992. Jag tror att det är den mest personliga text som Delblanc någonsin skrivit. Och det är där som läsaren kommer honom allra närmast.

Det är här Sven Delblanc berättar om sin läsning på originalspråket av Sjätte sången i Odysséen. Jag mötte den själv under mina gymnasiestudier på den helklassiska grenen till vilken förutom latinet även grekiskan hörde som obligatoriskt ämne. I det gymnasium jag bevistade tog vi utöver Homerosutdraget (Odysséens Sjätte sång, Nausikaaepisoden) och text från Xenofons Anabasis också del av några avsnitt ur Sokrates försvarstal och kapitel ur Markusevangeliet. Sven Delblanc bekänner helt öppet, att mötet med texten hos Homeros varit ”den största litterära upplevelsen” i hela hans liv.

HOMEROSVOLYMEN kan sägas ingå i den utgivning av böcker om livets slut som han publicerade inför och i samband med sitt uppbrott från jordelivet 1992. I anslutning till förlagorna Iliaden och Odysséen är det en essäbok om döden och människolivets ändlighet. I det förstnämnda går tankarna osökt till förra århundradets alla skådeplatser för krig. Och till det pågående överfall på Ukraina som vi dagligdags möter i nyhetsrapporteringen. Hos Homeros står den grekiska mytologins gudar inte människorna efter utan överträffar dem i alla avseenden. Men allt är i sin tur även underordnat ödets makt, vilket även gäller Zeus själv. Gudarna deltar utifrån sina olika preferenser. Och vi jämmerliga människor har att finna oss, känna sorg och vrede eller försöka uppnå försoning och fred. Då, liksom senare, och nu. Med samma psykologiska mekanismer i omlopp och till vårt förfogande. Där är vi alla samtida.

Vad Homeros berättar om, sätten för det och uttrycken, kunde Sven Delblanc känna igen i sitt eget praktiserade författarskap. Det som gav honom försteg i tolkningen av texten. Jag hörde honom flera gånger själv använda termerna och begreppsparet virus och virolog om sitt liv.    En sammansmältning av forskaren och författaren i en och samma person. Han visste en del om diktens makt att ge människan upplysning och insikt. Genom sina egna erfarenheter både av att berätta, om ett diktverks tillkomst och av tillägnandet efteråt. Det är som författare i det formatet han var verksam och bör lyftas fram. Och därför även ges ut på nytt för att bli tillgänglig också för framtida läsare.

Bo-Ingvar Kollberg

Sidstycken.com

Sven Delblanc var född 1931 och avled 1992. Essätexten utgår från en föreläsning vid Sven Delblancsällskapets årsmöte 7 mars 2026.