TEATER. Uppsala stadsteater, Stora scenen. Stadens ljus av Charlie Chaplin (teaterversionen). Översättning: Jonas Bernander och Valia Sapouna, regi: Amalia Bennett, scenografi: Tina Tzoka.
Ensemblen i Stadens ljus med Emelie Falk som blomsterflickan och Prokopis Agathokleous i rollen som Charlie Chaplin främst på bilden. Foto: Mats Bäcker.
Uppsala stadsteater bjuder på storfrämmande med teaterversionen av Charlie Chaplins Stadens ljus. Här visas ett brett spektrum av livets alla skrymslen och glädjeämnen. Det fysiska scenspråket förvaltar regissören Amalia Bennett med största skicklighet och precision. Vi känner igen oss själva, får både tröst och uppmuntran av skådespelare synkroniserade som man nästan inte trodde var möjligt. Och det i en uppsättning där även skrattmusklerna får sin beskärda del av anrättningen.
PLOMMONSTOPET, mustaschen och käppen är på plats. Föreställningen kan börja. Och den gör det till fanfarer, jazzrytmer och smäktande toner i Charlie Chaplins egen filmmusik, förmedlad av alltigenom suveräne pianisten Thodoris Economou. Uppsala stadsteater bjuder på storfrämmande med teaterversionen av Stadens ljus, stumfilmen från 1931. Och här är den uppställd på Stora scenen som mim, dans, drama utan ord men med sång. Enligt vad upphovsmannen påstår, fick filmen självaste Einstein att gråta vid premiären.
Nu har man makat ihop berättelsen om luffaren och blomsterflickan och filminspelningen i parallella skeenden till en enhet. Episoderna blir sketcher i en strid ström. Här tar livets mångahanda spektra i vidaste tappning plats på scenen. I en tragikomedi som ger företräden åt både lyckan i livet och dess absoluta motsats. Alltsammans framfört med Charlie Chaplins patenterat egna, oefterhärmliga mimik och betydelsemättade teckenspråk. Där vi alla får vara delaktiga. Och mera än så. Vi får se vår egen ömklighet i livskampen. Och det i en tillvaro där social orättfärdighet och kärlekens fåfänglighet alltför ofta ges sista ordet. Fråga mannen bakom den här föreställningen, får ni höra!
MEN VARFÖR hänga läpp för det? Det är ju så det ser ut och går till för oss alla och envar. Den som inte visste vad empati var och är, blir nog påverkad och går hem med nyvunna insikter om livets mening, som nog inte slocknar i första taget. Visst boxas det på scenen. Usch och fy! Och nog för att blomsterflickan undrar på slutet vem hon givit sig i lag med. Men det gör vi själva också. Förr eller senare. Inte ens Chaplin själv kom undan. Amor omnia vincet. Kärleken övervinner allt. Ja, vi får se hur det går.
Som så ofta är det rena tillfälligheter, när människor möts. Här ett gathörn där en blomsterflicka har sitt gatustånd och någon går förbi. Så väcks känslorna till liv. Lite enklare för den som äger synen. Hos den andra gäller händers möte, en smekning, en röst. Ett glas vatten i ansiktet säger dock något annat. Om det inte vore för den rike mannens flådiga bil. Just då. Eller senare, dennes ombytliga lynne, styrt av alkoholintaget. Så växlar restaurangbesök med partyscener, samlingar av folk och överdoser av dyster verklighet.
MED UPPBROTT UR äktenskap, sätt att samla kapital genom rånöverfall. Och riktig polisjakt, sådana man annars bara får se på bio. Hos Chaplin är poliserna alltid lite dumma. Och inte minst en boxningsmatch, som visar allt. I synnerhet det sistnämnda Inslaget, som blir den verkliga pärlan i uppsättningen. Med akrobatik av yppersta klass. Vi får skratta ur våra hjärtans djup. Bara det är värt biljetten!
Som man kan vänta slutar handgemänget också med en scen från himlen, ovan där, hur den nu bar sig åt för att komma dit. Alltsammans i ett myller av händelser utan styrsel. Om det inte vore för Prokopis Agathokleous. Så porträtt- och rörelselik förlagan att man nästan nyper sig i handloven. Eller undrar om han inte stigit ner från just högre ort och att han är originalet i egen hög person och ingen annan, som vi konfronteras med.
MEN ÖVER LAG ligger skådespelarnas insatser på högsta möjliga nivå. Emelie Falk som den blinda blomsterflickan är till en början en smula resignerad i sin livslott, men tar igen i sin inre föreställningsvärld det som livet genom synskadan annars förmenat henne. Frida Linnell gör som den blinda blomsterflickans röst en insats i sina inlagda sångpartier som hör hemma bland de allra starkast upplevelserna under kvällen lopp.
Jakob Hultcrantz Hanssons rike överklassman återger i sitt lyhörda avlyssnande oberäkneligheten hos rollen i drogberoendet med trovärdigast möjliga exakthet. Gunilla Larsson är en mormor av den gamla sorten, blid och nöjd i det lilla. Som hovmästare gör Robin Keller serviliteten till skön konst. Särskilt glädjande är att återse spelskickliga Elisabeth Wernesjö, en av teaterns profiler och dragplåster, som nu är tillbaka i sitt rätta element. Efter gästspel i kungliga huvudkommunen.
EN HELT EGEN plats för sig intar Jeff Lindströms borgmästarinna. Hans suveräna rolltolkning, lång som sju svåra år, blir till en helt egen pjäs i föreställningen. Om man så vill, är han iscensättningens egen färgstarka maskot. Men överlag är det också omöjligt att inte imponeras storligen av regissören Amalia Bennetts otroliga och djupt imponerande förmåga att få hela den här ensemblen till sådan skickligt genomförd synkronisitet. Man tänker på all nedlagd möda att få till ett så träffsäkert, koordinerat rörelseschema, som rymmer en hel del av föreställningens synbara själ.
Uppsättningen får alltmer djup och stadga allteftersom handlingen fortskrider. Efter paus återvänder publiken till sina platser som veteraner i det här lite ovana scenspråket. Och därefter glider pjäsen som smort fram till slutscenen. Och visst har vi blivit lite klokare då, i själva konsten att leva rentav. Det är nog det Charlie Chaplins alter ego vill säga med sitt outgrundliga, lite blyga och troskyldiga, möjligen aningen generade men alltigenom varma leende just då. Som det är lätt att ansluta sig till och ta med sig hem efteråt. I höstmörkret. Och tänka på länge.
Boxningsringen med ensemblen i Chaplins Stadens ljus. Foto: Mats Bäcker.
Bo-Ingvar Kollberg
Sidstycken.com
Uppsala stadsteater, Stora scenen: Stadens ljus av Charlie Chaplin. Sångtexter: Stavros Stavrou, Översättning: Jonas Bernander och Valia Sapouna, regi: Amalia Bennett, bearbetning: Nikita Milivojevic, Thodoris Economou och Amalia Bennett, scenografi: Tina Tzoka, kompositör och musikalisk ansvarig: Thodoris Economou, ljusdesign: Christina Thanasoula (originaluppsättnng), Nikita Milivojevic och Pontus Eklund (Uppsala stadsteater). Kostymdesign: Kajsa Larsson, maskdesign: Sigrid Nathorst-Windahl, dramaturg: Nikita Milivojevic. Skådespelare: Prokopis Agathokleous, Anders Berg, Thodoris Economou (pianist), Emelie Falk, Daniel Hansson, Jakob Hultcrantz Hansson, Robin Keller, Gunilla Larsson, Jeff Lindström, Frida Linnell, Nils Närman Svensson, Simon Rodriguez, Valia Sapouna, Veera Seppälä och Elisabeth Wernesjö.